Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Känner igen mig i Elvira - men jag fick ingen diagnos.

Publicerat måndag 28 november 2005 kl 10.53

Ang programmet om Elvira med ett osynligt handikapp 4/11

Hej!

Jag sitter och lyssnar på programmet om Elvira, och jag känner igen mig från min egen skoltid. 

Jag har inga minnen av att jag var ”besvärlig” som barn innan jag fick en ny lärare i skolan i mitten av ettan eller tvåan. Min nya lärare och jag kom på kant direkt och det hela blev bara värre och värre. En termin försökte skolan lösa det genom att sätta in en assistent till mig, men jag kände bara att det förvärrade situationen.

Jag blev besviken och arg för minsta motgång, och jag hade inget bra sätt att hantera detta utom att kasta saker. Och sen skämdes jag så mycket att jag sprang hem, 3km genom skogen... Assistenten bar tillbaka mig i klassrummet, vilket kändes mycket förnedrande. Till slut gav skolan upp och sista terminen i 3:an fick jag hemundervisning.

Mellanstadiet gick ”bättre” eftersom jag vände min besvikelse och ilska inåt, men det var mer skadligt för mig. Det hände fortfarande att jag skämdes över mitt beteende och gick hem från skolan. Högstadiet var en ensam tid för mig. Mitt rykte, att jag kunde bli arg och slåss, hade gått före mig till högstadieskolan och ett gäng killar gjorde min första termin till ett smärre helvete...

Först när jag började gymnasiet fick jag och skolan stöd av psykologer och den vård som jag hade haft kontakt med tilloch från hela min skoltid. Visserligen har jag aldrig fått någon diagnos på mina problem, men på gymnasiet fick jag i alla fall berätta för mina lärare om mina problem och de fick ställa frågor till mig och de psykologer som jag var i kontakt med kring hur de skulle hantera olika situationer när jag reagerade konstigt. Detta var första gången som någon har tagit mig och mina åsikter på allvar, och att det dessutom verkade finnas en genuin vilja att göra något åt situationen.

Idag har jag en hög universitetsutbildning och jag är enligt de flesta mått lyckad. Fast jag har fortfarande inte några bra sätt att hantera motgångar, besvikelser och ilska. Jag tror att min skoltid och uppväxt skulle ha varit mycket trevligare om jag hade fått lära mig att hantera dessa känslor, och att mina klasskamrater och mina lärare hade fått reda på hur de kunde ha hanterat mina utbrott. Jag hoppas verkligen att era program kan hjälpa barn, föräldrar och lärare idag att hantera situationer som min och den flicka ni porträtterade i ert program.

Det är så viktigt att även barnet kommer till tals.

Tack för att ni tar upp detta viktiga ämne ur barnets perspektiv!

Anonym kvinna

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".