Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Om respekten för riksdagen

Publicerat fredag 5 januari 2007 kl 23.43

I veckan som gick sa den kristdemokratiske riksdagsmannen Sven Gunnar Persson i Ekot att ”riksdagen är ett transportkompani”. Det var en reaktion på att hans egna partivänner i regeringen plötsligt en fredag i november släppt det tidigare kristdemokratiska motståndet mot genförändrad mat. Kring den bristande respekten för riksdagen funderar Studio Etts fredagskrönikör.

Under de senaste decennierna har det varit en återkommande klagan från enskilda riksdagsledamöter från både från vänster och höger att de kommit till riksdagen med visioner, men att de sedan förvandlats till, som de själva uttryckt det, ”röstboskap” eller ”transportkompani” åt sittande regering.

Att riksdagen ställs åt sidan av regeringen eller ställt sig själv åt sidan är egentligen väldigt konstigt eftersom den svenska demokratin bygger på maktdelning, den som utövar makt ska balanseras av motmakter.

Detta har också varit en viktig del av alliansens kritik under valrörelsen av den tidigare regeringen.

Göran Persson var för mäktig och presidentlik, han vände ryggen till de riksdagsledamöter som talade till honom, han valde hellre fotbollsspelare att bli ministrar än erfarna riksdagsmän, och han använde utnämningsmakten till att belöna sina kompisar. Så sa man.

Just därför, för alliansregeringens legitimitet, är det viktigt att visa upp ett annan sorts ledarskap än det som fått lämna Rosenbad.

När nu Sven Gunnar Persson, som tidigare varit kristdemokraternas partisekreterare, i Ekot i tisdags beskriver riksdagen som ett slags transportkompani, kan man tycka att han bara säger en självklarhet. Men man kan också uppfatta det som en svala som förebådar storm, med tanke på löftena under valrörelsen från allianspartiernas sida om att stärka riksdagens ställning.

Visserligen valde regeringsbildaren Fredrik Reinfeldt fler riksdagsledamöter till sin regering än vad Persson brukat ha, men den klara poängen drunknade i kalabaliken, när en av dem som han hämtade utanför riksdagen, Cecilia Stegö-Chilò, och en färsking i riksdagen, Maria Borelius, omedelbart visade sig vara stolpskott.

Sedan har det kommit en serie besked i sak som överraskat alliansens riksdagsledamöter. Centern och kristdemokraterna i riksdagen blev överkörda om Sveriges Radios och Sveriges Televisions avtalsperiod och om höjningen av presstödet. Ett nytt sätt att räkna på biståndsbudgeten har dykt upp och Sverige har i EU oväntat gett klartecken till genmanipulerad majs.

Det finns en gemensam nämnare bakom dessa plötsliga besked från dom däruppe till dom därnere. Det är de tre småpartierna som fått maka på sig.

Men det kanske märkligaste av allt är hur regeringen hanterat frågan om utnämningsmakten. Få saker har det trummats så mycket om i valrörelsen. Korruption, s-märkt arbetsförmedling, mygel, svågerpolitik. De hårda orden har varit många.

Ändå blir den nya regeringens första tre utnämningar tre moderater. Därefter kommer statsminister Reinfeldt till en träff med riksdagsjournalisterna med ett papper med nio punkter om den kommande utnämningspolitiken.

Allianspartiernas företrädare i riksdagen får läsa i tidningen en onsdagsmorgon att det mesta av de morska tagen från valrörelsen nu tonats ned rejält. Det som före valet skulle genomföras omedelbart, sägs nu inte gå att göra om över en natt.

Borta är också den intressanta idén om offentliga hearings med kandidater till olika poster, något som skulle kunnat vitalisera riksdagen.

När ordföranden i konstitutionsutskottet begär att få se pappret med de nio punkterna hänvisar ett av de nya statsråden henne till regeringskansliets diarium.

När det går till så här, är det inte att undra på att riksdagsdebatterna den gångna hösten blivit ovanligt småaktiga och torftiga.

Socialdemokraterna är av naturliga skäl på dåligt humör. De borgerliga ledamöterna ska försöka försvara en politik, som de inte annat än undantagsvis varit med om att påverka, utan som tillagats av de fyra partiledarkockarna i centralköket i Rosenbad.

Man märker faktiskt på tonfallen och de ibland lite krystade argumenten att det inte är lika roligt att vara kristdemokrat, folkpartist eller centerpartist som på det var på valnatten.

Som den legendariske finländske politikern Uhro Kekkonen en gång skrev om det här med partidisciplin: ”en hund som föres till skogs med våld, ger dåligt skall på villebrådet”.

Björn Elmbrant, Studio ett
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".