Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Många lyssnare upprörda efter programmet om Elin

Publicerat tisdag 19 januari 2010 kl 12.39

Många lyssnare hörde av sig med starka reaktioner efter programmet " Mitt sorgliga liv".

"Tyckte att jag kände hennes tunna kropp inuti mig. Och hur övergiven hon var... Ni som har sett till att göra detta radioprogram, så att vi har fått lyssna på det, ni har gjort något viktigt. Viktigt på riktigt", skriver Lise Romare.
"I dagarna publicerades "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" och folkhälsoministern tar i Rapport avstånd från hur vi behandlade barnen FÖRR. Men hur har barnen det NU då? Inte omhändertas barn så mycket bättre IDAG", skriver Bo Hazell. Läs flera brev här nedan.

Hej.

Vad tänkte jag när jag hörde programmet om flickan...

Först och främst kände jag. Tyckte att jag kände hennes tunna kropp inuti mig. Och hur övergiven hon var. Sorg och bestörtning över att ingen hade lyckats hjälpa henne medan hon levde. Ömhet och vanmakt.

Jag tänkte sedan när programmet var slut att tack gode gud för att det görs radioprogram som detta.

Innan "Barnen" har det varit "Stil" på radion. Det är så synd att  radio används till veckotidnings-flärd och liknande trist utfyllnad. När jag hörde "Barnen" får jag lust att göra NÅGOT. Något bra. Att det jag gör ska vara viktigt. Jag skulle tex. vilja ha möjligheten att hjälpa någon som behöver min hjälp. Jag vill vara stolt över det jag gör som arbete.. att det betyder något på riktigt.

Ni som har sett till att göra detta radioprogram, så att vi har fått lyssna på det, ni har gjort något viktigt. Viktigt på riktigt.

Dikten var precis på pricken.

Lycka till, till Er

till Flickans anhöriga.

Lise Romare

- - -

Tack för ett väldigt bra program!

Prismotiveringen: "god journalistik som är fylld av känsla, men befriad från all form av sentimentalitet" passar precis.

Tanken som blir kvar hos mig efteråt är en stilla förundran över att det kunde gå så illa. Jag tror inte att socialtjänsten i Linköping är illvillig, men trots det fanns det så många tillfällen när man kunde ha vänt utvecklingen, innan det blev för sent. Istället blev hon sviken, kränkt och förnedrad om och om igen. Vår oförmåga till empati med de utsatta gör oss ofrivilligt till deras bödlar. Hoppas att det här programmet får dem som jobbar med dessa svåra frågor i kommunerna att förändra sina rutiner och arbetssätt. För tyvärr är nog inte "Elins" fall ett undantag. Och för många andra som har liknande historier att berätta är det inte för sent ännu.

 Astrid

 - - -

Lyssnade på den fruktansvärt sorgliga historien om Elin. Det är fullständigt obegripligt att ett barn kan behandlas på det sättet och det är djupt tragiskt att höra om fosterfamiljer som inte bryr sig det minsta om sina fosterbarn. Det är uppenbarligen för pengarna som vissa (många?) fosterfamiljer ställer upp! Det som upprörde mig mest var dock socialtjänsten i Linköpings agerande, eller rättare sagt avsaknad av agerande. Hur är det möjligt att en socialtjänst kan bete sig på det viset??? Det verkar finnas minst sagt grava systemfel inom socialtjänsten. De ansvariga cheferna borde naturligtvis ställas till svars. Socialtjänstens chef i Linköping borde med rimlig logik åtalas för vållande till annans död. För det är ju vad han faktiskt vållade. Hälsningar Magnus Molin i Uppsala

N gör väldigt bra program! Är oerhört rörd efter att ha hört programmet om Elin.

Johanna Talje

- - -

Varför händer detta om och om igen? Är inte Soc. befolkat av människor???? förstår inte hur missa kan ske gång på gång bara i ett litet barns liv! Tack för att ni gör programmen,ett sätt att hedra ett liv. Respekt.

Ingrid Petrini

- - -

Jag lyssnade idag på "Mitt sorgliga liv". Om vart annat vällde sorg, raseri och äckel upp i mig. Jag trodde i min enfald att vårt samhälle tog hand om barn, att de som arbetar på socialtjänsten gör det med respekt och ansvarskänsla för de liv som lagts, placerats, tvingats, i deras händer. Jag får kväljningar när jag ser mina små flickor, 5 och 2 år, placerade i en sådan situation - det är ju bara en olycklig cykelolycka på hemvägen dit. All heder åt journalisterna.

Karin

- - -

Hej, ville bara säga att jag uppskattar verkligen att ni tar upp dessa frågor.

Cecilia

- - -

Jag har själv 4 barn och när jag hör berättelsen om Elin hör jag hennes glada röst, ett nyfiket och glatt barn, badandes vid bryggan. Den fortsatta berättelsen skär i hjärtat och jag börjar nästan gråta när jag hör socialtjänstens systematiska tjänstefel, som drabbar stackars lilla Elin. Hon, som bara vill hem till sin mamma för att allt ska bli bra, har ingen med beslutsrätt som lyssnar till henne, oavsett hur misshandlad hon blir.Jag blir inte arg utan tappar bara än mer av mitt obefintliga förtroende för socialen.Behandlingen var sorg och skam, men flickan var som en källa av liv, fin och glad. Tills allt hade brutits ned. Skamligt, skamligt, skamligt!!!

Mikael

- - -

Efter att jag hört programmet om Elin, "Mitt sorgliga liv" gråter jag.Hur kan något sådant hända? Kan någon som arbetar med sådant här förklara det? Vad gör socialtjänsten för att vara säkra på att boenden som fosterbarn sätts i, är bra boenden?

Susanne

- - -

Ni ville ha reaktioner på programmet om Elin och jag kan inte låta bli att skriva, något jag aldrig brukar göra. Det var så otroligt sorgligt att höra om hur Elins liv har varit. Tårarna bara rann och jag kände att nu måste jag engagera mig. Vi alla bär ett ansvar att ta hand om barn som far illa. Jag har man och två tonårsbarn, vi är en fungerande familj och jag vill att vi öppnar dörren för barn som behöver bo någon annanstans än hemma. När min familj kommer hem i eftermiddag ska jag fråga vad de tycker om att vi ansöker om att bli familjehem. Jag har funderat på det tidigare men efter att ha lyssnat på programmet idag vill jag ta steget. Hur många Elin finns det? Skrämmande tankar, tänker också på Elins familj. Hur går det för hennes syskon?

Tonårsmamman

- - -  

I dagarna publicerades "Vanvård i social barnavård under 1900-talet" (SOU:2009:99) och folkhälsoministern tar i Rapport avstånd från hur vi behandlade barnen FÖRR. Men hur har barnen det NU då? Inte omhändertas barn så mycket bättre IDAG. Socialtjänsten måste avläggaregelbundna besök hos hvb-hem och barnet ska alltid få tid att prata i enrum med socialsekr. Barnet måste även få göra reglbundna besök utanför "hemmet" och tala med soss. (Reaktion efter fantastiskt välgjorda programmet om Elin "Mitt sorgliga liv" av Velasco och Bodin.)

Bo Hazell

 - - -

Jag vill ge min reflektion på "Mitt sorgliga liv" ett mycket gripande program. Inget barn ska utsättas för sådana här kränkningar, man blir förbannad att det ändå gång på gång sker i detta land!Hur kan det hända att socialtjänsten begår sådana här tjänstefel om och om igen? Det är flerfaldiga svek mot barnen av de vuxna. Jag har inte följt debatten efter händelsen men jag hoppas att de tjänstemän som uppenbart handlat fel och inte besökt Elin och pratat enskilt med henne utan kopierat vad hon sagt tidigare fått någon slags reprimand? De borde skämmas - alla på Linköpings kommun över deras märkliga agerande och icke agerande! Man känner ilska och sorg för detta är inte första gången som barn råkar illa ut och socialtjänsten ser inte till barnens bästa utan gör lite som de själva vill och utövar makt. Jag hoppas innerligt att alla fosterhem sätts under lupp och granskas och att regeringen ger alla utsatta barn en offentlig ursäkt och ekonomisk kompensation för deras berövade barndom! Tack för ett mycket starkt och viktigt reportage!

Mamma till två döttrar

 - - -

Fråga: Har man polisanmält den person som förfalskat  rapporten om Elin. Är inte neglekt i tjänsteutövning tjänstefel? Kan fallet återprövas  i EU-domstol? Att gömma sig bakom en organisation är väl  ingen utväg att slippa efterverkning?

Åke Södergren

- - -

Min fråga är... Ãr detta verkligen sant?!? Om det är sant så undrar jag hur socialtjjänsten i Linköping fortfarande kan finnas kvar!!! Vem tar på sig ansvaret för allt detta? Att det svenska systemet fungerar så djävligt är ju skrämmande. Man undrar ju hur många barn som har det liknande.

Daniel

 - - -

Det är beklämmande att höra att det fortfarande går till så som beskrivet, att vuxna ser sig som högre stående och anser sig har rätt att bestämma över huvudet på barn och därmed anse sig veta bäst utan att ens fråga berörd person.

Jag hoppas innerligt att myndigheterna har såpass mycket vett att man utreder sådana saker, straffar dessa personer som så uppenbart är helt inkompetenta för sitt jobb, drar lärdom av nämnda utredning och ser till att DET INTE HÄNDER IGEN!

Barn är faktiskt bara små vuxna, och hur ska man kunna leva ett normalt liv när man inte ens får uppleva hur det borde vara? Bli sviken gång på gång, försöker ändå lita på de som borde vara på ens sida, bara för att bli sviken igen.

Och Sverige ska kalla sig för välfärdsstat- så länge sociala myndigheter och andra institutioner får hållas utan insyn i mer än de få fall som detta om Elin som olyckligtvis för soc. har läckt ut (gud vet hur många såna fall det egentligen handlar om) så är vi inte bättre än Ryssland, Afrika eller ens tredje världen.

Och att åklagaren LÄGGER NED en utredning trots erkännande i brist på bevis???? Man hade ju obduktionsprotokollet som bevis. Men man kanske resonerade att det var skit samma eftersom hon ändå var död. I mina ögon verkar det som att de vuxna i hennes omgivning kunde andas ut efter hennes död, är det så vi ska ha det? Mobba och utsätt barnen för en massa skit så tar de livet av sig. Problemet löst? Fy fan.

När jag hörde programmet blev jag oerhört ledsen först, men nu efteråt känner jag bara ilska. Men hur ska man få dessa personer som är ansvariga att ställas till svars? Görs det någonsin eller blir det bara en notering i marginalen? Man ska sopa rent frmaför sin egen dörr först heter det, och det är väl dags att börja nu- 2010!

Monika

- - -

Om Elin

Visserligen var det väl bra att "Elin" fick byta familjehem men det väsentliga är ju att lyssna till en det gäller. Sociala pargrafer är till för att ha något att gå efter , men för att det ska vara meningsfullt måste de tillämpas av personer som har ansvar, mänskligt och moraliskt. Det hade nog varit bra om Elins önskan om att få komma hem till sin mamma hade beviljats. Om hennes uppgifter om våld av olika slag är sanna, vilket de tydligen är, så bör en utredning göras och de ansvariga bör bestraffas på något sätt.

Gunnar Johnsson

- - -

Lyssnade på programmet om Elin.

Jag skulle vilja säga - det finns inga ord - tårarna rann nerför mina kinder när jag lyssnade. Det är nästan ofattbart vad ett barn kan få vara med om. Sexuellt utnyttjad redan vid 6 års ålder. Var fanns alla medmänniskor som säkert såg, men inte brydde sig. Vi borde nog alla sätta oss ner en stund och verkligen tänka oss in i hur det känns i det lilla barnet. Vilka känslor och tankar som tar plats i den lilla kroppen. Vi måste också bli mer uppmärksamma på sådant som inte står rätt till runt omkring oss.

Det vill mycket till innan ett litet barn beslutar sig för och verkligen begår självmord. Barn är ju väldigt förlåtande och försöker ändå att finna sig i hopplösa situationer.

När jag hört programmet är det en mängd frågor jag ställer mig. Och här det framför allt ansvarsfrågan jag undrar över. När man placerar ett barn i fosterhem, undersöker man inte då vad fosterföräldrarna har för inställning till barn? Tar man emot fosterbarn bara för pengarnas skull och inte av intresse för att ge barnet en trygg och harmonisk tillvaro? Här var det skrik och bråk och begagnade kläder efter fostermamman. Och hur kan socialsekreterarna vara så oengagerade så att den ena efter den andra kopierar tidigare rapporte och därmed ljuger om barnets sociala status? Detta gör mig oerhört upprörd. Och detta får pågå år efter år medan barnet är helt i händerna på fosterhem och socialkontor.

Det andra fosterhemmet var inte så mycket bättre vad jag förstår. Den lilla flickan kände sig ensam och kände ingen tillit till vuxna människor. Pappan här var våldsam och det kom in anonyma anmälningar till det sociala. utredningen glöms bort. När flickan berättar för det sociala att hon inte trivs i familjehemmet och ber socialsekreteraren att inte berätta det så väljer hon att göra det i alla fall. Vilket svek. Hon har heller inga kompisar på det nya stället som hon kan anförtro sig till.

Vad hände efter att det flickan hängt sig? Var det någon som fick stå till svars för sina handlingar? Fortsätter man att placera barn i fosterhem utan kontroll, fortsätter socialsekreterare att kopiera rapporter för att man inte orkar ta reda på hur det faktiskt ligger till? Får de behålla sina tjänster? Fick de aktuella fosterföräldrarna något straff? Vad hände med pojkarna som vid förhör erkände vad de gjort? Utredningen lades ner i brist på bevis, men vad hände sedan? Jag förstår att de här pojkarna mår dåligt annars skulle de inte vara på hemmet. Men de behöver hjälp och komma till insikt för att själva kunna gå vidare i livet. Hur hanternar de det som hänt?

I politiken talar man ofta om vård, skola och omsorg. Men var finns vården och omsorgen i sådana här fall? En stor del av våra skattepengar går till detta. Borde vi inte få känna oss tryga med att den personal som är anställd för att handha dessa tjänster också har ansvar och empati.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag själv har ett barnbarn, som nyss fyllt 13 år. Han har blivit mobbad i skolan och har därför inte varit där på hela hösttreminen. Han har också fått reda på att han har en lättare form av dyslexi. Han har flera gånger gått upp på morgonen, gått till skolan, men sedan drabbats av svår ångest och gått hem igen. Han vill gå till skolan, men vågar inte. Han talar ofta om att han inte vill leva längre. Föräldrarna har just skilt sig. De har kontakt och bor nära varandra och båda har ringt åtskilliga samtal till myndigheterna för att få hjälp. Denna lilla olyckliga kille har bollats mellan 13 olika personer. Här handlar det om läkare, kuratorer och BUP. Ingen tar det fulla ansvaret utan skickar "ärendet" vidare . Dessutom har vi ju skolplikt, hur fungerar den?

Inga-Lill

- - -

Det var med bestörtning som jag lyssnade på veckans Barnen. Jag blev förskräckt när jag hörde flickans begäran uppläst ur dagboken om att inte berätta vad hon sagt för fosterföräldrarna och blev helt förfärad då socialsekreteraren avvisade flickans bön.

Att vara så totalt oförstående för en så central fråga i sitt arbete trodde jag knappast existerade ens inom socialtjänsten. Redan det att flickan bad om tystnad om sin uppfattning borde ha väckt socialsekreteraren till besinning. I början av deras bekantskap borde en sådan fråga ha fått sitt svar; ett förtroende bygger på uppriktighet och tillit och om man från början klargjort spelreglerna hade inte denna djupgående misstro behövt uppstå. Det gäller även barn och i all synnerhet barn som nått tonåren! Och utan samförstånd blir det bara maktutövning och den utesluter vanligtvis medinflytande och samförstånd.

En enkel rutin för en van socialarbetare är att i början av en kontakt klargöra för klienten att det han/hon i förtroende yppar stannar dem emellan men innebär också att det som berättas i förtroende inte kan användas som underlag för en förändring om det inte får yppas. De omständigheter däremot som socialarbetaren får information om på annat sätt kommer att användas på det sätt som kan erfordras i en utredning även om det ogillas av klienten. Men att så klumpigt och oprofessionellt avbryta ett begynnande förtroende borde innebära att socialarbetaren antingen skaffar sig de grundläggande kunskaperna som erfordras för arbetet med sina klienter eller övergår i annan profession. Flickans reaktion med absolut tystnad är det enda adekvata i sammanhanget medan socialsekreterarens bryskhet – det är hemskt att säga det – är första spadtaget till flickans grav.

Även den fortsatta handläggningen, så som den skildras, skulle jag önska tillhörde sällsyntheterna inom svensk socialtjänst. Så oprofessionellt får det bara inte gå till, men dessvärre besitter vare sig kommunernas socialtjänst eller tillsynsmyndighetens personal särskilt hög kunskap även om de har papper på genomgången utbildning och i det här fallet sannolikt även har försetts med diplom från en socialhögskola.

Inom socialt arbete förekommer ett kameraderi där allt kretsar kring den sk utbildningen men litet eller inget är inriktad på kunskap. Grupptentor har tidigare varit rutin på en del socialhögskolor och dessvärre är en del av skolornas lärare alldeles för slöa för att ens gå igenom aktuell lagstiftning med studenterna. Jag har exempel på en lärare som gick igenom den lag som sedan ett år upphört att gälla ”eftersom det var så liten skillnad”! Studenter som i sitt kommande yrkesliv skulle handlägga frågor rörande administrativa frihetsberövanden fick inte ens den aktuella lagen genomgången; det är som om en åklagare skulle fått lära sig allt den gamla Strafflagen men inget veta om Brottsbalken.

Att hänvisning till helt felaktiga lagparagrafer kunnat passera genom alla instanser på en socialförvaltning och därtill även hos tillsynsmyndigheten utan reaktion borde kunna ses som en sällsynthet men får dessvärre betraktas som en tämligen ordinär handläggning inom vissa sociala myndigheter. Jag är därför inte särskilt förvånad över handläggarens oskickliga beteende i det här ärendet som kan jämföras med det som fått till följd att en äldre kvinna tog livet av sig enligt vad som skildrades i ”uppdrag granskning” den 13.1. Jag upprörs och sörjer över att det har blivit så inom en verksamhet som i grunden var så rätt tänkt; ”socialtjänst” i stället för ”socialhjälp” och medinflytande och självbestämmande … Vart tog de honnörsorden vägen? Var det tomma ord för att vinna röster eller bevågenhet? Nu förefaller det som om empati och civilkurage fått ge vika för drängtjänst och brorduktigsyndrom där allt görs för att behaga politikerna utan att bry sig om konsekvenser för klienterna .

Inte ens politikerna är väl ena illvilliga dårar även om deras beteende kan få oss at tro det ibland men deras handlingssätt kanske mera beror på bristande kunskap i kombination med ofelbarhetsdoktrinen. Jag kommer aldrig att glömma besked jag fått av två ledande kommunalpolitiker. Kommunalpolitiker: ” vi uppskattade din företrädare som sa att hon skiter i lagen”. Och ”Jag begriper inte ett dugg av det här men det är jag som bestämmer.”

Det är naturligtvis en i vissa fall påkostande balansgång att både vara klientens företrädare och samtidigt arbeta med förslag som utåt sett går emot klienten. – Eller? Är det inte så alla

Föräldrar måste hantera sin verklighet? Och därtill oftast klarar det utan särskilt omstörtande följder. – Ett hyggligt förtroende medverkar till samförstånd även om de redovisade uppfattningarna går isär. Många klienter är dessutom väl införstådda med vad som erfordras men är också på det klara med att ett medgivande vanligen kräver total underkastelse från en tanklös socialarbetare. Och då är det väl enklast att köra med ett sturigt nej för att slippa en massa beskäftiga krav.

För den arma flickans del är ju allting förbi, hon fick aldrig chansen att leva ett värdigt liv, men de arma och beklagansvärda som hon har lämnat efter sig – hur går det för dem?   

Jag är en pensionerad socialarbetare som arbetat både med klientkontakter och på administrativa tjänster inom socialförvaltningar, som kurator inom ungdomspsykiatrin och som institutionschef inom LVM- och LVU-institutioner.

En gång sas det att det fanns två sorters socialassistenter – det var på den tiden – nämligen de nämndinriktade och de klientinriktade. De klientinriktade arbetade för klientens välfärd medan de nämndinriktade gjorde som politikerna bestämde utan att snegla på följderna .

Trots det sagda finns en del klientinriktade socialsekreterare alltjämt kvar och de gör ett bra jobb även om de råkar vara socionomer.

Börje Gustavsson

- - -

Jag har ont i hjärtat och magen efter att ha lyssnat på " Mitt sorgliga liv"  om Elins tragiska öde i händerna på inkompetenta och oempatiska vuxna som inte skött sitt jobb och dessutom totalt upphört att fungera som medmänniskor. Vad händer inom en människa som arbetar på socialtjänsten och missköter sig så? Hur tänker de och varför har de stängt av? Hur många fler barn har det så här och vad har vi alla i samhället för ansvar att ställa myndigheter mot väggen, tvinga politiker att förändra, att kämpa för de som inte själva har någon makt?

Jag mår illa när jag hör Elins röst från brevet, mammans röst som inte heller blev lyssnad på och socialtjänsten som säger "det är så här det är" lite uppgivet, som om det handlade om att någon spillt på golvet, om ett futtigt misstag, inte om en människas liv, inte om många människors liv.

Jag hoppas att de skäms, jag hoppas att de ansvariga gör något för att förändra, jag vill tro att allt inte bara fortsätter på samma sätt inom socialtjänst och ungdomsvård trots att Elin dött.

Om inget förändras kommer mitt hjärta aldrig att sluta värka, magen alltid minnas och illamåendet hänga kvar. Människor kan inte göra så här mot andra människor ostraffat och utan efterföljande förändring, eller?

Ett barn har flytt livet för att ni vände ryggen åt henne, socialtjänsten i Linköping, hon dog på grund av er. Hur känns det?

Marica Esentals, gymnasielärare med lillasyster som också är 13 år och heter Elin

- - -

Det som händer på Haiti just nu är förskräckligt. Det som hände Elin är mycket sämre. Tyvärr finns det många Elin i välfärden - unga som gamla, män, kvinnor och barn. Det går inte att peka ut några enskilda som ansvariga. Vi är alla ansvariga för vår värld. Vi människor är inget annat än egoistiska rovdjur. Inget annat kan förklara vår värld med krig, svält och elände. Det retar mig otroligt allt struntprat som våra politiker svänger sig med. Kjell Arvidsson

Jag vill tacka SR för att programmet Barnen får sända sådana angelägna program som, nu senast,  "Programmet om Elin - Mitt sorgliga liv". Tack!

Fayme Alm

- - -

Programmet om Elin beskriver inget unikt i soc tjänstens misslyckade. Pågår år ut och år in och i synnerhet efter att hycklaren Hägglund tagit övergripande ansvar. Han är i gott mördarsällskap med sossarna också. När och hur ska vi få ordning på våra mentalt o empatiskt sjuka politiker och myndigheter? Det finns många lösningar på, men får inte publiceras. Tack i alla fall för det här programmet, som jag och 10 andra lyssnade på.

Nisse 8

- - -

ÄR DETTA VERKLIGEN SANT! DETTA ÄR SKANDAL. SKANDAL!!

Har lyssnat på programmet nyligen om "Elin" 13 år. Är det sant eller är det manus till en skräckfilm?? En mängd frågor uppkommer:

Hur kan en myndighet få missbruka sitt uppdrag så fundamentalt? Hur kan det överhuvudtaget förekomma att en rad handläggare begår det ena tjänstefelet efter det andra? Kommer ansvariga myndighetsutövare och handläggare att ställas till svars?

Vem tar ansvar? Vem granskar socialtjänstens verksamhet? Kommer historien komma till allmänhetens kännedom genom fler medier än radio?

Hur många sådana här fall ska vi behöva höra talas om innan någon GÖR något? Uppenbarligen är det ett genomgripande systemfel i hela socialtjänstens verksamhet eftersom detta är möjligt!

Detta bör polisanmälas!

Med vänlig hälsning

Helene Forsman, Karlstad

- - -

Men Hur i Helvete kan de vara så dumma?? Hur kunde dom inte se hur dåligt hon mådde? Och att hon inte fick prata med sin mamma och syster. Katastrofalt! Jag blir så galen på det, dumma, korkade, människor. Det går inte att försvara vad de gjorde mot henne!

Maj

- - -

En rad frågor tornar upp sig: Fanns ingen pappa? Var fanns mormor som fanns i Elins tidiga barndom? Fanns ingen där som orkade kämpa för Elins rätt att bo med sin mamma? Lyssnarna kräver en uppföljning: På vilket sätt har socialtjänstens arbete ändrats idag? Har rutinerna skärpts vad gäller t ex enskilda samtal med barnen? mm mm 

Lisel Hamring

- - -

Det gjorde fruktansvärt ont att höra berättelsen om Elin. Men vem ska bära skulden eller vilka?

Socialen? Mamman? Elin själv?

En 13-års flicka i ”välfärdslandet” Sverige ska ine behöva råka ut för något sådant som beskrivits i programmet med resultat att flickan tar sitt liv. Att som barn/tonåring behöva fatta ett sådant fruktansvärt beslut över sitt liv är mer än vad som går att bära. Jan kunde precis hålla tillbaka tårarna, men inte mer. Det var nära att jag bröt ihop. Varför?

Ingen har bett om att få komma hit till den här jävla planeten, ännu mindre ska någon, i synnerhet inte en minderårig behöva genomlida det som beskrivits i programmet med ett fruktansvärt resultat som slutpunkt.

Oavsett vem/vilka som kan anses bära skulden, kan inte gjort göras ogjort. Tjänstefel har begåtts av personal som går och lägger sig för att sova när ett barn saknas! Normalt sett innebär detta sparken och avsked med omedelbar verkan och jag hoppas att inte dessa personer arbetar med människor längre.

Kjell Åke

                            

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".