Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kulturkrönikan 18 november

Publicerat söndag 18 november 2007 kl 12.45

Om slavhandeln i Västafrika handlar veckans kulturkrönika. Den bygger på nyutgivna böcker och artiklar.

Från historiens mest omfattande slavhandel till lika cynisk oljehandel. Så kan man beskriva en stor del av Västafrikas öde utifrån nyutgivna böcker.

I andra delen av sitt omfattande verk om slaveriets historia skriver historikern Dick Harrison om västra Centralafrika under kolonialepoken. Redan under seklet före 1800-talet, när slavhandeln kulminerade exporterade Västafrikas kustländer över sex miljoner slavar, främst till Västindien, där Jamaica, med helvetiska arbetsvillkor på sockerplantagerna, kom att bli historiens kanske mest genomförda slavsamhälle.

”De fångade mig, slet av mig kläderna, band mig, tvang mig med tunga bördor att gå till staden nära det salta havet, där de sålde mig till kristna som tog mig till Jamaica efter tre månader till havs. Till denna dag har jag smakat slaveriets bitterhet och förtryck”, vittnar Abu Bakhr, född 1790 i Timbuktu.

Harrison vill komplicera en vanlig bild av det afrikanska slaveriet som ensidig uppfinning av de stora kolonialmakterna. Slavhandeln hade en betydande lokal tradition, där lokala kungar bland annat idkade slavhandel med Egypten och den inhemska afrikanska aristokratin drev under långa tider jordbruk byggt på slaveri och höll arméer av slavsoldater.

Européernas roll blev att göra slavhandeln storskalig och systematisk. Slavräderna och övergreppen kunde utföras med nya eldvapen, lokala kungar krigade inbördes om den lönsamma människohandeln och kunde spela ut kolonialmakterna mot varandra. Harrison vill torpedera en illusion om en ensidig vit ondska som invaderade ett svart paradis, en bild som antyds bland annat i Alex Haleys berömda bok ”Roots” med dess huvudperson Kunta Kinte.

Västafrikas makthavare kunde tidigt motarbeta kolonialisterna men allierade sig snart när enorma vinster och lockande europeiska handelsvaror hägrade. Ett av få undantag var landet Benin, finner Harrison. Harrison konstaterar samtidigt, att det inhemska västafrikanska slaveriet aldrig tog sig så extremt brutala former som på plantagerna på andra sidan Atlanten.

Idag är Västafrikas slavhandelsinferno bytt mot en mer indirekt exploatering. Historikern Carl Johan Gardell summerar i tidskriften Axess ett par studier av vad den afrikansk-brittiske ekonomen Nicholas Shaxson kallar den smutsiga afrikanska oljehandeln:

I ett land som Nigeria, ett av världens fattigaste, där två av tre människor lever på mindre än två dollar om dagen, har den styrande eliten sedan 70-talet inkasserat minst 400 miljarder dollar i royalties från oljebolagsjättarna, som nu satsar dussintals nya miljarder dollar på nya oljekällor utanför Västafrika. De lokala västafrikanska regimerna behöver sällan ta hänsyn till folkopinionen, stärkta av bland annat stora militärinvesteringar.

USA:s vicepresident Cheney har också efterlyst en omstyrning av USA:s oljeintressen från det labila Mellanöstern. På tio år, skriver Gardell, väntas Guineabukten ge oljeintäkter värda cirka en biljon dollar. Utan ingripande av världssamfundet kommer regionens statskassor att plundras av de nya global-lokala maktallianserna, finner Nicholas Shaxson.

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".