Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Att bryta stigberoendet

Publicerat fredag 26 oktober 2007 kl 17.10

I veckan som gick förklarade en grupp forskare från The Global Carbon Project att mängden av koldioxid i atmosfären ökar i snabbare takt än vad tidigare mätningar visat. Har politikerna och väljarna verkligen förstått hur bråttom det är, undrar Studio Etts fredagskrönikör Björn Elmbrant.

Det finns ett problem med alla alarmerande rapporter om klimatet. När vi läste det här i tidningen i början av veckan kändes det stort. Vi pratade om det vid frukostbordet. Nu måste någonting hända, så kändes det.

Men idag är det fredag. Några dagar har gått. Vi har redan förträngt det, och börjat planera julresan till Thailand, tagit vår bränsleslukande stadsjeep och kört och köpt en plasma-tv.

Det är människans inre försvarsmekanism, att det som är riktigt läskigt lägger vi undan någonstans längst bort i hjärnan, där vi inte behöver hitta det. Det är en del av vår mirakulösa förmåga att överleva.

För forskarna är det svårare. De flesta lever med höga sanningskrav. Några av er kanske tror att vetenskapsmännen älskar att skrämma upp oss. Men som framgår av Andreas Malms bok om klimatfrågan, som utkommer i dagarna, är det tvärtom.

Han berättar att forskare ofta är mer rädda för att i onödan ropa ”vargen kommer”, än att råda folk att ta det lugnt och ”spela fiol medan Rom brinner”. Och inte minst forskningens kapitalstarka finansiärer ser också hellre att den globala uppvärmningens faror tonas ner än att de hissas upp. Så har det varit, i vart fall fram till nu.

Vad ska man då säga om politikerna?

I veckan som gick, när jag lyssnade på presentationen av Göran Perssons nya bok, bubblade den forne statsministern om hur skakad han blivit av att Erland Källén, professor i meteorologi vid Stockholms universitet, samma dag i Morgonekot sagt att nu hade marginalerna krympt. Efter den senaste rapporten har vi nu bara fem-tio år på oss, hade Källén sagt i Ekot.

Efter detta hade på morgonkulan handlingsmänniskan Perssons hela maskineri gått igång på alla cylindrarna, det kunde man se.

Problemet är bara att han är ex-statsminister. Den vi har istället är Fredrik Reinfeldt och hans utmanare heter Mona Sahlin.

Jag kanske är dum och orättvis, men jag misstänker att ingen av dem i tisdags fick morgonkaffet i vrångstrupen.

Om Persson kan man säga mycket, och det mesta av den kritiken har ni hört mig framföra här i radio, men han är trots allt en politisk seismograf, som tidigare än andra känner vad som håller på att hända.

Reinfeldt och Sahlin har en hel del förtjänster, men de är som de flesta politiker och som åtskilliga av oss andra, stigberoende. Det vill säga när vi promenerar i skogen, går vi den gamla vanliga stigen som vi brukar göra.

Det här ska inte förväxlas med att förnya bilden av sig själv och det parti man företräder, som den radikala make-over som Reinfeldt framgångsrikt gjort och som han fortsätter med i veckan på stämman i Gävle.

Nej, stigberoende handlar inte om hur det ser ut, utan vad man faktiskt gör. Man vill gå en annan väg, men lik förbaskat hamnar man på den gamla vanliga stigen ändå…

Fredrik Reinfeldt säger sig vilja göra något åt klimatet och lägger en miljard på ett minska utsläppen, men skjuter upp järnvägsbyggen och vill ge 25 miljarder för att fixa nya trafikleder i Stockholm, så att fler bilar ska få plats.

Mona Sahlin säger sig vilja minska utsläppen, men nyligen på ett möte med Jordens Vänner förklarade hon att hon inte vill stoppa det svindyra vägprojektet Förbifart Stockholm.

Reinfeldt och Sahlin riskerar därför bli illustrationer av den brittiske miljödebattören George Monbiots dystra tes att politikerna inte att gör någonting radikalt åt utsläppen, förrän vi tvingar dem till det. Och vi kommer inte att tvinga dem till det, förrän det är för sent.

Att bryta stigberoendet, det handlar om att se längre än några år framåt. Vi kommer att köra bil också om 20 år, men inte lika mycket.

Vad kommer våra barnbarn att säga, om de gigantiska betongleder för bilar vi nu ska bygga i Stockholm då skulle stå halvtomma, men att inga pengar blev över till mer och bättre kollektivtrafik?

Barnbarnen kommer nog att säga: Du var en fåntratt, morfar. Varför lät du det hända?

Björn Elmbrant
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".