Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Barnen i Otjinene

Publicerat måndag 18 april 2011 kl 10.55
1 av 18
Valery Murirua med 1årig son.
Katrina Tjongarero barnmorska i Otjinene.
2 av 18
Katrina Tjongarero barnmorska i Otjinene.
Barn och mamma på lokala kliniken
3 av 18
Barn och mamma på lokala kliniken
Myrstack
4 av 18
Myrstack
Okando Membo, Patrick Kautas farm.
5 av 18
Okando Membo, Patrick Kautas farm.
Patrick Kauta, farmägare och advokat.
6 av 18
Patrick Kauta, farmägare och advokat.
Uteplats på farmen.
7 av 18
Uteplats på farmen.
Auri Kauta, Patricks son.
8 av 18
Auri Kauta, Patricks son.
Farmen
9 av 18
Farmen
Bilar på farmen.
10 av 18
Bilar på farmen.
Skolan i Otjinene.
11 av 18
Skolan i Otjinene.
Hererokvinnor och en man under ett träd
12 av 18
Hererokvinnor och en man under ett träd
Mat till barnen som bor på skolan.
13 av 18
Mat till barnen som bor på skolan.
Personal på skolan i traditionell hererodräkt.
14 av 18
Personal på skolan i traditionell hererodräkt.
Uaperendua Tjiriange & Turipamue Kandjii, går i 7:an.
15 av 18
Uaperendua Tjiriange & Turipamue Kandjii, går i 7:an.
Flickornas sovsal på skolan.
16 av 18
Flickornas sovsal på skolan.
Korridoren i sovhuset.
17 av 18
Korridoren i sovhuset.
Elevernas tvätt.
18 av 18
Elevernas tvätt.

Klockan 4 på morgonen far vi iväg till Otjinene, ett litet samhälle 16 mil nordost om huvudstaden Windhoek. Härifrån härstammar Julias familj. Vi ska vara framme klockan sju när skolan börjar, därför denna tidiga timme. Patrick Kauta, en av Julias bröder kör oss i sin stora knallröda jeep. Patrick är advokat och dessutom farmägare. Över helgen ska vi bo på Patricks farm och hit kommer även Frieda Kautas äldste son som heter Uahena Kauta. Uahena betyder ”han som flydde” och syftar på Julias pappa som gav sig iväg när han var 17 år.

Vägen är puderfärgad av ihoppackad sand. Jag ser vildsvin korsa vägen, hjortar och antiloper. Telefonledningar kantar vägen mil efter mil och med jämna mellanrum upptäcker jag ljusbruna höga pelare. Vad är det? Milstolpar i bränd lera? Nej, pelarna ändrar form hela tiden, blir både högra och bredare. Och de visar sig var myrstackar, jättelika myrstackar.

I Otjinene blir vi mötta av Julias faster Kaari Kauta, hon är också en av Friedas lillasystrar. Även Kaari är lärare. Skolan har friluftsdag och barnen är uppdelade på tre lag, zebrorna har vita tröjor, springbockarna har gula och antiloperna röda. Barnen springer fyra hundra meter barfota. Det är skolmästerskap och uttagning till distriktsmästerskapen. När några av barnen i publiken får syn på Julia och mig och att jag har hörlurar och en mikrofon flockas de runt oss och börjar genast att sjunga kristna sånger. Barnen sjunger jätte jättehögt. Kaari Kauta presenterar oss för några flickor som jag kan intervjua. Det är stekande hett, jag har glömt min hatt i Patricks bil så jag ber att få sitta i skuggan och prata med flickorna. De bor här på skolan i Otjinene, i enkla sovsalar. Två och två i varje säng. Flickorna tycker att det är bra att bo på internatet för då får de lära sig att göra saker själva. Men berättar också att även i den här skolan så slår lärarna sina elever, fast det är förbjudet med skolaga sen 1990 då Namibia i och med självständigheten.

Vi besöker också den lokala kliniken i Otjinene. På väggarna sitter affischer som upplyser om hur viktigt det är att Hiv-testa sig. Väntrummet är ljust och enkelt, stämningen är varm och vänlig. Hantverkare spikar och hamrar och telefonen ringer. Jag får prata med en mamma och hennes lilla ettårige son och en barnmorska. Mamman, Valery Murirua berättar att förlossningen var så jobbig så detta blir hennes sista barn. Barnmorskan förklarar att hererofolkets kvinnor helst vill föda hemma, för de får enligt tradition inte skrika på förlossningen, och om de ändå skulle göra det så vill de inte att någon annan ska höra det på sjukhuset.

Vi blir hämtade av Patrick, Julias bror och åker iväg till hans farm. Farmen heter Okando Membo och betyder ”Den lille mannen omgiven av sina djur”, berättar Patrick. Han köpte farmen för några år sen med hjälp av förmånliga lån från namibiska staten. Det är så det ska gå till när den svarta befolkningen successivt även tar över den ekonomiska makten i Namibia. Men det kommer ta långt tid, säger Patrick. Byggnaderna har tydlig kolonial stil, en stor villa, flera uthus och ekonomibyggnader. Färgen är aprikos, rappad fasad. Här stannar vi över helgen. Fler och fler av Julias familjemedlemmar möter upp, som mest är vi nog trettiofem personer. Många av gästerna sover i tält. Vi äter helstekt lamm, sitter i skuggan och pratar. På söndagen får jag vara med och försöka fånga in boskap som har rymt från farmen. Sen åker vi hem till Sverige igen.

Reporter i Namibia Ylva Mårtens

Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".