Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...
Resan till Namibia

Eleverna i de statliga skolorna i Namibia

Publicerat fredag 22 april 2011 kl 10.00
1 av 12
Elev i Namibia Primary School
2 av 12
Namibia Primary School i Windhoek.
3 av 12
Julia Kauta Koyate, Ylvas följeslagare på resan.
4 av 12
Elev i Namibia Primary School
5 av 12
Elever på Namibia Primary School.
6 av 12
"Om detta ser ut som en kvinna för dig - då har du allvarliga problem!" Affisch i lärarrummet på Namibia Primary School.
7 av 12
Elev på Namibia Primary School.
8 av 12
Elev på Namibia Primary School.
9 av 12
Elev på Namibia Primary School.
10 av 12
Elev på Namibia Primary School.
11 av 12
Elev på Namibia Primary School.
12 av 12
Elev på Namibia Primary School.


 
Vår reporter Ylva Mårtens åker till Namibia tillsammans med Julia Kauta Koyate som hörde av sig till till redaktionen. Hon ville visa upp ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media och att barnen i Namibia också ska få komma till tals och berätta om sina skolor och sina liv. Julias pappa, Jozikee Kauta, flydde från våld och apartheid när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Jozikee intervjuas i programmen om sin barndom i dåvarande Sydvästafrika.
 

Ylva Mårtens får bo hemma hos en av Julias fastrar och kommer på det här viset rakt in i en namibisk familj. En framgångsrik modern familj där barnen utbildat sig till advokater, läkare, revisorer och lärare. I de fyra halvtimmesprogrammen besöker hon en BB-avdelning på Katutura Hospital i huvudstaden Windhoek, statliga skolor i de fattigas bostadsområden, Tyska skolan, en skola för de förmögna, som är den mesta ansedda skolan i Namibia.

Idag ska vi få träffa eleverna i Namibia Primary School, en statlig grundskola och High Line Secondary School, ett statligt gymnasium. Båda i stadsdelen Katutura. Valery Kauta, 25 år skjutsar oss i sin lilla ljusblå bil. Valery bor fortfarande hemma och jobbar som revisor. Klockan halvsju på morgonen måste vi bege oss hemifrån, för skolan börjar klockan sju varje morgon och slutar klockan ett. Varför? Det är en kombination av olika orsaker, har Frieda Kauta, som är pensionerad lärare berättat för mig. Staten har inte råd att hålla skolan öppen längre. 
 
Klasserna är stora, ca 45 elever i varje klass, varken barn eller lärare orkar jobba längre. Många barn från fattiga familjer har inte ätit frukost och skolan har inte råd att bjuda på lunch. En av Frieda Kautas systrar, Magdalena Kozonguizi arbetar här som lärare. Hon hjälper oss till rätta. Vi går in och ut ur klassrum. Och ställer frågan: Hur är det att vara ett barn i Namibia? Alla som svarar, mest pojkar, vet att de har rätt att inte bli slagna hemma. 
 
På lärarrummet sitter en affisch på väggen. Texten lyder: Om du tycker att det här ser ut som en kvinna – så har du stora problem. Bilden föreställer en knuten näve som slår hårt på en sandsäck, en sån man har när man tränar boxning. När vi träffar barnen en och en utan lärare som övervakar så svarar alla utan undantag: Om vi inte gör läxorna eller pratar för mycket så slår lärarna oss med ”the stick”. Hur ska jag fråga rektorn om ”the stick”? Alla vet ju vilka barn jag träffat! Då kommer de få ännu mera stryk. Men det ger sig för när jag och rektorn möts på hans kontor så har han en bit grön trädgårdsslang i handen. Slangen är ”the stick”. Jag intervjuar honom, och efter en del ursäkter erkänner att han slår barnen, men han vet att det inte är tillåtet längre enligt namibisk lagstiftning.

Jag intervjuade Julias pappa, Jozikee Kauta, innan jag åkte hit. Han flydde från våld och apartheid i Namibia när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Han berättar för mig hur våldet både i skolan och i hemmen fortfarande är ett stort problem. Apartheidsystemet påverkade allt och alla och smög sig även in i mellan föräldrar och barn. Svarta föräldrar såg ner på sig själva och kallade sina egna barn för samma kränkande ord som vita kunde häva ur sig. Det är kanske inte så konstigt, men när jag hörde Jozikee berättade detta för mig så förstod jag mer vad apartheid kan göra med oss människor. 

Litteraturtips

Förlåta men inte glömma, röster om rasism, nationalism och det mångkulturella samhället i Namibia. Och i Sverige. Av Magnus Berg. Carlsson Bokförlag.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".