Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Rwanda 10 år efter folkmordet

Publicerat lördag 3 april 2004 kl 08.30
1 av 3
Kyrkogården i Nyaza där tusentals offer för folkmordet är begravda.
Paul Kagame
2 av 3
Paul Kagame
Resterna av den gamla kyrkan i Nyange, där flyktingar dödades vid folkmorden.
3 av 3
Resterna av den gamla kyrkan i Nyange, där flyktingar dödades vid folkmorden.

Onsdagen den sjunde april 2004 var det 10 år sedan folkmordet i Rwanda startade. Under hundra dagar 1994 mördades omkring 800 000 människor. De flesta döda var tutsier och de som dödade var hutuer. Världen har sällan upplevt en så omfattande och blodig massaker på så kort tid

Bara timmar efter den mystiska nedskjutningen av den rwandiske presidenten Juvenal Habyarimanas plan på kvällen den 6 april 1994, började folkmordet. Planet hade inlett inflygningen till huvudstaden Kigalis flygplats, när det plötsligt exploderade.

Mycket kort därefter inleddes en brutal våldskampanj. Hutuextremister tog kontrollen över armén, upprättade vägspärrar och började attackera tutsier och moderata hutuer, som var öppna för att dela makten med tutsier.

På löpande band avrättades premiärministern, tio belgiska fredsbevarande soldater, oppositionspolitiker, människorättsaktivister, präster och andra inflytelserika personer.

Morden utfördes kallblodigt och ofta synnerligen brutalt med machete. Tusentals kvinnor våldtogs och barn dödades eller förlorade sina familjer.

Odlat hatet länge
En extrem Hutu-milis, som kallades Interahamwe, hade under flera år laddat upp och beväpnat sig för att utplåna tutsierna i vad de kallade ”den slutliga lösningen”.

Hatet mot tutsierna eldades på både i den statskontrollerade radion, men också av den enda privata radiostationen Radio Mille Collines, som efteråt står som ett skräckexempel på hur media kan missbrukas.

I Kigali fanns 2 500 fredsbevarande soldater under FN:s ledning, Unamir. Belgien drog snabbt tillbaka hela sin kontingent efter de första förlusterna och FN:s säkerhetsråd antog den 21 april en resolution att lämna Rwanda. Endast 270 FN-soldater blev kvar i landet.

Det två grupperna Hutu och Tutsi lämnades öga mot öga.

Välplanerat folkmord
Folkmordet i Rwanda kom inte som en blixt från en klar himmel. Varningssignalerna hade nått både FN, USA, Frankrike och Belgien, men ingen agerade.

I efterhand har FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som denna tid var chef för de fredsbevarande styrkorna, uttryckt ånger och ursäkter och sagt att han personligen kunde ha gjort mer, men våren 1994 lämnas Rwanda åt sitt öde.

Befälhavaren för de rwandiska FN:s styrkorna, Romeo Dallaire, beskriver i sin nyutkomna bok hur han i januari 1994 fick besök av en högt placerad person, Faustin Twagiramungu.

Upprörd och oroad vidarebefordrade denna man en kontakt inom den extremistiska hutu-milisen Interahamwe, som sin tur kunde berätta för Dallaire att planläggningen var fullständigt klar för dödspatruller att avrätta ”inyensi - kackerlackorna”, som tutsierna kallades, på rekordtid.

Hutu-milisen Interahamwe hade upprättat listor på alla tutsier och hade träningsläger runt om i Rwanda. Den hade också fyra stora vapengömmor, som han kunde visa för att övertyga om sanningshalten i sina uppgifter. Själv sa han sig hata tutsierna, men förstod samtidigt innebörden i det ohyggliga som planerades.

Romeo Dallaire rapporterade till FN, men svaren chockade honom.

FN ingrep inte
FN-ledningen gav honom instruktionen att inte ingripa och i stället informera presidenten, som senare skulle skjutas ner, om informatörens uppgifter.

FN valde senare när folkmordet redan tagit fart att dra sig ur i stället för att förstärka. Det finns vittnesmål, som talar om ett tillfälle då tusentals tutsier tagit skydd hos de belgiska FN-soldaterna, men som övergavs och mördades.

USA:s president Bill Clinton ska också omgående ha känt till omfattningen av dödandet. I slutet av april ska underrättelsetjänsten CIA i sin dagliga rapport ha använt ordet folkmord i texten, enligt tidningen The Guardian.

Det var inte brist på information, som gjorde att USA förhöll sig passivt. USA ville inte ta risken att upprepa sitt fiasko med interventionen i Somalia och dessutom bedömdes Rwanda vara utan intressanta mineraler och strategiskt intresse mitt i Centralafrika.

Gammal konflikt
Etnisk spänning mellan hutuer och tutsier var inget nytt 1994. De två grupperna talar visserligen samma språk, lever likartat med liknande traditioner, men kampen dem emellan har en lång historia.

Spänningen fick skjuts i och med att Belgien 1916 gjorde Rwanda till sin koloni. Belgarna pekade ut tutsierna som överlägsna och gav dem både chans till utbildning och till bättre jobb.

Hutuerna kokade av ilska, som lagrades och växte. 1959 kulminerade det hela i en serie upplopp, där åtminstone 20 000 tutsier dödades och många fler flydde till grannländerna.

När Rwanda några år senare, 1962, befriades från den belgiska kolonialmakten och blev självständigt, tog hutuerna över ledningen.

Tutsierna blev förlorarna och fick ofta ta skulden för kriser som uppstod. Men tutsier i exil i grannlandet Uganda började formera ett motstånd, Rwandas Patriotiska Front (RPF). Deras mål var att störta hutu-presidenten.

Efter ett antal attacker slöts i augusti 1993 ett fredsavtal mellan president Habyarimana och RPF, som FN:s fredsstyrkor sattes att övervaka. Oron fortsatte, med större upplopp bland annat i november.

Nedskjutningen av presidentens plan den 6 april 1994 blev startskottet för folkmordet, som inleddes dagen efter, den 7 april.

I juli 1994 lyckades RPF slå ner hutuextremisterna och ta ledningen över Rwanda. Två miljoner hutuer flydde till grannländerna Uganda, Burundi, Tanzania och Zaire, dagens Kongo-Kinshasa. De hundra dagarna med besinningslöst dödande var över.

Politisk utveckling
Många av hutuerna har under åren återvänt, men spänningarna lever vidare. Rwanda har sedan folkmordet ända fram till förra året styrts av en övergångsregering.

Förra året hölls presidentval och tutsiern Paul Kagame blev Rwandas politiska ledare.

Paul Kagame var en av grundarna till RPF och har en lång karriär som militär. Han har i tal försökt att tona ned konflikten mellan de två grupperna, men människorättsgrupper som Human Rights Watch anklagar Kagame för att tysta sina motståndare. Det finns ingen samlad opposition i Rwanda.

I Arusha i Tanzania satte FN upp en brottmålsdomstol och i Rwanda finns en egen domstol för att döma de ansvariga för det blodiga folkmordet.

Alice Petrén
alice.petren@sr.se

Fakta om landet:
I Rwanda livnär sig 90 % av befolkningen på jordbruk. De två största exportvarorna är te och kaffe. Det är det mest tättbefolkade landet i Central Afrika.

Landet har få naturresurser och industrier, och fattigdomen är mer utbredd än före 1994. Stora ansträngningar görs för ekonomin, och landet får stort bistånd, men den internationella skuldsättningen skapar också spänningar och svårigheter.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".