Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Anne & Linda bodde på barnhem

Publicerat onsdag 11 maj 2011 kl 00.00
Linda Styf sjunger Håll min själ
(3:21 min)
1 av 5
Flickor på Nyboda barnhem 1938 Foto: Scanpix
2 av 5
Anne Skåner och Linda Styf var båda två år när de skickades till barnhem Foto: Privat
3 av 5
Ivar Lidman, rektor på Nybodahemmet
4 av 5
Tomas Lidman, son till rektor Lidman
5 av 5
Barn på Nyboda barnhem 1938 Foto: Scanpix

I dagarna ska det bestämmas vilken sorts upprättelse de vuxna barn som vanvårdats på barnhem och i fosterhem ska få av Regeringen. Veckans Barnen gör en historisk promenad där Nybodahemmet en gång låg.  

Lyssna också på kortreportage i P1-morgon och samtal med Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen och Kerstin Wigzell, ordförande i Upprättelseutredningen.

Mellan Midsommarkransen och Årsta i södra Stockholm, uppe på en höjd, byggdes i mitten av 30-talet Sveriges modernaste barnhem, just Nybodahemmet. Här fanns plats för mer än 200 barn långt in på 1960-talet.  Idag har den gamla funkisinstitutionen förvandlats till ett elegant radhusområde med vidunderlig utsikt över hela Stockholm.

Hit återvänder nu Anne Skåner tillsammans med sina två hundar Axel och Täppas.  Hon var lite drygt två år när hon första gången placerades på Nybodahemmet. Anne får sällskap av Tomas Lidman som också växte upp på Nybodahemmet, som son till Ivar Lidman. Tomas pappa var rektor där under många år. Familjen bodde i en sexrumslägenhet på barnhemsområdet och Tomas minnen av Nyboda är ljusa. Han kommer ihåg åren här fyllda av lek och många kompisar.

Anne Skåner är ordförande för riksförbundet Samhällets Styvbarn, för vuxna barnhemsbarn och fosterbarn. Anne är med i en grupp som förbereder en ceremoni där alla som blivit vanvårdade ska få en ursäkt, är det tänkt. I Riksdagshusets plenisal får Anne fantisera och drömma om hur hon skulle vilja utforma ceremonin. Anne vill att Fredrik Reinfelt  ska be de vuxna barnhemsbarnen och fosterbarnen om ursäkt, salen ska fyllas av blommor, barn och barnbarn och musik. Ceremonin ska sändas i både tv och radio så att alla berörda kan få ta del av ursäkten. Och Annes dröm är att gästerna ska få höra Linda Styf sjunga. Hon blev också omhändertagen av samhällets barnavård när hon var två år. Linda Styf hoppas att kungen med familj kommer att delta och att kungen också vill säga någonting till de fd barnhemsbarnen och fosterbarnen.

Läs brevet från Maria som också bott på Nyboda hemmet! Längst ner på sidan!

Aldrig mer! Upprättelseutredning tar också upp frågan om framtiden. Hur ska samhället se till att barn och ungdomar som är omhändertagna av myndighetrna inte far illa igen?

Klicka på länken så kommer du till Barnens program där ungdomar som är placerade på institution eller fosterhem berättar om sin situation idag!

Lyssna på eller ladda ner!

Vuxna barnhemsbarn möts i Studio Ett och kräver för första gången upprättelse och att samhället lyssnar på deras berättelser. Morgan Johansson, fd socialminister medverkar i programmet. Efter programmet bildas föreningen Samhällets Styvbarn

Klicka på länken! Här finns fler program att lyssna på!

Litteratur om barnhemsbarn 

Skönlitteratur:

"Kriget är slut" av Morgan Alling                                        

"Storspovens sång” av Åke Lundgren
”Man har skjutit ett lejon” av Maria Wine
”Stilla liv” av Sune Örnberg
”Staketet” av Sune Örnberg
”Barnhemsungar” av Bengt Sändh
”Barnhemsbarn” av Hugo Hegeland
”Samhällets barn” av Rune Mattsson
”Föräldrar okända” av Vilhelm Mauritz
”Förbannade tystnad” av Thomas Nydahl
”När göken ropar” av John Moberg
”Ett fattigbarnsöde och andra berättelser” av Elsa Holm
”Apelsinflickan” av Lena Kallenberg
”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson 

Barnböcker:

”Bonadea” av Irmelin Sandman Lilius Bonniers
”Nedräkningen” av Maria Nikolajeva
”Hasse och 204 dagar i Hans Henriks Olssons liv”
av Siv Widerberg
”17 år” av Ci Ahlquist
”Nalle Hemlös” av Lars Hesslind
”Kulla-Gulla på barnhemmet” av Martha Sandwall-Bergström
”Pojken som blev Simon” av Mats Eklöf
”Papa Pellerins dotter” av Maria Gripe
”Rasmus på luffen” av Astrid Lindgren
”Katitzi” av Katarina Taikon
”Ellinor” av Kerstin Johansson
”Dagen när allting hände” av Hans Peterson

Utredningar:

Vanvård i social barnavård under 1900-talet, SOU 2009:99 

Barnen som samhället svek - åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhälsvården SOU 2011:9 Betänkade av Upprättelseutredningen.

Lag om stöd och skydd för barn och unga SOU 2009:68

Sammanbrott vid tonårsplaceringar - om ungdomar i fosterhem och på institution. Bo Vinnerljung, Marie Sallnäs och Pia Kyhle Westermark

Boken Husen på höjden av Ola Nylander handlar om bl a Nybodahemmmet

______________________________________________________________

Brev från Maria:

Till programmet Barnen

Jag lyssnade med stort intresse på programmet om Nyboda. Lyssnarna uppmanades att höra av sig. Jag skulle kunna ge ytterligare en annan bild än den som de två personerna som intervjuades gav.

Jag har en ljus bild av den tid jag tillbringade på Nybodahemmet 1953 och 1954.

Min familj bodde i Midsommarkransen och jag och min fyra år äldre syster gick i ”Missis plugg”, Midsommarkransens skola. Det var kaos i min familj. Min pappa var gravt alkoholiserad med allt vad det innebär och en dag flydde mamma från honom sedan han hållit henne fången. Mamma ringde hem till min syster och uppmanade henne att ta med mig, 8 år gammal, och bege sig till Nybodahemmet. Vi hade varit där en omgång ett år tidigare när mamma var inlagd på sjukhus. Som 2-åring var jag med min syster även placerade på ett barnhem på Lidingö när mamma låg på sjukhus. Mamma påstod att jag var stum när jag kom hem och min syster blivit sängvätare. Sonja Åkesson har skrivit en fasansfull novell om ett barn som blev stumt när det placerades på institution.

På Nyboda bodde båda på samma avdelning i huset G1. G2 var huset där pojkarna bodde. Jag hade tryggheten att ha min syster, då 12 år gammal, i närheten och vi kunde gå kvar i vår gamla skola. Jag gick då vårterminen i andra klass.

Vi hade det bra på Nyboda och betydligt lugnare än hemma. Jag har bara positiva minnen. Det enda tråkiga jag minns var att jag längtade så förskräckligt efter min mamma, som jag stod mycket nära. Hon vågade inte komma och hälsa på mer än enstaka gånger eftersom hon var så rädd för att stöta på min pappa. De fåtal besök vi fick var på kvällen.

Pappa besökte aldrig. Och då tyckte vi bara att det var skönt. 

Föreståndarinnan hette fröken Broman, och hon bodde i ett rum på G1. Minns henne och två andra fröknar som alla var snälla. Tydde mig särskilt till den yngre av fröknarna som kanske var mellan 20-30 år. Minns att fröken Broman förhörde mig på gångertabellerna och att jag grät - hade missuppfattat läxan och trodde att jag skulle lära mig alla 10 på en gång. Då ringde hon upp min fröken som berättade att det var ettans och tvåans tabeller som var läxan.

På morgnarna stod vi i kö i korridoren utanför sovsalarna för att tåga ner i källarvåningen för dusch. Man var frusen så en fröken sprutade bara lite vatten på oss en i taget i badkaret och sedan var det avklarat. Man hade två ombyten kläder - hemmakläder och skolkläder. Skolkläderna var en veckad yllekjol med hängslen och en jumper. Långstrumpor och bruna läderskor, som jag tror att de äldre flickorna hade i uppgift att putsa. Minns inte att Nybodakläderna avvek från vad klasskamraterna hade på sig. Jag tror att alla flickor på G1 var i skolåldern. De äldsta var två systrar, Birgitta 16 år och Berit19 år. Minns deras mamma som verkade vara en utsläpad arbetarhustru. Vid ett tillfälle bodde en flicka från Kanada på hemmet. Hennes pappa visade upp den första EP-skivan jag sett i ljusblå plast. Det fanns ju bara 78-varvare på den tiden.

På söndagarna var det besökstid i samlingssalen, och vi barn som inte fick besök fick under tiden går ner i ett stort lekrum i källarvåningen där vi bjöds på stort frukt- och godisfat. Jag brukade vara sist vid matbordet på måltiderna. Kunde inte äta. Var inte van vid att äta eftersom det inte alltid fanns något ätbart i mitt hem. Även den psykiska pressen påverkade aptiten. En fröken brukade sitta och se till att jag fick i mig maten och jag fick alltid 2 gula vitaminpiller. På söndagarna var det också söndagsskola. Kvinnliga Frälsningssoldater sjöng och spelade piano med oss i en källarlokal i pojkarnas hus, G2. Eftersom jag var mycket musikintresserad älskade jag dessa sångstunder och när vi fick önska låtar ville jag alltid sjunga ”Lilla fågeln glad och nöjd, sjunger uti himlens höjd” och ”Lilla svarta Sara”. Kan fortfarande vid 66 års ålder en del texter. På lördagskvällarna lyssnade vi på Karusellen på radio i samlingssalen och då bjöds det på ”negerbollar”, som det hette då. Jag tog ut mina första låtar på samlingssalens piano: psalmerna Den blomsrtertid nu kommer och Blott en dag. Men ibland var nyckeln till pianot ”försvunnen” - det var väl när fröken Broman fått nog av pianoklink.

Vid ett tillfälle blev vi barn bjudna på Operan i Stockholm att se ”Lille Pers resa till månen”. En gång satte jag ett torskben i halsen och då åkte min favoritfröken med mig till Södersjukhuset. Jag minns också att det fanns en läkarmottagning i huvudbyggnaden där jag blev calmettevaccinerad. Min syster har berättat att hon och en kamrat brukade ”jumpa” mellan isflak på Årstaviken nedanför Nybodahemmet på vintern.

En dag när jag längtade så förskräckligt efter min mamma promenerade jag hem till mitt hem på frukostrasten för att se om hon var där. Dörren var olåst men hon var inte hemma. Jag satte mig ner i vardagsrummet och grät ohejdat. Plötsligt ringde telefonen. Jag hade ju inte kommit tillbaka till skolan, så min fröken hade väl larmat. En bil kom och hämtade tillbaka mig till Nyboda.

När vårterminen var slut fick jag och min syster åka som sommarbarn till Småland. Vistelsen förlängdes, jag fick gå i skola där, första terminen i tredje klass. Jag kom att bo i Småland i två familjer under 1,5 år, sommaren 1954 - när det var total solförmörkelse- till julen 1955. I den första familjen trivdes jag inte. En jämnårig flicka, som nog var svartsjuk, gjorde livet surt för mig på olika sätt. Hennes bror, som var 16 år, utsatte mig för vad som idag skulle rubriceras som sexuella övergrepp. Det var han som bestämde i familjen och han ville flera gånger ha med mig ut i skogen att plocka bär. Där kunde han berätta för mig, 9 år, om sina sexuella fantasier med flickor, få mig att klappa hans penis och sa att den då skulle bli större och det skulle komma ut frön ur den. Jag fick aldrig se några frön. Han stoppade sin tumme in i min slida och sa att det skulle kännas skönt. Jag minns att jag inte gillade detta men jag blev inte rädd eftersom jag inte visste vad det handlade om, och fick förstås svära på att inte yppa något om detta till någon. Han hade nog ingen att prata med. När jag kom hem till Stockholm på jullov i december 1954 och berättade detta för min mamma, som blev alldeles förskräckt, blev jag genast omplacerad till en annan familj några mil bort och fick börja i en ny skola.

Jag hade nog härdats av livet för jag hade skickats ut som sommarbarn till vilt främmande människor i Dalsland och Ångermanland samt på kollo i Östergötland sedan jag var nyfyllda tre år. Jag tog det naturligt och var inte rädd. Min sommarfamilj som jag bodde hos två somrar i Ångermanland beskrev mig som en orädd och kavat fyraåring. De berättade också att min storebror, 14 år, hade varit min ledsagare på tåget mellan Stockholm och Örnsköldsvik, och skickats iväg utan mat och pengar på denna långa resa - sedan skulle han tillbaka direkt lika långt. Men familjen där ingrep och försåg honom med mat.

Julen 1955 hade mammas liv stabiliserat sig, hon hade en ny man och ett barn var på gång. De hade fått en tvåa i Hässelby gård, och där delade jag och min syster rum, min bror fick inte bo hemma och min styvbror låg på gummimadrass i vardagsrummet, som han fick dela med mamma, styvfar och sedermera lillasyster.  Omålat köksbord med stolar och två gallersängar hade de fått av socialen.  Jag och min syster fick också kläder ”genom skolan”, d v s från socialen. Min styvfar ville förstås ha min mamma men hennes tre barn hade han inte valt. Min 10 år äldre bror fick bli vuxen fort. Han började jobba på posten när han var 14 år och klar med de obligatoriska sju skolåren, och bodde nog hemma hos pappa en tid och sedan hos en moster. Det blev turbulens i det nya äktenskapet också och mina äldre syskon fick börja jobba och flytta ut. Det gick väldigt bra för mig i skolan och när sexan var avklarad ringde min folkskollärarinna hem och vädjade att jag skulle få fortsätta i läroverket med motiveringen att jag ändå hade skolplikt tills jag var 16 år. Man hade precis tagit bort terminsavgifterna, så det blev min smala lycka. Jag fick nämligen inte kosta något. Skulle helst så fort som möjligt ut och jobba och betala hemma. Vi flyttade till en trea i Vällingby, föräldrarna, styvbror och vi tre flickor. En lärare i realskolan sa att jag gick ut med skolans bästa betyg så jag kom lätt in på gymnasiet. Ständig penningbrist i hemmet, ständiga gräl, hot och otrohet gjorde att tillvaron blev desperat. När jag gick ut andra ring ville min styvfar inte försörja mig längre - jag var inte ens värd maten, sa han.  Till saken hörde att jag alltid varit en mycket skötsam person- icke-rökare och då helnykterist. Var aktiv i föreningslivet och hade styrelseuppdrag.

Min storasyster, då gift, och jag gick på vinst och förlust till Barnavårdsnämnden vid Norra Bantorget och hade turen att träffa den barnavårdsman jag haft sedan jag föddes eftersom jag officiellt var uä - barn, fröken Danielsson.  (Föräldrarna gifte sig 1934 när min bror var på väg- och skilde sig 1936, när min pappa förälskat sig i en ny kvinna. Men förälskelsen tog slut och föräldrarna levde sedan ihop till 1953 utan att vara omgifta.) Jag hade möjlighet att få fortsätta studera och bo hos min biologiske farfar i Luleå, som blivit änkeman. Året var 1963 och jag hade då sommarjobbat som vikarierande mentalsköterska på Beckomberga sjukhus. Föräldrarna fordrade att jag skulle betala allt jag tjänade hemma, eftersom jag låg dem till last när jag gick i skolan. Fröken Danielsson rådde mig att genast ta mina pengar och chansen att flytta hemifrån. Det var det stöd jag behövde för att ta steget. En kamrats bror körde mig till tåget - mina föräldrar var i upplösningstillstånd, min styvfar kastade en docka i huvudet på mig och av mamma kunde jag inte ens få snören till mina paket.

Då började mitt verkliga liv. Det var när jag kunde ta mitt liv i egna händer som det vände.  Jag var välkommen att sköta hushållet åt min då 82-åriga farfar och samtidigt göra klart gymnasiet. Tog studenten 1965. Jag sökte ett stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen, fick det, och kunde tillbringa ett läsår på college i USA. Jobbade hela sommaren 1965 och tog ett banklån på 3 000 kr, som då räckte till flygresan över och fickpengar ett år. Stipendiet omfattade undervisning, mat och husrum men inte studielitteratur och resa. Stiftelsen ordnade ett stipendium till mig och jag blev hela 2 000 kr rikare. Så det året kände jag mig rikare än tidigare i mitt liv. När jag kom tillbaka till Sverige och började på Stockholms universitet kunde jag ta studielån och sedan jobba extra som lärarvikarie. Jag betalade tillbaka Amerikalånet bit för bit. Mina föräldrar ville att jag skulle hyra ett rum av dem hemma - vilket jag gjorde i 3 månader - men min styvfars hotfulla sätt gjorde att jag sökte och hade turen att få studentrum. Min mamma var en mycket varm och kärleksfull person - jag minns hennes smekande händer och uppmuntrande ord. Hon gav mig ett mycket gott självförtroende,  tillit till vuxna och överlevnadsförmåga. Jag tror att jag klarade alla separationer och kaoset just för att jag hade bilden av en älskande moder även när hon var frånvarande. Sedan valde hon fel män - jag tror de drogs till henne just för att hon var en varm person- och hennes liv blev tidvis tumultartat rent praktiskt – ingen ordning på ekonomi, den lilla ekonomi den nya familjen hade. Vi låg ständigt efter med hyran -men hon och styvfadern kunde gå ut på restaurant och det köptes många veckotidningar i veckan och två kvällstidningar varje dag. Dessutom var hon rökare. Inget missbruk utom rökningen. Min far var en begåvad slarver, uppvuxen i ett helnyktert och välmående hem. Han spelade fiol, skrev dikter, noveller och ett skådespel samtidigt som han hade en firma, som gick omkull när alkoholen tog överhanden. I mitt första hem försökte mamma tjäna till vårt uppehälle genom att jobba som städerska på ett ungkarlshotell på Söder. Jag följde med henne på jobbet som femåring. Tjugo år senare bodde min pappa där och när han blev vräkt därifrån fick jag hjälpa honom att flytta till ett annat ungkarlshotell. Han dog på ett tredje. Han hade säkert varit uteliggare också.

Sedan jag flyttat hemifrån har mitt liv varit en dans på rosor. Jag har gjort för mig goda val hela livet.Tog min fil mag i främmande språk1970, läste en halv examen till, gick lärarhögskola i Stockholm, gifte mig med den man som fortfarande efter 38 år är min make, flyttade till Västergötland där jag undervisat i 32 år på gymnasiet medan min man är överläkare på stadens sjukhus. Vi har fått tre barn som det gått mycket bra för och som numera är utflugna.

Min mamma och jag har alltid haft en varm relation och min styvfar ändrade attityd när jag gifte mig med en läkare. Vi fortsatte att umgås då och då så länge de levde. Tre veckor innan min styvfar dog ringde han från Stockholm för att tala om ”att han älskade mig”. Han ville väl dö i frid. Jag försökte vara artig men innerst inne tyckte jag att han förstört 7 år av mitt liv. Min egen pappa dog på ett ungkarlshotell i Stockholm vid 61 års ålder. Vi hade lite grann kontakt under min studenttid. När han blev utslängd från något ungkarlshotell ringde han mig. När mamma behövde låna pengar ringde hon mig, fattig student men med kontroll över min ekonomi. Jag fick aldrig det piano som jag så hett efterlängtade i min barndom. Jag fick t o m min mamma att skriva falska sjukintyg till fröken i Missis plugg så att jag skulle kunna vara inne på rasten och spela på den lilla skolorgeln i klassrummet -min hetaste önskan. Idag har min barndomsönskan uppfyllts med råge. I vårt hem finns ett piano, en flygel (arv från svärfamiljen) och en nybyggd riktig piporgel. Jag har haft musik omkring mig sedan jag träffade maken och idag tar jag orgellektioner. Alla i familjen spelar ett stort antal instrument och sjunger i körer -själv har jag sjungit i kör i drygt 50 år och varit med att framföra de stora verken av Back, Mozart, Brahms etc. Min ena dotter har 12 års musikutbildning och tre examina och har just haft uruppförande av ett stort beställningsverk. I den 60-hövdade kören sjöng förstås hennes mor och far.

Jag lever ett tryggt liv- livet har lärt mig att allt hänger på en själv. I mitt fall har det ofta hängt på en skör tråd och jag har haft mycken tur i mitt liv, har genom goda val kunnat forma mitt liv som jag vill ha det. Har tillsammans med min man uppfostrat  tre barn till självständiga individer, som litar på sig själva. Jag har inte glömt min barndom och jag har försonats med den. Barnen känner till min bakgrund, att jag bott på barnhem och i fosterhem. Jag har tagit kontakt och haft fina möten med ett av fosterhemmen i Småland och med sommarhemmet i Ångermanland. Har fortfarande julkortskontakt med dem. Jag tror inte min historia är unik i den tidens arbetarfamiljer. Hade det funnits dagis, bostadsbidrag och sociala bidrag kunde kanske mamma ha klarat att arbeta och ha oss hemma. Hon tjänade 50 kr i veckan som städerska. Pappa, helt nere i spriten, tog förstås av hennes magra inkomster. Barnhemsplaceringen och fosterhemsplaceringarna var kanske den enda utvägen rent praktiskt och ekonomiskt. Som lärare har jag haft stor förståelse för barn som har det svårt och jag tänker ofta att trots att min barndom var kaotisk är det nog inget mot hur många ungdomar har det idag, med knarkande och kriminella föräldrar, med rotlöshet och arbetslöshet, med kanske fötterna i två kulturer. Det finns många maskrosbarn-överlevare, men det finns också många som inte varit robusta och haft en inre drivkraft - som gått under.

vänliga hälsningar

Maria

 ______________________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".