Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Viktigt att bli hörd och trodd

Publicerat tisdag 9 februari 2010 kl 16.18

"Det är viktigt att bli hörd och trodd", skriver Håkan efter programmet om familjehemligheter, och berättar om sin egen barndom. "Hela ens tillvaro kretsar kring att lösa situationen, överleva, hemma. Jag tror inte skillnaderna idag är så stora jämfört med när jag var ung - möjligen är livet hårdare för de unga idag. Men grundproblematiken är densamma i dysfunktionella miljöer. Just bekräftelsen att man inte är ensam, att det finns stöd och att man kan vända sig dit utan direkta konsekvenser hemma som mynnar ut i stryk eller annat, är viktigt." Läs hela Håkans brev här nedan.

Hej

Har just lyssnat på Tendens och intervjun med Therese Eriksson i Barnen. Mycket bra!

Jag har gått in på maskrosbarns hemsida och funnit ett antal frågor som jag besvarar nedan.

Min uppväxt har också varit väldigt "brokig". Mina föräldrar skildes efter flytt från en ort till en annan (och tre flytt inom den nya orten). Vid flytten var jag 6 år. Jag minns inget alls från första klass - varför vet jag inte. Har bara fått berättat för mig att min fröken ofta luvade mig ganska ordentligt (kom hem med tofsar bortluvade från mitt hårt).

Vid skilsmässan blev jag och min 5 år yngre bror placerade på ett barnhem.

Därefter blev jag och min bror placerade hos varsin moster - det var mina bästa barnaår. En underbar fröken i en bra skola och i en bra klass. Min moster var rättvis och lyssnande liksom min morbror. De hade även ytterligare två egna barn i ungefär samma ålder som jag själv. Jag bodde där medan jag gick i klass 2, 3 och lite av 4:an.

Sen tog mamma hem mig och min bror, hon hade träffat en ny man. Efter att en kort tid ha bott på ett ställe och blivit mobbad i en skola, flyttade vi till en annan ort inte långt från den förra, till en villa. Det visade sig att den nye mannen hade alkoholproblem, och han stal pengar från mig som jag tjänat in genom att sälja tidningar på söndagar i byn där jag bodde. Han var stor och stark och slog oss barn i bland. I skolan på det nya stället blev jag också mobbad under hela tiden fram till och 6:e klass. Min bästa tillvaro var med kamraterna på gatan där vi bodde. Jag kunde aldrig berätta om hur det var hemma. När jag tog upp mobbningen i skolan med rektorn för skolan sammankallade han några namngivna klass"kamrater" och trodde sedan mera på dem och deras argument, inte alls på mig. Förhören skede i klassrummet tillsammans med min mor som inte kunde argumentera, och de andra från klassen samtidigt. Dagen därpå fick jag mycket mera stryk än tidigare.

Det fanns ingen att prata med, ingen hörde mig och jag blir nedstämd fortfarande när jag tänker på den tiden. Jag har försökt ta upp det med min mamma men hon börjar gråta och vill inte beröra det. Att observera är att min mamma inte hade några alkoholproblem eller andra drogproblem - hennes problem är av annan karaktär. Hon är oerhört konflikträdd och har alltid haft svårt att argumentera för sig och sin uppfattning oavsett situation. Detta gäller fortfarande.

När jag började högstadiet åkte man buss till högstadieskolan som låg på annan ort och jag kom i en klass där livet blev lättare. På något sätt började en vändning här. Så småningom skildes min mamma och hennes nye man (Jag gick i 9:an) och det blev ny flyttning till mormor och morfar. Jag erbjöds att ta hand om min sjuka morfar och i utbyte skulle jag få eget rum och bostad hos mormor och morfar med mamma och min lillebror och den nya lillasystern i en våning ovanpå. Jag antog det hela och kom till en ny ort, ny skola och nya kamrater.Mitt nya liv blev bättre samtidigt som jag fick ta mycket ansvar, både för mig själv som för min morfar. Jag flyttade hemifrån ett halvår efter att min morfar dött, till eget boende. Mycket skönt!

Idag är jag 60 år, är utbildad beteendevetare, HR-man, logistiker och undersköterska. Jag har aldrig haft några sociala eller alkoholproblem. Är väl som svensson är mest. Politiskt aktiv, finns på Facebook, har en blog om regionfrågor i mälardalen. Jag har tre barn som numera är vuxna. Jag är dock gift för tredje gången och har flyttat en del. Också har jag en benägenhet att vilja synas - mår bra när jag får uppmärksamhet. Vilket ju kan ha sina skäl........

Något som är viktigt tror jag är att bli trodd och hörd, att utan värderande kommentarer få berätta hur det är. Hela ens tillvaro kretsar kring att lösa situationen, överleva, hemma, och samtidigt kunna känna en gemenskap och uppskattning för den man är. Jag tror inte skillnaderna idag är så stora jämfört med när jag var ung - möjligen är livet hårdare för de unga idag.

Men grundproblematiken är densamma i dysfunktionella miljöer. Just bekräftelsen att man inte är ensam, att det finns stöd och att man kan vända sig dit utan direkta konsekvenser hemma som mynnar ut i stryk eller annat, är viktigt.

Att föreningen Maskrosbarn är ute och pratar är mycket bra, det stödjer upplysningsarbetet och vikten av att visa andra unga att det finns stöd att få och de inte är ensamma. Men det är samtidigt viktigt att de inte kallas till informationsträffar på frivillig basis. Det ska ingå i undervisningen en vanlig skoldag för att skapa situationer där alla lyssnar och de som har de svårt finns med utan att de har utmärkt sig genom att delta på något möte som ligger utanför den ordinarie skolgången. Sedan har vi det gamla vanliga problemet med Socialtjänsten som ofta inte noterar hur det faktiskt är eller har svårt att agera. Deras betydelse för att ta tag i de vuxna i familjen är avgörande och medför att barnen i familjen inte belastas - eftersom barn ofta annars tror sig vara orsak till situationen eller i varje medskyldiga.

Maskrosbarns arbete är bra, ut i skolor och föreningsliv och tala, möjligen också se till att det liksom för Bris, ges möjlighet till kontakt - någon att prata med. Just att bli hörd har väldigt stor betydelse och ger kraft väldigt länge.

Många hälsningar och lycka till

Håkan

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".