Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Kronåsens industriområde med kraftig rökutveckling som följd.
(Publicerat idag kl 15.48)

"Vi fick hjälp av många turkar"

Publicerat fredag 12 mars 2010 kl 11.21
102-åriga Mari Vardanyan.

102-åriga armeniern Mari Vardanyan minns fortfarande sin barndom i Osmanska riket. SR:s Fredrik Wadström träffade henne i höstas.

Armen Vardanyan dukar fram te och kakor i det lilla vardagsrummet. I soffan sitter hans mamma, 102-åriga Mari Vardanyan. De bor i ett av höghusen i en Jerevan-förort som numera kallas Bangladesh men som en gång i tiden hette Nya Malatia.

Här byggdes för många år sedan enkla hus för flyktingar från Anatolien, ett projekt bekostat av armenier som flydde till USA för att undvika massakrerna på 1910-talet. De flyktingarna var alla från staden Malatia i dagens Turkiet.

Den sovjetiska betongförorten växte fram i den här delen av Jerevan först under 70-talet. Mari Vardanyan, som alltså är född 1907, kommer också från Malatia i det dåvarande Osmanska riket.

– Hela min släkt levde i Malatia i flera generationer bakåt, berättar Mari som sitter i soffan med benen uppdragna under sig.

Hon fingrar på ett radband i knäet. Än i dag talar hon den anatoliska varianten av armeniska, västarmeniskan, och hon slänger gärna in turkiska ord i meningarna.

I dagens Armenien talas östarmeniska och kolonialspråket ryska, eftersom det här området tillhört först Tsarryssland och sedan Sovjetunionen.

Mari Vardanyan kan ingen ryska, även om hon levt i över 50 år i den armeniska sovjetrepubliken. Hennes historia om barndomens upplevelser börjar redan före 1915, det år som räknas som början på folkmordet på armenierna.

Maris farfar, som var en högt uppsatt person i Malatia, hade egna livvakter men blev en dag iväglurad till ett turkiskt bröllop där han mördades. Det här var innan de stora massakrerna inleddes, berättar Mari Vardanyan som då tvingades fly från hemmet med familjen.

Under de här åren pågick i Osmanska riket en dragkamp om makten. Landet låg i krig med andra stormakter, inte minst det angränsande ryska imperiet. Armenierna sågs som ett hot bland annat för sina kontakter med Ryssland.

Många skildringar av Osmanska riket under första världskriget är väldigt entydiga: massavrättningar på armenier, skoningslösa deportationer av hela armeniska samhällen där kvinnor och barn dör längs vägen.

Eller turkiska uppgifter om hämndlystna beväpnade armeniska grupper som slaktar invånarna i turkiska byar. 102-åriga Mari Vardanyans berättelse är full av helt andra nyanser.

Turkarna som arbetade på familjens stora ägor tog med sig Maris familj och gömde dem under lång tid. Mari säger att hon inte kommer ihåg hur länge det rörde sig om men förmodligen åtminstone ett år.

När läget var säkert nog att återvända till det egna huset hade gårdens turkiska arbetare hållit vakt dygnet runt medan de varit borta. Ingenting i huset hade försvunnit.

– Vi fick hjälp av många turkar under de åren, säger Mari Vardanyan.

Familjen började bygga upp sitt liv igen men de kunde inte stanna kvar i Malatia särskilt länge.

Det kom en order från myndigheterna att alla män var tvungna att åka iväg och hjälpa till med ett vattenförsörjningsprojekt i bergen.

Maris pappa var en av dem som åkte men ingen av de armeniska männen kom tillbaka. Då kom det en ny order om att alla familjer utan manligt överhuvud var tvungna att lämna Malatia. Mari blev kvar till sist med sin farmor.

När de sedan kom iväg räddade de sig på ett vårdhem men där dog farmodern efter att ha gråtit oavbrutet i tre dagar.

Maris mamma befann sig på en helt annan plats där armenier tvingades gräva sina egna gravar. Genom att ljuga om sin religion blev hon frisläppt och lyckades hitta Mari. Dessutom räddade hon två föräldralösa barn genom att påstå att de var hennes egna. Sedan återvände de alla fyra till Malatia.

Den här gången skövlades hemmet på alla ägodelar. Inte en sak, inga möbler fanns kvar. Turkiska rövarband härjade i staden och på kvällarna hördes ofta skottlossning.

Grannarna brukade samlas utomhus och försöka räkna ut vem som blev plundrad och mördad den här gången.

Mari Vardanyan blev kvar i Turkiet ända till 1937 när hon åkte till Syrien och sedan vidare till den armeniska sovjetrepubliken, alltså dagens självständiga Armenien.

Maris son Armen, som i dag är 59 år, säger att det inte alls pratades lika mycket om folkmordet på sovjettiden.

– De kallade oss "achpari" och menade flyktingarna, säger Armen när han minns skoltiden i Jerevan på 50- och 60-talet.

Nu skulle han väldigt gärna vilja besöka turkiska Malatia där släkten har sina rötter.

– Jag har förstås hört mycket berättas genom åren men det är ju inte samma sak, säger Armen. Jag vill ju se det med egna ögon.

Han har vid flera tillfällen föreslagit sin 102-åriga mamma att de ska sätta sig i bilen och åka dit om gränsen öppnar.

Mari Vardanyan har ingen lust att åka till den stad där hon bodde de första 30 åren av sitt liv.

– Vad ska jag där att göra, säger hon. Jag har ju inget kvar där i dag.

Fredrik Wadström, Jerevan, Armenien
fredrik.wadström@sr.se

(Från Godmorgon, världen!)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".