Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
BAKGRUND

Obama vill samarbeta med omvärlden

Publicerat fredag 9 oktober 2009 kl 11.36
1 av 2
2 av 2
Obama skakar hand med den turkiske presidenten Abdullah Gul. Foto: Scanpix

6 april 2009
USA:s president Barack Obama var på sitt första besök i Europa i april. Ett övergripande budskap har varit gemensamt i alla de fora han framträtt: samarbete. Ännu en gång pendlar USA:s utrikespolitik nu tillbaks mot en öppning mot omvärlden.

USA:s nya president Barack Obama har varit på charmoffensiv till G20, Nato, EU och Turkiet. På alla sammankomster vare sig det gällt ekonomi, försvar, klimat eller relationen till den muslimska världen har budskapet varit detsamma: USA vill sälla sig till omvärlden och samarbeta.

– USA har kommit hit för att lyssna, lära och leda, sa Obama, i den ordningen, när Nato-mötet i Strasbourg avslutades i lördags. USA kan inte möta sina globala utmaningar på egen hand, fortsatte han.

Om en framtid utan kärnvapen i världen:

– Vi kan inte lyckas med denna strävan på egen hand, men vi kan leda den.

Om klimatet, på EU-toppmötet dagen efter:

– Tillsammans måste vi möta klimatförändringen. Jag lovar er att USA nu är redo att ta ledningen i den globala ansträngningen.

På sin sista anhalt på Europaresan åker han till Turkiet, en mångårig USA-allierad och ett strategiskt viktigt land om Obama vill göra allvar i att ”sträcka ut en hand” till den muslimska världen, som han lovade i sitt installationstal i januari.

I Turkiet ”börjar han med en stor fördel, och det är att han inte heter George Bush”, kommenterar en analytiker vid Center for Strategic and International Studies i Washington krasst till nyhetsbyrån AFP.

För lika slående som upprepningarna om samarbete är, är brytningen med företrädaren George Bushs hårdföra retorik och aggressiva utrikespolitik, med rätten att utföra attacker i ”förebyggande syfte” som en av hörnstenarna i vad som kom att kallas ”Bushdoktrinen”.

Det är ”change”, Obamas främsta slogan i presidentvalskampanjen som nu omsätts i utrikespolitik.

Men att USA byter fot gentemot omvärlden är inte något nytt, snarare ännu en svängning i det ständigt återkommande pendlandet i amerikansk säkerhetspolitik och utrikespolitisk policy.

Ett av de mest betydelsefulla bytena var Trumandoktrinen 1947, där president Truman utlovade stöd till länder vars oberoende hotades av andra stater, med klar adress till Sovjetunionen, den forna bundsförvanten i kampen mot Nazityskland.

USA skulle alltså inte hålla sig till att bara sköta sina egna affärer trots att det var fredstid, utan agera aktivt i världen.

Riktlinjerna utvecklades i den berömda artikeln av signaturen ”X” i tidsskriften Foreign Affairs. Artikeln om vikten av att ”hålla tillbaks” Sovjetunionen blev en del av startskottet för den amerikanska kalla krigspolitiken. Bakom signaturen X dolde sig George Kennan, erfaren diplomat med många år på den amerikanska ambassaden i Moskva bakom sig.

Även under de två världskrigen bytte USA fot i sin säkerhetspolitik. Från isolationism till intervention.

Neutralitet var valet för president Woodrow Wilson när första världskriget bröt ut 1914. Men tre år senare såg han sig tvingad att förklara krig mot Tyskland, bland annat efter tyska ubåtsattacker mot amerikanska skepp. USA:s deltagande anses ha avgjort segern för de europeiska nationerna som stred mot Tyskland, något de inte tycktes klara av på egen hand.

Efter krigsslutet var det just Wilson som 1918 tog initiativ till ett forum för världens länder i syfte att stärka världsfreden, FN:s föregångare NF, Nationernas Förbund. Men president Wilson fick inte tillräckligt stöd för idén på hemmaplan, och kongressen sa nej till amerikanskt medlemskap.

De isolationistiska stämningarna i USA höll i sig över andra världskrigets utbrott, och fick USA att hålla sig utanför kriget ända fram till den japanska attacken på den amerikanska flottbasen i Pearl Harbour 1941. Ännu en gång såg sig USA av omständigheterna tvingat att byta utrikespolitisk linje och gick med full kraft in i kriget, ännu en gång till de allierades fördel.

Ännu längre tillbaks i historieböckerna finns vad som räknas som något av USA:s första utrikespolitiska manifest av tyngd, Monroedoktrinen från 1823. Dåvarande president James Monroe slog fast att USA inte tänkte tolerera några angrepp i den västra hemisfären, eller att europeiska nationer skulle inrätta nya kolonier där.

Linjen var ett stöd till de latinamerikanska stater som stridit för självständighet från kolonialmakterna i den Gamla Världen, men blev också inledningen till den amerikanska synen på Latinamerika som landets ”bakgård”, där ingen annan stat ska försöka öva inflytande. I Monroe-doktrinen ingick också att USA inte skulle lägga sig i konflikter i Europa, utan alltså hålla sig på sin kant så att säga.

Nu svänger alltså pendeln igen. Från Bushs uttalade ambition att se till USA:s nationella intressen i första hand, förvisso i samarbete med utvalda allierade, och motvilja att delta i multilaterala samarbeten, som Kyoto-avtalet och krigsförbrytardomstolen ICC till exempel. Till Obamas inbjudande retorik om samarbete, om än utan tvivel om vem som ska leda samarbetet - USA - och med krav på något i gengäld både från EU, arabiska nationer och Iran, bland andra.

Vad innehållet i detta samarbete blir rent konkret, och hur mycket ”change” som kommer till i praktiken finns det många hållpunkter framöver att stämma av mot. Klimatmötet i Köpenhamn i höst till exempel, kommer USA verkligen skriva under ett nytt världsomspännande klimatavtal? Och kommer USA:s relation till ICC och andra internationella samarbetsorgan att förändras i realiteten? Det återstår att se.

Intressant blir det i alla fall att i framtidens historieböcker läsa vad Obamas ambitiösa ”samarbetsdoktrin” får för konkret verkan vad det gäller krig och fred och maktbalans i världen.

Maria Sjöqvist
maria.sjoqvist@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".