Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kräver myndighet för mänskliga rättigheter

Publicerat tisdag 19 oktober 2010 kl 13.34
"Mänskliga rättigheter har blivit osynliga"
(2:31 min)
Elisabeth Abiri, Delegationen för Mänskliga rättigheter i Sverige. Foto: Adam Ihse/Scanpix.

Sverige behöver en särskild myndighet som ska följa upp att de mänskliga rättigheterna säkras. Det är slutsatsen i en utredning, som regeringen får idag av Delegationen för Mänskliga rättigheter i Sverige, där Elisabeth Abiri är ordförande.

– Om man tittar på Sverige i dag, så finns ingen tung kunskap om mänskliga rättigheter, vare sig i myndighetsvärlden eller bland medborgare. Vi har en situation där de flesta har sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, men det blir väldigt skört om man vare sig vet om de mänskliga rättigheter man har att kräva, eller myndigheterna vet om de mänskliga rättigheter de har att skydda. Det är kanske en tillfällig, lycklig slump att vi har dem idag.

Ingår inte de mänskliga rättigheterna i grunden för alla myndigheters verksamhet?

– De mänskliga rättigheterna i konventionsform ska ju vara transformerade in i svenska lagen, men det har blivit så osynligt, så det finns inga svenska myndigheter som kan peka på kopplingen mellan konventionerna och deras egen verksamhet. När det går ner till hälso- och sjukvårdslagen eller socialtjänstlagen, då heter det inte rättigheter längre, och då uppfattar vi att man inte riktigt förstår kopplingen.

De myndigheter som har rättighetsfrågor på sitt bord, såsom diskrimineringsombudsmannen, DO, och andra, har de misslyckats?

– Nej inte alls, det är snarare så att de inte har haft i sina uppdrag att arbeta just med mänskliga rättigheter. DO har ett uppdrag att arbeta med diskrimineringsfrågor. De frågorna är viktiga mänskliga rättighetsfrågor, men samtidigt är det inte de enda.

Elisabet Abiri säger att frågorna om yttrandefrihet, integritet för individen, frågor om vilken tillgång till hälso- och sjukvård man har, sådant kan vara dåligt för alla, och då är det inte fråga om diskriminering.

– Dessutom har de inte den kopplingen att de ska länka sig till de internationella konventionerna, som är en säkerhet att det inte är vårt klimat för tillfället i landet som styr, utan att vi även har internationella skyldigheter.

Myndigheter som DO, diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen har alltså inte heltäckande ansvar för mänskliga rättigheter, och de agerar bara på anmälda fall.

Men en ledamot av delegationen, Anders Knape som är ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, vill inte ha en ny myndighet för mänskliga rättigheter utan vill lägga uppgiften på DO.

En myndighet för mänskliga rättigheter skulle inte ha sanktionsmöjligheter, anser delegationen, utan främst rapportera brister och ge råd om hur de mänskliga rättigheterna ska uppfyllas. För när de åsidosätts idag, är det ibland otydligt vad det rör sig om.

– Det kan vara fall med ungdomar på ungdomshem, åldringar inom äldrevården. Misstag i verksamheter är egentligen brott mot mänskliga rättigheter. På det sättet finns det som en sorts förbättring som behöver göras.

Hur skulle en myndighet för mänskliga rättigheter komma till rätta med resursproblem inom verksamheter?

– Vi tänker i delegationen att mänskliga rättigheter är en grundpelare som måste leda till vissa prioriteringar, att vissa saker är viktigare än andra.  Och det är lite det man far efter när man pratar om exempelvis "välfärdens kärna" och "viktiga grupper".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".