Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Lyssnarbrev: "Jag växte upp med en alkoholiserad mamma"

Publicerat tisdag 9 februari 2010 kl 15.25

Hej ni på Tendens och Barnen - jättebra program båda två!

Efter dagens program om alkoholism i familjen fick jag lust att skriva till er. Har även lyssnat på fler av Tendens program om ämnet då det rör mig mycket.

Jag är född i slutet av 50-talet och levde under hela min uppväxt med en alkoholiserad mamma. Hon blandade även in tabletter ihop med alkoholen. Jag var enda barnet, önskade många gånger ett syskon att dela allt det jobbiga med.

Min pappa fanns med familjen endast under mitt först levnadsår. Jag träffade honom under mina 6 första år endast var 3:e helg i början då jag var väldigt liten, därefter var annan helg och någon vecka under somrarna då jag gick i 1:a klass, 7 år, då bröts vår kontakt på vintern. Min mamma fick då vårdnaden som jag senare fått höra att min pappa kämpat för att få.

Det var märkligt för mig, då jag förstod hur illa det varit under min uppväxt, att min mamma fått vårdnaden om mig. Skalet utåt såg ju bra ut, medan jag fick uppleva hemska saker som fyllefester och misshandel med mammas olika män, en efter en. Flera personer i släkten (mostrar, mormor m fl) såg hur det var gång efter gång med min mamma som alltid såg till att få i sig för mycket sprit. Ibland gick humöret över styr och det blev hemskt otäckt då hon skrek och kastade saker omkring sig (så de gick sönder).

Jag har ett minne av då jag i ca 8-års åldern sitter i min mosters knä (hon skakar & skyddar mig från min mamma) och min mamma far runt skrikandes, väldigt arg över något som jag inte minns. Hon får tag i en burk med handkräm och kastar den i väggen, den går sönder och det stänker handkräm över allt, på oss, väggen, golvet ... Överallt i köket var det handkräm!

Det var ingen som gjorde något åt vår situation. Hörde då jag blivit vuxen att mina mostrar funderat på att en av dem skulle adoptera mig, men det blev aldrig av. Däremot fick jag som tur var möjlighet att vistas hos min ena moster 100 mil från min hemort på somrarna - det var min räddning. Här fick jag vara barn (från 12 år o framåt under tonåren) och kände att jag kunde slappna av och ha roligt.

Jag var tvungen att bli vuxen i förtid p g a hur det var med min mamma. Hela tiden på helspänn för att ha koll - det krävde mycket energi. Jag utvecklade till och med ett sjätte sinne som visade mig då det var dags igen...många gånger kom jag på henne med att "skåpsupa" på olika vis. Hittade flaska i tvättkorgen mm.

Det var påfrestande att hela tiden ha sin energi på helspänn. En natt vaknade jag och upptäckte att min mamma inte låg i sin säng. Jag letade igenom 2:an men ingen mamma hemma. Jag var 7-8 år. Stod i köksfönstret och ropade efter min mamma & grät i kapp med regndropparna som rann ner på utsidan av fönstret. Jag minns inte hur det slutade - men hade jag haft bättre kontakt med min pappa hade jag ju kunnat ringt honom, men hanhade ju tagit avstånd, så det fanns inte "på min karta" att jag kunde ringa honom, och till släktingarna i norr var det 100 mil så det var ingen idé.

Många minnen har pockat på under årens lopp. Nu är båda mina föräldrar döda. Min mamma var så olycklig och tog livet av sig då hon var strax innan 62, jag var 28 och hade bott hemifrån i 12 år. Hon hade tagit en överdos medicin. Jag trodde då att jag skulle få bättre kontakt med min pappaoch hans familj, (fru och mina halvsyskon då 8 och 13 år) men det visade sig bara bli ytterligare många jobbiga år med "mobbing" mot mig från pappas fru som förmodligen hade dåligt samvete p g a hon låg bakom beslutet att ta avstånd från mig och min mamma. Det var av min farmor jag fick veta att det så var fallet, då vi åter fick kontakt efter många många år.

Jag har sedan 5-6 år tillbaka väldig värk i kroppen. Man har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är trots många olika undersökningar.

Min teori är att efter så många års spänningar i kroppen under uppväxten och vidare för att kämpa på och vara "duktig" så tar kroppen till slut stryk.Det har jag fått bekräftat av en ortoped att det kan vara sant. Musklerna är "slutspända", det finns ingen elasticitet kvar känns det som, de bara värker i olika delar av kroppen.

Efter år av isolering är jag nu involverad i en kamratgrupp där vi är flera som har värk i kroppen och inte kan arbeta heltid, eller inte alls. Jag var med och startade denna grupp för ett år sedan. Vi tycker att det är en bortglömd grupp, alla som är sjukskrivna, har värk, arbetslösa, eller daglediga av olika anledningar. Vi kallar detta för en "gråzonegrupp" för det är ingen som tänker på att denna grupp finns. Den består av både män o kvinnor, yngre och äldre. För pensionärerna finns det en massa aktiviteter, men för "gråzonegruppen" finns inget specifikt i samhället. Dessa människor mår ofta dåligt dels p g a värk men också p g a ensamhet/isolering, utan socialt nätverk. Denna grupp försöker vi nu uppmärksamma, precis som Therese gjort med föreningen maskrosbarn. Det behövs MÖTESPLATSER för dessa människor, med möjlighet att mötas, prata, skapa/göra något med sina händer. Det ger ett egenvärde och man får möjlighet att ingå i ett socialt nätverk.

Idén till detta fick jag i och med att jag själv hamnade "där" och undrade hur jag skulle kunna komma ut och träffa människor, som man gör på sitt arbete. Kom då tillbaka i mina tankar till en textilverkstad jag jobbade på i min ungdom - varför finns det inte en sådan, med ett fik och en verksamhet som vänder sig till ALLA oavsett kön och etnisk tillhörighet? Allt är så indelat i åldersgrupper i samhället, vi behöver få möjlighet att komma ifrån det och mötas över gränserna. Vi har alla något att berika varandra med...

Tja, så p g a min värk, sjukskrivning och min teori om bakomliggande faktorer har jag äntligen fått en styrka tillsammans med min kamratgrupp och är "på benen" och vill göra något gott för alla som är i denna hemska negativa situation. Det föds något gott ur något ont, säger man ju ofta! Men det har varit tungt att bära på hemligheten från barndomen, som satt sina spår i en värkande kropp.

Det var skönt att skriva av sig. Har gjort det bitvis, små korta berättelser om det jobbiga som ploppat upp då jag haft mycket tid till övers. Det är bra terapi att få ur sig det som gjort så ont. Det känns också bra att kunna lyfta fram problematiken och kanske få en möjlig förbättring för alla "gråzonemänniskor".

Tack för bra program och teman

Cathrine Berg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".