Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Civilbefolkningen kommer sist i svältens Nordkorea

Publicerat fredag 18 oktober 2002 kl 05.09
Avslöjandet att Nordkorea utvecklat kärnvapen chockar omvärlden. Ekots Caroline Salzinger har besökt det stängda landet, där militären prioriteras före civilbefolkningen när de knappa livsmedelsransonerna fördelas.
Kina och Japan hör till de länder som nu kritiserar Nordkorea för att man i strid mot gällande avtal har tagit fram kärnvapen. Kärnvapnen ska ha utvecklats från mitten på 90-talet och framåt, under år som för den nordkoreanska befolkningen präglades av fattigdom och hungersnöd. Minst en miljon människor dog av svält samtidigt som landet satsade stort på sin redan enorma militär. Ingenmansland En nordkoreansk soldat pekar ut över vad som ser ut som ett lummigt skogsområde. I själva verket är det minerad mark och en av världens hårdast bevakade gränser. – Det här är början på ingenmanslandet, säger han. Här ligger våra tappra soldater i beredskap. Kim Jong Il, vår Käre ledare, har varit här flera gånger och bistått oss med ovärderliga råd. Nordkoreas envåldshärskare sätter armén främst. Det klargjorde han i en doktrin som lanserades redan under de svåra hungeråren i slutet på 90-talet. Då var det ännu sämre tillgång på mat än nu men ledaren menade att landets 1, 2 miljoner soldater måste mättas först eftersom de är viktigare för landets överlevnad än vad civilbefolkningen är. I dagsläget går en tredjedel av landets bruttonationalprodukt till militären. Monument till regimens ära En annan prioritet är monumenten över kommunistpartiet och den nu döde landsfadren Kim Il Sung. Huvudstaden Pyongyang liknar mest en utställning till regimens ära med paradgator, triumfbågar och bronstatyer av den Store ledaren, som trots att han är död fortfarande är president. Skolklasser vallfärdar till det påkostade mausoleet för att buga framför hans porträtt. På var sida står manshöga bokstäver som formar 20 meter långa slagord. ”Låt oss beväpna oss med den Store ledarens revolutionära idéer”, översätter kvinnan som guidar oss runt. Civilbefolkningen kommer i sista hand Till synes långt ner på prioteringslistan, efter militären och monumenten, kommer de vanliga människorna på landsbygden. Och eftersom de knappa resurserna används på annat håll så är en tredejdel av befolkningen helt beroende av FN:s livsmedelshjälp för att överleva. Vi västerlänningar tillåts bara besöka de relativt välmående södra och västra delarna av landet men under en genomresa är misären uppenbar också här. Människorna är betydligt kortare än sydkoreanerna och jag ser nästan inga gamla människor. Jorden brukas för hand, en och annan oxe hjälper till men det finns inga jordbruksmaskiner. Bergen är kala, varenda träd har fällts och blivit till ved under de bistra vintrarna. – Jag är avundsjuk på skogarna ni har i Sverige, säger en nordkoreansk man som sitter bredvid mig på tåget. Våra bönder måste arbeta hårt. De har inga maskiner, bara oxar. Tillsammans tittar vi ut över de ynkliga risfälten och kvinnorna som samlar upp vartenda halmstrå för att använda det som bränsle. Han ser inte stolt ut, snarare sorgsen. Inte så konstigt kanske, han är på väg hem, tillbaka till Pyongyang från sin första utlandsresa någonsin.
Caroline Salzinger
Caroline Salzinger reste som privatperson i Nordkorea, eftersom landet inte välkomnar utländska journalister.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.