Rapport om Irans kärnprogram försvagar Bushs argumentation

Bush står på sig om Irans farlighet och höjer ett varnande finger.
1 av 4
Bush står på sig om Irans farlighet och höjer ett varnande finger.
Mohammad Mossadeq.
2 av 4
Mohammad Mossadeq.
Flaggor till minne av de amerikaner som hölls gisslan i Iran mellan 1979 till 1981.
3 av 4
Flaggor till minne av de amerikaner som hölls gisslan i Iran mellan 1979 till 1981.
Khomeini efter återkomsten till Iran 1979.
4 av 4
Khomeini efter återkomsten till Iran 1979.

Irans anrikning av uran har varit en av världens mest brännande storpolitiska fråga i år. USA och EU har anklagat Iran för att vilja framställa kärnvapen. Men den amerikanska underrättelserapporten som offentliggjordes i veckan visade att Iran sannolikt redan 2003 skrinlade sin ambitioner att skaffa kärnvapen.

Här följer också en kronologi om konflikten, uppdaterad 6 december 2007.

Publicerat torsdag 6 december 2007 kl 14:40

Den så kallade NIE-rapporten, som är en sammanställning av USA:s alla 16 säkerhetstjänster, bedömer att Iran hade ett kärnvapenprogram men att det stoppades 2003 och har inte återupptagits. Stoppet gäller utformningen av kärnvapenladdningar och hemlig anrikning av uran. Men anrikningen av uran för civilt ändamål som kärnkraft fortsätter liksom utveckling av robotteknik.

Rapporten konstaterar också att kärnvapenprogrammet stoppades som en följd av internationella påtryckningar mot den iranska regimen. Regimen kan mycket väl tänka sig att utveckla kärnvapen vid ett senare tillfälle - men rent tekniskt så är bedömningen att landet inte har kapacitet att anrika tillräckligt mycket uran för en bomb förrän omkring 2010-2025.

I flera år har USA högljutt varnat för Irans ambitioner att bli en kärnvapenmakt. President George Bush har varnat för ett ”tredje världskrig” om mullaregimen i Teheran får tillgång till en kärnvapenbomb. Därför har USA drivit på för hårda sanktioner mot Iran i FN:s säkerhetsråd.

Många bedömare drar nu slutsatsen att det blir svårt för USA att få igenom skärpta sanktioner då till exempel länder som Kina och Ryssland redan sedan tidigare varit skeptiska till hårdare tag mot Iran.

Och dessutom görs bedömningen att risken för ett militärt angrepp mot Iran under 2008 minskade.

Men den här helomvändningen från den Iranrapport som kom 2005 är också inrikespolitiskt sprängstoff i USA. Demokraterna kräver att Vita Huset omprövar sin Iranpolitik och inleder en diplomatisk offensiv för att lösa konflikten i Iran.

Men president Bush menar att den här rapporten bara visar att hårda nypor mot Iran är den rätta metoden och att man bör fortsätta den vägen. Iranregimen är fortfarande farlig, hävdade president George Bush i ett uttalande efter det att rapporten blivit känd.

De republikanska presidentkandidaterna som tidigare förklarat sig redo att angripa Iran militärt har varit påtagligt tysta efter NIE-rapportens publicering.

Men trätan mellan USA och Iran sträcker sig långt tillbaka här följer en kronologi över relationen, som bland annat inbegriper en USA-orkestrerad statskupp mot en demokratiskt vald statsminister och massivt stöd till Saddam Husseins fyraåriga krig mot Iran, kan möjligen tjäna som en påminnelse om att ingen undgår sin historia.

1953
Under det kalla krigets höjdpunkt godkänner president Eisenhower en förenad brittisk-amerikansk helig operation för att störta den två år tidigare demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadeq.

Britterna drevs till stor del av ekonomiska intressen, då Mossadeq nationaliserat oljeindustrin, vari ingick det gigantiska Anglo-Iran Oil Company (nu British Petroleum) som vid den tidpunkten var det brittiska imperiets största bolag.

Det skulle enligt avtal fördela profiten med 85 procent till Storbritannien och 15 procent till Iran, men underlät att för iranierna redovisa den underliggande bokföringen och anklagades för en brittisk monopolisering av oljevinsterna.

USA drevs mer av kalla kriget-stämningar och oro för att nationaliseringarna i förlängningen skulle leda till ett kommunistiskt maktövertagande och Moskva-dominans.  

Operationen (godkänd alltså inte bara av Eisenhower utan också av den ”demokratiske förkämpen” Winston Churchill) gavs kodnamnet TPAJAX och innebar bland annat att iranier som arbetade för CIA men lossades vara kommunister trakasserade religiösa ledare för att vända landets islamiska samfund mot Mossadeq.

Det första kuppförsöket misslyckades, men ett andra gick bättre.

In som ny premiärminister kom den av amerikansk och brittisk underrättelsetjänst handplockade generalen Fazlollah Zahedi (som två dagar efter kuppen utkvitterade fem miljoner dollar från CIA).

Och, framförallt, shahen, den amerikanske skyddslingen Mohammad Reza Pahlavi, kunde återvända från sin exil, varefter Irans korta experiment med demokrati gled över i diktatur med en shah som började styra som en allsmäktig monark.

1979
Shaahen tvingas lämna landet efter omfattande demonstrationer och strejker varefter landets religiöse ledare Ayatollah Khomeini återvände från sin exil för att gripa makten.

Redan tidigt på 1960-talet hade shahen introducerat sina ”vita Revolution”, samlingsbegreppet för sociala och ekonomiska reformer för att ”västernisera” och modernisera landet.

Han åtnjöt under sitt styre ett omfattande amerikanskt stöd, var en flitig besökare i Vita Huset och prisades av en rad amerikanska presidenter fram till Jimmy Carter, som ristade sig att skarpt kritisera shahens diktaturs kräkningar av de mänskliga rättigheterna.

Tidigare amerikanska administrationer hade översett med detta och snarare uppmuntrat den iranske regenten att hårt slå ner kommunister och islamister.


Revolutionen inleddes med en tidningsartikel som smädade Khomeini. Den ledde till våldsamma demonstrationer som spreds över landet, och i september 1978, under vad som är känt som ”den svarta fredagen” öppnade shahens trupper eld mot demonstranterna.

Oroligheterna fortsatte att tillta och i januari 1979 tvingas shahen och hans familj för andra gången i exil.

Ett par veckor senare återvände Khomeini från sin exil till ett triumfatoriskt välkomnande i Teheran.

I april utropas den Islamiska Republiken. Monarkin var död.

Det som definitivt knäckte förhållandet mellan USA och Iran var att USA till slut gick med på att ta emot shahen för att få vård för sin cancersjukdom.

Jimmy Carter var egentligen emot, men lät sig övertalas av Henry Kissinger och Rockefeller och andra pro shah-figurer.

Det utnyttjades av de iranska religiösa revolutionärerna som utmålade shahen som en amerikansk lakej och den amerikanska ambassaden i Teheran som en spionbas.  

Detta ledde i sin tur till de iranska studenternas (Muslim Student Followers of the Imam’s Line) stormning och ockupation den 4 november 1979 av den amerikanska ambassaden där 52 amerikaner hölls som gisslan i 444 dagar. 

De släpptes först den 20 januari 1981 när Carter avgått och Reagan tillträtt.

1980
Den 7 april avbröt USA sina diplomatiska relationer med Iran sedan man misslyckats med att få gisslan frisläppt genom så kallad hemlig diplomati.

Carter auktoriserade istället ”operation Örnklo”, en topphemlig fritagningsoperation, som slutade i ett kollosalfiasko med tre av åtta helikoptrar utslagna efter en kombination av mekaniska problem och en sandstorm.

Åtta amerikanska soldater omkom då en av helikoptrarna kolliderade med ett tankningsflygplan.

Den 22 september invaderas Iran av Irak vars ledare Saddam Hussein hade goda relationer med CIA, åtminstone sedan 60-talets början.

Olika kongress- och senatrapportar visade många år senare hur USA:s regering assisterade den irakiska regimen med utveckling av kemiska och biologiska stridsmedel som kom att användas i kriget mot Iran och mot kurderna i Irak.

USA var också hjälpsamt med underrättelseinformation och direkt vapenhjälp (bl a 60 stridshelikoptrar).

Reagan lät också avföra Irak från listan över terroristländer och utfärdade order att göra allt ”som är nödvändigt och legalt för att förhindra att Irak förlorfrar kriget mot Iran”.

I verkligheten gjordes mycket mer än vad som var legalt, inklusive överföring av fem miljarder dollar i hemligt ekonomiskt bistånd.

Kriget kom att pågå i åtta år, miljoner människor dödades i vad som blev 1900-talets längsta konventionella krig.   

1985/1986
I ett försök att lösa gisslankrisen i Libanon, där åren tidigare det iranstödda Hezbollah tagit dussintals västerlänningar som gisslan, började USA i hemlighet sälja vapen till Iran.

Iran var i desperat behov i kriget med Irak, den amerikanska kongressen hade förbjudit vapenförsäljning till Iran, men Reagan förmåddes gå bakom ryggen på sin lagstiftande församling.

Tusentals antitank-missiler skeppades från Israel till Iran och i utbyte frisläpptes så småningom tre amerikaner av Hezbollah.

Betalning transfererades, såväl hemligt som illegalt, till den USA-stödda gerillan Contras som försökte störta Sandinistregimen i Nicaragua. Episoden blev känd som skandalen ”Irangate” eller affären ”Iran -contra”.

1988
Det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes skjuter ner den iranska reguljära passagerarflygplanet ”flight 655” i luftrummet över Hormuzsundet, samtliga 290 ombord dödas, bland dom 66 barn.

USA hävdade först att planet flög utanför flygtrafiklederna och såg ut att vara i dykning ner mot krigsfartyget som då skjutit i självförsvar, men den versionen övergas snart och istället medgavs att det flugit i en erkänd flygkorridor och på 12 000 meters höjd och inte alls i någon dykning.

1995
President Bill Clinton inför handelssanktioner mot Iran för att ”stödja terrorism” och för att försöka utveckla kärnvapen. USA uppger att Iran bara är fem år från att ha egna kärnvapen, en uppgift som kommer att upprepades många gåner det kommande decenniet.

2000
USA:s utrikesminister Madeleine Albright möter Irans utrikesminister Kamal Kharrazi i FN i New York, första samtalet på den nivån sedan 1979 då de diplomatiska relationerna avbröts. Albright medger USA:s roll i störtande av  Mossadeq 1953, men  ger ingen ursäkt.

2002
USA:s president George Bush inkluderar Iran (tillsammans med Irak och Nordkorea) i ”ondskans axelmakter” i sitt State of the Union-tal. Usa anklagar också Iran för att utbveckla kärnvapen och publiserar satellitbilder på anläggningar där så påstås ske.

2003
USA vägrar att utesluta ett ”militärt alternativ” för att hindra Iran från att utveckla egna kärnstridsmedel.

2005
USA:s utrikesminister Condoleeezza Rice säger att en amerikansk attack mot Iran inte är aktuell ”för närvarande”. President Bush säger att USA kommer att stödja den europeiska trions (Tyskland, Frankrike och Storbritannien) mer diplomatisk inriktade försök att ”tala Iran tillrätta” och erbjuder ekonomiska incitament för den islamiska staten  att ge upp de nukleära ambitionerna.

2006
Condoleezza Rice säger att USA inte har någon större utmaning än just Irans ”kärnvapenambitioner”.

2007
George Bush säger att han ”inte har för avsikt att attackera Iran”. USA:s Irak-ambassadör Zalmay Khalilzad möter i mars en iransk delegation vid en  konferens i  Bagdad, det första formella mötet på mer än två år, och i maj möter den nye ambassadören Ryan Crocker Irans biträdande utrikesminister Araghci i en konferens om Iraks säkerhetsproblem i Sharm el-Sheik i Egypten.

I december släpper de 16 säkerhetstjänsterna i USA en rapport som konstaterar ”med hög säkerhet” att Iran stoppade sitt kärnvapenprogram redan 2003 och med ”medelhög säkerhet” att det inte startats igen. President Bush hävdar ändå att det behövs skärpta sanktioner mot Iran då det fortfarande är ett farligt land.

Margita Boström
margita.bostrom@sr.se

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se

Dela