Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Riksbanker och regeringar räddar

Publicerat fredag 21 september 2007 kl 18.22

I veckan som gick köade oroliga kunder utanför bolåneinstitutet Northerns Rocks kontor runt Storbritannien för att ta ut sina pengar. Den brittiska riksbanken, som först förklarat att man inte skulle komma några banker med dåliga lån till undsättning, bytte plötsligt uppfattning och garanterade insättarnas pengar och släppte till ett antal miljarder. Men hur mycket ska regeringar och riksbanker vara räddare i nöden, när äventyrliga bankdirektörer kör i diket, undrar Studio Etts krönikör Björn Elmbrant.

Det såg nästan ut som bankköerna i Buenos Aires häromåret, när Argentina höll på att gå i konkurs, men det var Gloucestershire i Storbritannien.

Några av de brittiska spararna hade köat utanför Northern Rocks kontor redan från fyratiden på morgonen, ett par hade tältat. Det var en illustration av småfolkets allt svagare förtroende för de finansiella marknaderna.

Den brittiska riksbankschefen Mervyn King hade inledningsvis varit väldigt tydlig. Om bankerna vet att vi alltid kommer till undsättning då riskerar man få vad som kallas moral hazard. Då tar aktörerna på finansmarknaden ännu större risker, eftersom de vet att de alltid har ett statligt skyddsnät, hade riksbankschefen sagt.

Men den principfaste Mervyn King fick göra en förödmjukande helomvändning. Tv-bilderna av de oroliga bankkunderna, som hann ta ut motsvarande 27 miljarder kronor, blev för mycket.

Northern Rock, det femte största bolåneföretaget på den brittiska marknaden, fick inte gå i konkurs.

Argumenten var de gamla vanliga. Låter vi den här banken stänga, då riskerar vi stabiliteten i hela det finansiella systemet.

Så sa vi i Sverige också, sist det begav sig 1991-93, när fastighetsbubblan sprack och då sammanlagt nästan 100 miljarder kronor, huvuddelen av dem skattebetalarnas pengar, pumpades in för att rädda bankerna.

Stabilitetsargumentet är naturligtvis tungt vägande, eftersom de många människorna är beroende av lån och fonder. Fast stabilitetens pris är att de skyldiga finansmatadorerna sällan ställs till svars.

Man brukar säga att en förtjänst med marknadsekonomin är att de som gör fel straffas av marknaden, men så länge regeringar och riksbanker kommer rusande med nödlån och likviditetsmiljarder, blir det inga sådana bestraffningar.

Då kan de ansvariga ruska av sig det som skett och efter ett tag fortsätta med nya finansiella stolleprov.

Det här gjorde Will Hutton rasande häromdagen. Hutton var i sin ungdom mäklare på finansmarknaderna och numera krönikör i söndagstidningen The Observer.

– Sy in de giriga bankirerna, utropade han i sin krönika. Han föreslog att Interpol skulle lägga ut arresteringsorder i New York, London, Tokyo, Bejing, Frankfurt och Paris, världens finansiella centra.

Jag vet inte om Huttons förslag är särskilt realistiskt, men det rymmer en viktig moral.

Hur kan finansmarknaderna hela tiden avvisa alla former av statlig inblandning och insyn, men sedan använda sin närmast totala frihet till att göra det mesta fel, inte en gång, utan gång på gång?

En bild av hur privilegierade bankerna är var att under förra året fick 4 000 anställda i finanssektorn i London dela på motsvarande 120 miljarder kronor i bonus.

Med så höga vinster kan rimligtvis inte konkurrensen fungera särskilt väl.

Forskning har inte kunnat visa något samband mellan höga avgifter för till exempel pensionssparare och hög avkastning. Men konstigt nog finns det nästan ingen debatt om hur produktiv den finansiella sektorn är.

Nu hör jag tempelvakterna viska ”Finanssektorn är helt nödvändig som smörjmedel i ekonomin”.

Sant, men alla kan se att just nu har delar av finansmarknaderna genom sin girighet hällt mer tjära än olja i motorn. På torsdagen i Svenska Dagbladet vittnade en kreditchef på en svensk bank om läget. ”Det råder misstro mot allt och alla. Ingen vill ta ens den minsta risk. Oljan i maskineriet saknas”.

Så är det, gång på gång, mer tjära än olja. Är det inte amerikanska sparbanker som kraschar, är det japanska kreditinstitutioner, som mer eller mindre paralyseras.

Är det inte Rysslandskris är det Asienkris. Är det inte svensk fastighetskrasch så är det it-bubbla. Är det inte Barings Bank så är det Skandia, som snor småspararna på deras insatser.

Dysfunktionella, det vill säga funktionsrubbade, det var Will Huttons diagnos av finansmarknaden i The Observer. Hur länge ska vi acceptera det tillståndet?

Björn Elmbrant
björn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".