Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Massor av reaktioner på skamvrån!

Publicerat tisdag 17 oktober 2006 kl 09.25

Tack för alla mail, telefonsamtal och vanliga brev angående programmet om skamvrån! Här nedan kan du läsa olika synpunkter som vi fått från er lyssnare. Och snart sänder vi en uppföljning på programmet: Skamvrån: -Ja eller nej?  Vi återkommer om datum!

Obegripligheter

Min småskolelärarinna bestraffade mig 2 ggr (vid 7 o 9 år) för att jag log mot kamrater - andra gång med utvisning till kapprum. Det jag kände o gjorde därute glömmer jag aldrig. Obegripligheter blir bara övergrepp.

I Kerstensson

_____________________________________________

Hur ska vi få orädda, nyfikna och fredliga barn?

Idag har jag lyssnat på P1. Filosofiska rummet som handlade om kreativitet och forskning fri från rädsla att avvika från normen, och Barnen som handlade om time-out/sätta barn i skamvrån/ både hemma och i skolan. Motsägelsefullt om vi vill ha/få orädda, nyfikna, fredliga och adekvat kritiserande samhällsmedborgare framåt i tiden.

Jag gick i Waldorfskola på 50-60 talet. En skola som vill lära ut/lyfta fram individens kreativa sida. Vi blev straffade om vi avvek från normen genom kvarsittning, skamvrå mm.Motsägelsefullt för barn/ungdom. Bytte skola och mötte samma repressiva tendens, dock utan skamvrå.

När man går i skolan och samtidigt växer upp är man ju i både familj och i skolan. Hem och Skola. Drabbas man av sorg eller andra svårigheter refelekteras det förhoppningsvis i den miljö man befinner sig, hem eller skola. Funkar det inte där flyttar man ut sin kreativitet där man får gensvar.

Anledning att man bråkar och stökar som barn/ung är att man vill bli sedd hemma och överallt annars. Skamvrå kan inte var lösningen på det problemet Man larmar på olika kreativa sätt. Man har stora frågor, och kanske stor fantasi, och får inga svar på de frågor man har genom att placeras utanför, man blir änmer ensam och larmar än mer kreativt eller destruktivt beroende på resurser. En vuxen bredvid sig med empati och uthållighet är det som behövs, inte ett hörn med ingen alls. Det tror jag skapar ensamma människor utan mod.

Kathryn Josephson, leg sjukgymnast

_____________________________________________

Dumstrut på huvudet

Tack för ett mycket bra program! Jag är född 1940 i England och har själv stått i skamvrån, till och med med en ”Duncés cap” på huvudet, dumstrut. Det var förfärligt, det svider fortfarande när jag tänker på det.

Vänliga hälsningar

Patricia Tudor-Sandahl

____________________________________________________

TACK!

Först vill jag tacka för många tänkvärda program genom åren. Har själv lämnat föräldraskapet bakom mig, mina barn är 24 och 30. Lyssnade på senaste programmet om skamvrår etc för andra gången. Nu kan jag inte låta bli att reagera.

Först en kort undran till mamman som använde skamvrån hemma. Är du oxå stygg ibland och sätter du dig då på stolen tills du blir snäll?

Jag är helt övertygad om att denna typ av ”fostran” skapar hämmade barn som inte vågar vara spontana, något som är en del av att vara barn (eller kattunge). Sannolikt kommer dom som vuxna vara kontrollerade och hämmade, känna att ”någon” vakar över deras ord och rörelser. Artiga men instängda. Jag ville inte att mina barn skulle få ett sånt vuxenliv. För egen del ledde det till att jag lämnade Stockholm som är mycket Nej, Usch och Fy och flyttade till landsbygden där barnen omgavs av naturen som både är Tillåtande men där man oxå kan göra sina läxor. De är nu två modiga, självständiga vuxna och jag gläds i mitt hjärta över att se detta. Att det idag återuppfinns sätt att straffa barn är skrämmande. Det är vuxnas tillkortakommanden i kommunikation och respekt som kan få sådant att blomstra. Jag trodde vi hade lämnat denna uppfostran som närmast kan liknas vid hunddressyr bakom oss. Den leder till vuxna som är förkrympta och beskurna i sina livsval.

Ännu en gång, ni är ett av mina favoritprogram, tack.

Richard Kihlmark

_____________________________________________Hej!

Först vill jag tacka för mycket välgjorda och viktiga program! Detta får ju inte läggas ner!!

Nu mina synpunkter på programmet om skamvrån: Jag blev satt i skamvrån i 1a eller 2a klass. Det var en oglömbar upplevelse. En sådan kränkning! Jag blev som barn kränkt många andra gånger, (det var mycket fint också) det blir väl de flesta barn skulle jag tro, men just denna gång att sitta i klassrumshörnet och skämmas för en sak jag inte ens begrep var fel, då. Jag minns att jag blev förlorad i ett samelsurium av motstridiga känslor och till slut låste jag nog in mig i mig själv. Efter den händelsen var allt förtroende för den lärarinnan borta. Jag vågade aldrig anförtro mig till henne igen. En gång bajsade jag ner mig enbart för att jag inte vågade be om tillåtelse.

Jag är 45 år nu och lever ett rikt liv. men ert reportage liksom andra liknande händelser i min omgivning får mig att må riktigt illa. Vi har själva 2 barn som är vuxna nu - och vi ska kanske få barnbarn snart. Vi har inte varit helt perfekta föräldrar men vi har aldrig försökt ta genvägar från vår vuxenroll. Ett barn behöver förebilder (t ex) och vad är det för en förebild som mentalt agar sitt barn genom att använda skam som metod för att förstå vad som är rätt eller fel. Jag tror att detta vuxenbeteende bottnar i en oförmåga att känna empati. Och själva känslobeteendet riskerar att gå i arv - ett socialt arv. Om detta kan man säga mycket och jag hoppas att ni tar upp ämnet igen - verkligen klämmer åt de vuxna som plågar barn och förstör deras liv på detta sätt.

Som vuxen kan man också bli kränkt -vissa följer det hela livet och för dom underbygger t ex liknande händelser för återfall - och det är ju fruktansvärt otäckt. Det kan oftast kallas för mobbing. En form av terror. Det tar ju generationer att bryta sådana här mönster!

Nej nu slutar jag detta brev till er på Barnen.

Jerker

_____________________________________________

BARNEN i skamvrån

Till Ylva Mårtens. Jag lyssnade på ditt program och det väckte många tankar och reaktioner. Jag är dramapedagog och har jobbat i förskola och grundskola i femton år. Jag har själv två barn som nu är tonåringar (de har aldrig behövt sitta i skamvrån, det har inte behövts).

För det första, så tycker jag att det verkar som att du tror att du gör ett ”ärligt” program, där du förutsättningslöst söker efter fakta kring ”time-out” och ”skamvrå”. Men jag upplever att programmet, i själva verket, genomsyras av att du bestämt dig för att detta är en ny, farlig trend, som du ska avslöja. Därför blir tyvärr programmet väldigt ytligt. Det är synd för det är ett mycket viktigt och aktuellt ämne.

Detta gäller även de olika Nanny-TV-programmen, vilka jag är mycket kritisk till. De ger en ytlig bild av djupa problem och förenklade lösningar där familjer objektifieras och lämnas ut för allmän beskådan. Jag har inga belägg för det, men jag tror att risken är, att problemen i dessa familjer återkommer ganska snart och att känslan av misslyckande kanske blir ännu större än vad den var innan. ”- Nu har vi fått professionell hjälp, och varit i TV och ändå fungerar det inte…”

Många fenomen i samhället uppstår som reaktioner på något annat. Ovan nämnda TV-program och förekomsten av time-out på förskolor är exempel på något som bottnar i stora, verkliga, problem i familjer, förskola och skola som handlar om att vuxna inte förmått sätta gränser för barn på ett sunt sätt. Konsekvensen av det, är barn som inte klarar av att socialt samspela med andra människor, varken med andra barn eller med vuxna. (Dessutom är många barn idag stressade och överstimulerade vilket inte gör saken bättre).

På många förskolor och skolor undermineras förutsättningarna för den pedagogiska verksamheten för att föräldrar inte har lärt sina barn grundläggande socialt beteende. Som att, man inte alltid kan göra det man har lust med för tillfället, att man ibland måste vänta, att man inte kan få allt man vill ha, på en gång och så vidare. Detta bottnar, i sin tur, ofta i rädsla för att man kränker barnet om man sätter gränser. Vilket i sin tur går ända tillbaka till Rosseaus ”fria uppfostran” och efterkrigstiden rädsla för auktoritära ledare.

Jag tycker att det är bra att P1 gör program om detta, för Nanny-trenden behöver definitivt diskuteras och problematiseras och synen på barn och barnuppfostran är en mycket viktig samhällsfråga. Men gör då ett seriöst program och inte ytterligare ett sensationslystet nosande efter skandalförskolor/skolor.

Det enda som var bra i ditt program, var när en i personalen på en förskola sa ”- det finns inga universalmetoder…” Alla duktiga pedagoger – och det finns många – vet att de måste ha en hel uppsättning av verktyg för att skapa ett bra socialt- och arbetsklimat på förskola och skola. Och att det till väldigt stor del handlar om hur man använder dessa verktyg. Du efterlyser nu (enligt min tolkning) upprörda röster över hur hemskt det är med skamvrån. Jag tror det skulle vara betydligt mer meningsfullt att fördjupa diskussionerna. Ett tips från mig är att du läser ”Att sätta gränser” av Bengt Grandelius, om du inte redan gjort det, innan du gör nästa program. Där framgår, att barn även kan bli kränkta av gränslöshet. Det vore mycket intressant med en seriös diskussion om hur man bäst fostrar, sätter gränser för barn och unga och gör det med respekt och värme.

Anneli Einarsson, Fil.kand pedagogik, dramapedaog

___________________________________________________ 

Ämnet skamvrån viktigt!

Detta är första gången i mitt snart fyrtioåriga liv som jag kontaktar radio/TV med en insändare. Ämnet skamvrå kändes tillräckligt viktigt för att ta steget. Vilket bra program!

Jag skulle inte alls bli förvånad om det visade sig vara så att dessa metoder för barnuppfostran är på tillbakagång i Sverige. En anledning till det tror jag är TV 4:as ”Supernanny”. En annan tror jag är att vi i dagens skolor på en del håll i landet har en ohållbar situation. Stökiga skolor utgör för många barn en oacceptabel arbetsmiljö. Som en lösning på detta har bl.a. folkpartister i årets valrörelse spritt sina idéer om hur vi skall återskapa den disciplin vi en gång hade i våra skolor.

Första gången jag såg ”Supernanny” reagerade jag med avsmak på metoder som lärdes ut för att få barnet att känna skam. Jag kan ha förståelse för om desperata, trötta och pressade föräldrar tar till sig ett sådant råd från någon som skall vara kunnig på området. Jag ser det som ett knep som på kort sikt säkert kan ge de resultat vi önskar, åtminstone om de kombineras med andra metoder som används i programmet som faktiskt är bra; bl.a. att vara generös med att uppuntra positivt beteende och att se till att man gör trevliga saker tillsammans med barnet.

Jag ser också metoden att belägga barnet med skam som en stort nederlag för den förälder och det samhälle som måste sjunka så lågt. Om vi varit beredda att satsa mer tid och ekonomiska resurser på att ge våra barn vad de behöver så skulle vi inte behöva ta till sådana här metoder. Om föräldrar och lärare hade tid och ork med barnen skulle inte de problem uppstå som får oss att känna att vi måste missbruka vår vuxenmakt på detta sätt.

Jag ser en skillnad mellan skamvrå och ”time out”. Att man i skolan kan behöva be en elev att gå ifrån gruppen ett tag tror jag kan vara nödvändigt för att få undervisningen att fungera. Detta sker naturligtvis med hänsyn till de övriga i gruppen och behöver inte innebära att den berörda eleven uppmanas att tänka över sina synder och skämmas.

Att höra att det finns föräldrar som låter en tvååring sitta i skamvrå eller på skambänk gör mig mörkrädd. Det lilla barnet är ingen ond varelse som måste bekämpas med något lika ont. Detta får mig att tänka på kristna grupper som faktiskt tror att barn kan besättas av demoner som måste bedrivas för att få barnet befriat och gott igen.

Om en tvååring bits eller slåss, vilket inte är ovanligt att en tvååring gör, är det min skyldighet som förälder eller dagispersonal att finnas till hands och se till att inget annat barn skadas. Dags att inse att vi måste lägga större resurser på barnomsorg och skola för att få mindre barngrupper och/eller mer personal, om vi inte klarar att handskas med barnen som vi har det nu! Dags att inse att vi som föräldrar får dra ner på arbetstid och ekonomisk standard om vi inte har tid att ge våra barn den tid som det tar att klara av vardagslivet med barn. Den växande grupp i vårt samhälle som tyvärr inte skulle ha råd att gå ner i arbetstid - som kanske inte har något arbete - skall från samhället få all hjälp och allt stöd de kan behöva i sitt föräldraskap.

Samhällsekonomiskt tjänar vi på att våra barn växer upp till välmående individer. Låt oss slippa skuldbelägga och tukta våra barn som man gjorde förr!

Vänliga hälsningar från Petra Oscarsson, förälder och socionom som under många år arbetat med barn och ungdomar.

___________________________________________________

Oroande om timeout på förskolan

Tack för ett fint och berörande program om skamvrån! Det väckte många tankar och känslor.

Speciellt oroande tycker jag att det var att höra den säkert välmenande förskolepersonalen berätta om sina sätt att hantera bråkiga barn. Det verkade inte som att de riktigt hade tänkt över hur de faktiskt gör och vilka eventuella konsekvenser detta får. Jag tror att den allmänna debatten där man ofta får höra att man måste sätta gränser för barnen, man talar om en flumskola, program som Super Nanny blir allt vanligare - bidrar till att föräldrar, och säkert förskolepersonal också, överlag och utan vidare eftertanke behandlar barnen ”hårdare”. Med strängare och kanske mer gammeldags metoder. Att vi blir rädda för att framstå som slappa eller flummiga.

I min värld är det helt bakvänt att straffa ett barn för att det har lekt i snön, som mamman i programmet gjorde. Barn är till för att leka i snön, snön är till för att utforskas, kläderna blir blöta och då är det de vuxnas ansvar att se till att det finns torra tillhands. Om man slentrianmässigt använder sig av skamvrår eller andra straff i sin uppfostran så tror jag att det lätt blir så att man straffar barnen för det man själv ska ansvara för.

Jag tror på ett synsätt där man så långt som möjligt försöker se vad man själv har gjort för att situationer och bråk har uppstått. Sen kommer det naturligtvis alltid situationer där barnet bara vill jävlas, där de är ”elaka” med vilja, kanske testar gränser. Situationer där man vet att man som vuxen har rätt, man får inte slå andra o s v. Och då tror jag inte att det är skadligt för barnet att få tänka efter, få en stund att lugna ner sig, MEN (och här kommer liksom hela min poäng:) jag tror att det är väldigt viktigt att en vuxen hjälper barnet efter time-outen! Hjälper barnet att förstå vad som gått snett, hjälper barnet att säga förlåt om det behövs och framför allt se sitt värde igen, hitta självkänslan.

Jag vickade för ett tag sedan på en förskola där jag snabbt la märket till en av pedagogernas sätt att hantera konflikter. Hon var aldrig rädd att säga till ett barn ordentligt om det var bråk eller regler överträddes, men nästan i samma mening kom hon med en komplimang till just det utskällda barnet. Det låg aldrig någon skuld i komplimangen (typ ”du brukar ju vara så duktig på att plocka undan efter dig, varför gör du det nu”) utan det hade alltid med något annat än konflikten att göra (”kommer du ihåg vilken fin teckning du gjorde igår”) och gav på så sätt barnet en värdig väg ut. Sen hade hon ett extra öga för det barnet under resten av dagen. Jag lovar att det inte var ett barn som gjorde samma ”bus” två gånger med henne. Det är just orden jag vänder mig emot och tankesättet bakom orden; skamvrå, skämsmatta mm. Vi vuxna behöver väl inte säga till barnet att det ska skämmas?! Räcker det inte att barnet vet att det gjort fel? Att fela är mänskligt. Det är ju faktiskt så det är. Hjälp barnet att göra rätt istället!

Malin Ståhlberg, Sundbyberg

_______________________________________________________

Är skamvrån tillbaka?

Ja, det hoppas jag att den är. Jag satt själv i skamvrån; och jag har klarat mig bra, tycker både min familj och min stora publik. Jag blev ju skådespelare.

Med vänlig hälsning

Mats Lindblom

_____________________________________________

Positivt om skamvrån!

Jag sitter just nu och lyssnar på Barnen om skamvrån. Jag reagerar ganska starkt mot det relativt positiva synsättet på såna här bestraffningar eftersom vi har lärt oss på COPE-kursen att skamvråar och bestraffningar ska undvikas så långt det går. Time-out bör helst ske på olika ställen olika gånger för att det inte ska urarta till skamvrå. Att försöka ignorera lindriga negativa beteenden leder faktiskt längre (fast det är fruktansvärt svårt ibland!). Det är ju viktigt att undvika att konflikter trappas upp och det gör de ju lätt när man tvingar barn till straff och ursäkter.

Hälsningar

Eva, mamma till 6- och 7-åring

___________________________________________________

Föräldrar tror på straff!

Jag blir så arg när jag hör om ”moderna föräldrar” som tror på straff. Vågar barnen säga emot, eller placerar man barnet i en position som gör det handlingsförlamat? Vilken roll spelar föräldrarnas humör? Räcker det inte att prata, det har jag kunnat göra hela mitt liv.

Jim Lagerlöf

____________________________________________________

Hej kära redaktion

Jag trodde knappt jag hörde rätt när skamvrån kom upp i ert program.

Jag utsattes för det som barn. När jag inte uppfyllde de vuxnas önskemål om att vara som de önskade. Kravet för att bli utsläppt igen var att le och vara glad igen, oavsett vad jag faktiskt kände. Denna typ av negativ fostran av barn är direkt skadlig. För det barnet lär sig är en mängd negativa saker.

a.. att barnet bär med sig en skamidentitet, vilket leder till att barnet skäms för vem hon är.

b.. att dölja sina verkliga känslor av vanmakt, sorg, förtvivlan och ilska. Alltså lär sig barnet att hennes känslor är fel och inte acceptabla.

c.. Skadorna är så omfattande att barnets skaffar sig en falsk personlighet för att överleva. Och visar bara det som det tror att omgivningen kan tycka om.

d.. dessa överlevnadsstrategier är ju nödvändiga under de förhållande som då rådde, men dessvärre bär man med sig detta mönster att fungera även i vuxenlivet och tilliten till andra människor skadas vilket gör att äkta känslor sällan visas.

Det har tagit mig åratal att frigöra mig från skammen att vara jag....och innan dess skapade dessa överlevnadsstrategier lidande för såväl mig som de människor jag hade försökte att ha en nära relation till.

Som förälder borde man testa liknande upplevelser på sig själv som vuxen innan man utsätter sina barn för det. Gjorde man det skulle dessa metoder aldrig användas.

Det barnet behöver är acceptans för hela sitt register, vilket inte innebär att man gillar alla handlingar, och istället lär barnen hur de kan handskas med sin ilska, vanmakt och tillkortakommanden på ett friskt och konstruktivt sätt.

Det är ju sådana verktyg som barnet behöver få kunskap om och som skamvrån inte bara hindrar dem från att ta del av, utan också skapar negativa beteendemönster med mycket lidande som följd.

Ja...-jag är upprörd....och jag hoppas innerligt att ni tar upp vilka konsekvenser skamvråbehandling leder till.

Även min mamma hävdade att hon handlade i kärlek, och att vi barn var älskade...Detta är omedvetenhet och likgiltighet inför ett barn och total avsaknad av barnperspektiv.

Vänliga hälsningar

Kristin

_____________________________________________Hej

Hej Barnen!

Jag har följt ”Barnen” i flera år och det blir ofta så att vi lyssnar på programmet när vi äter vår söndagsmiddag, så även i går, men igår var det svårt att äta samtidigt. Därför vill jag börja med att säga att ni ska skynda er att göra uppföljande program på detta tema, dels för att det är ett väldigt angeläget ämne dels eftersom programmet kanske kommer att upphöra.

Efter gårdagens program frågar jag mig vart vi är på väg i vår syn på barn och på vilket sätt vi tycker vi har rätt att behandla dem. Vilka villkor har förändrats för att föräldrar ska tycka att de har rätt att placera sina barn i skamvrån. Att det sker i skolan är inget man förvånas över, så har det alltid varit. Barn har åkt ut i korridoren i evigheter och varför skulle det ha förändrats? (Jag menar inte att jag tycker det är bra för det.) Men att det sker inom förskolan och i hemmet är en klar ideologisk förskjutning. Vad har hänt?

Intresset för kognitiv beteendeterapi (KBT) har ju ökat i samhället under ett antal år och här finns klara kopplingar till skamvrån och andra metoder för att korrigera beteenden genom straff och belöning. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har barn fullt och lika människovärde och ska behandlas med respekt (har ni sett en chef som ställer sina medarbetare i skamvrån?). Barn har medborgerliga och politiska rättigheter och nu finns även en lag 2006:67 om likabehandling som reglerar barnets och elevens rätt att inte utsättas för kränkande behandling i skolan och förskolan. Vilka goda krafter kan samlas som motvikt till detta? Detta handlar i grunden om vår människosyn och jag frågar mig vad som hänt som gör det möjligt att dessa metoder får utrymme i uppfostran.

Jag tycker mig kunna se att ju mer barnets rättigheter stärks desto högre krav ställs på barn om att vara självständiga och kompetenta och att vuxna i motsvarande grad abdikerar från att vara vägledande för den växande generationen. Men att man har rättigheter innebär inte att man klarar sig utan tydliga vuxna som visar vägen.

För att få en bild av hur vanligt detta är ringde jag upp min son (31 år, pappa till två flickor 3,5 år, tvillingar) och tyvärr kunde han bara bekräfta mina värsta aningar, det är väldigt vanligt bland föräldrar att ”visa ut” barnen när de beter sig på ett sätt som föräldrarna inte gillar. Ja, jag har mycket att säga inom detta område men jag slutar här med uppmaningen till er att gå vidare med frågan, vem ska bevaka barnets rättigheter om inte vuxna tar sitt ansvar?

Vänligen

Elizabeth Englundh

__________________________________________________

Vilket program!!

Det är hemskt att lyssna till människor som tror att de kan bestraffa barn och få dem att skämmas och känna skuld och tro att det hjälper. Man gråter inombords när man hör barnen berätta. Några skrattar och flamsar, lilla flickan,  10-åriga pojken är allvarlig och verkar inte riktigt förstå. Och det gör inte jag heller, bestraffa någon för att den har blöta byxor!!! Han har varit ute och lekt och har haft skoj - han är ett barn och man kan inte begära att de alltid ska tänka på följderna.

De bestraffas för att de skriker, bits och gör saker som vi vuxna inte kan acceptera. Men det är ju ett barns sätt att uttrycka sig. Varför försöker de inte tala med barnen.

Jag har själv två flickor, idag sju år gamla, och jag och min man har aldrig tänkt tanken att vi skulle bestraffa dem. Skamvrån är för länge sedan borta ur mitt medvetande. Och mina barn tror jag aldrig hört talas om det. Åh, vad de skulle bli kränkta om vi gjorde så med dem. Varför kränker man ett barn?

Det verkar också som en del av barnen verkar ha accepterat straffet. Någon i programmet säger att barn är så anpassningsbara. Och visst är det så. De är ju tvingade att fullständigt lita till oss vuxna. Just därför är det ännu värre när vi inte tar det ansvar att någon sätter vår fulla tillit till oss.

Det är också upprörande att höra att skolor och förskolor tillämpar skamvrån. (Bara ordet skamvrå får mig att rysa. Ta bort det ordet ur svenskan!!! ) Men är det verkligen tillåtet? Jag hoppas att det här kommer upp på en högre nivå. Nanny-programmen ifrågasätter jag också. Jag har visserligen aldrig sett dem själv och tänker efter det här aldrig göra det.

Jag hoppas på en uppföljning av det här programmet och att du får många motreaktioner.

Med vänliga hälsningar

Elisabeth Åström, Konstsekreterare

_____________________________________________________

Är folk inte kloka?

Lyssnar just på programmet.

Kvinnan klarar inte sin föräldraroll! All barnuppfostran bygger på respekt och kommunikation!

Anders Eriksson, jurist

___________________________________________________

Barnen har makten

Problemet i många skolor är idag att barnen har makten i skolan inte lärarna. Med andra ord barnen tillåts att skapa hirarkier och egna riktlinjer-djungelns lag. Om lärare i skola förskola och dagis har verktyg, så att de kan bli ”flockledare”, kan barnen slappna av och bli tryggare individer för de vet att lärarna bestämmer. Barnen kan lättare koncentrera sig på skolarbetet när de kan lita på att lärarna tar ansvaret för skolmiljön, och ordningsreglerna.

Respekt i positiv bemärkelse är viktig i alla mänskliga relationer. Respekt skapas när vuxna människor sätter gränser. Kommer inte respekten upp som första prioritet på agendan, kommer vi ingen stans med mobbning, vare sig i hem eller skola.

I en dagstidning i dag läser jag om en nio årig pojke som undrade över hur det gick till att hänga sig. Han var utsatt för mobbning-djungelns lag, eftersom inte lärarna har verktyg och kan vara de ledare de ovillkorligen måste vara. Priset betalar den här pojken.

Jag menar att den här diskussionen i programmet Barnen antydde att det inte var riktigt i sin ordning att ge barnen konsekvenser för sitt dåliga uppförande, sin dåliga respekt och attityd.

Får barnen inte lära sig respekt och en bra attityd på ett tidigt stadium i hem och förskola, blir det mera komplicerat och svårt att göra något åt det skolan. Lärarna får ta smällen och skolan blir lidande av allas allmänt dåliga attityd. Ja, barnen skall ha mycket kärlek, men tydliga gränser, så att alla mår bra.!!!

Barnen börjar också då att lyssna på föräldrar och lärare, vilket också måste vara meningen med lärarskap och föräldraskap. Jag vill hälsa till ”sakkunniga”, på området:

- Snälla Ni, lägg ner prestigen och inse att den praktiska tillämpningen i Nanny programmen, rättar på några veckor till dåligt uppförande och dålig respekt i familjer som lidit i åratal. Många av dessa familjer har kanske även tagit hjälp av konventionella terapeuter och experter utan resultat.

Inse att Ni måste tänka om !!

Alfhild Renbro

____________________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".