Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ekots utrikesreporter Bengt Therner kommenterar debatten

Publicerat onsdag 16 februari 2011 kl 14.55

Folkliga protester mot förtryck och fattigdom har för första gången på länge fört delar av arabvärlden upp över den svenska och många andras länders utrikespolitiska horisontlinjer och tvingar omvärlden, och Sverige, att förhålla sig till det som sker.

Som det utvecklats i Egypten och Tunisien kunde regeringen knappast beskriva det som annat än "välkommet".

Den lovar att den nu ska se hur den "steg för steg" kan hjälpa de här länderna.

För Tunisien föreslås en demokratistödsmission, för Egypten dialog om eventuell hjälp.

Inte så konkret men det är tidigt i processen och den slutliga utgången inte helt given.

Man ska ha i minnet att utrikesdeklarationen är ett högtidstal som innehåller väldigt många honnörsord och bekännelser till ädla syften, som att verka för frihet, fred, försoning, demokrati, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, och så vidare. 

Därav följer att formuleringarna ofta är av typen att "det finns starka skäl att nära följa utvecklingen i Ukraina", eller att "det krävs reformer i Burma" eller att "nya kriser i Kaukasus inte kan tillåtas". Vilka orosmakare kan tänkas söka tillåtelse, kan man undra.

I deklarationen upprepas sida upp och sida ner, hur mycket Europas röst i världen behövs, men frågan är hur mycket världen, makthavarna i Kina eller Burma eller Zimbabwe, eller demonstranterna runt om i arabvärlden, verkligen tar intryck av EU:s röst, som numera ofta är Catherine Ashtons.

Utrikesminister Carl Bildt har kritiserats för att han inte tidigare under det egyptiska dramat uppmanade Mubarak att avgå. Det hade kanske sett bra ut, när man vet hur det gick, men det är inte säkert att Mubarak påverkats av just det. 

Man ska kanske inte övertolka, men jag tycker mig se ett par små nyansskillnader i utrikesdeklarationens formuleringar; jämfört med tidigare år verkar regeringen helt uppgiven om Israel-Palestina-konflikten, där läget helt enkelt beskrivs som "låst".

Bildt upprepar att Sverige och EU vill se en fredsuppgörelse och en tvåstatslösning, men säger inget om hur detta ska kunna ske, än mindre hur en halv miljon israeliska bosättare på palestinsk mark ska förmås att tycka detsamma.

Om Afghanistan, går det också att spåra en försiktig förskjutning i pessimistisk riktning. Förr var vår vilja att hjälpa "obruten", nu bara "långsiktig" även om ansvaret för säkerheten i år gradvis börjar läggas över på afghanerna själva och det sannolikt också kommer att gälla de delar där svensk trupp håller till.

Det finns motsägelser i deklarationen;  regeringen slår till exempel fast att "spridning av kärnvapen är en av de allvarligaste säkerhetsfrågorna i vår tid", samtidigt ställer sig regeringen positiv till ett nytt handelsavtal mellan EU och Indien, som ger Indien tillgång till ytterligare kärnbränsle, trots att Indien vägrar skriva på ickespridningsavtalet.

Inte heller ett ord av kritik mot Storbritannien och Frankrike som beställt nya kärnvapen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".