Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Klanledare avgör framtiden i Somalia

Publicerat torsdag 15 december 2005 kl 12.20
1 av 3
Abdullahi Yusuf talar efter segern i valet.
2 av 3
Lemlästad man i krigets Somalia.
3 av 3
Striderna i Somalia har orsakat omfattande hungerproblem.

041013. Klanerna och dess ledare betyder nästintill allt i Somalia, också i den fredsprocess som nu lyckats enas om en president, krigsherren Abdullahi Yusuf. Ledamöterna i det parlament som valt presidenten är valda utifrån vilken av de stridande klanerna de tillhör och nu hänger freden på om klanledarna blir nöjda med den makt de får i regeringen.

I ett land som räknas som ett av världens fattigaste och som härjats av kolonialism, diktatorstyre och inbördeskrig handlar överlevnad för de allra flesta om att tillhöra en klan. Ensam klarar man sig inte.

De allra flesta i Somalia tillhör någon av de sex huvudklaner som stridit mot varandra sedan diktatorn Siad Barre störtades 1991. Då upphörde Somalia i praktiken att existera som stat och har sedan dess varit uppdelat i olika klanstyrda områden. 

Härstammar från brödrapar
Klansystemet fanns långt innan inbördeskriget. Enligt somaliernas egen tradition härstammar de alla från bröderna Sab och Samaale, som var ättlingar till profeten Muhammed. De jordbrukande sydsomalierna antas härstamma från Sab och de boskapsskötande nordsomalierna från Samaale.

Klanerna är indelade i underklaner och ännu mindre grupper ner till familjenivå. Medlemmarna i en klan anser sig alla härstamma från en gemensam anfader. De flesta kan räkna upp verkliga och mytiska förfäder upp till 30 generationer tillbaka. Inom varje släktbaserad grupp förväntas medlemmarna hålla ihop mot yttervärlden men det behöver inte betyda att de håller sams inbördes.

De sex stora klanfamiljerna var tidigare mest omnämnda i sagor och myter men har i dag fått ökad betydelse.

Strider vid torka
Tidigare låg makten inom klanen bland de män som höll stormöten under de äldres ledning. Samhällsordningen byggde på en muntlig tradition som återgav rättsfall, regler för familjebildning och ekonomiska frågor. Strider mellan klangrupper förekom framför allt när det rådde torka och man konkurrerade om vattenhålen.

Det koloniala systemet och senare den självständiga enhetsstaten undergrävde denna speciella form av demokrati, bland annat genom att den centrala administrationen övertog funktioner som tidigare skötts lokalt. Klanerna kom att fungera som intresseföreningar där det gällde att se till att få största möjliga andel av resurserna.

Klanväsendet förbjöds
Efter självständigheten 1961 förbjöds klanväsendet och sedan ännu en gång efter 1969 års militärkupp, men förbuden gick inte att genomdriva.

Siad Barre, diktator 1969-1991, låtsades vilja avskaffa klanväsendet men gynnade i verkligheten sina egna klanfränder, samtidigt som han spelade ut andra klaner mot varandra. På så vis befästes och korrumperades klanväsendet. Om Siad Barres tid har det sagts att klanerna då övergick till att bli vad de tidigare inte varit, nämligen krigsmaskiner.

Många hedersbegrepp och instrument för konfliktlösning som tidigare fanns inbyggda i klanväsendet tycks ha vittrat bort. Tungt väpnade krigsherrar med högkvarter i städerna dominerar nu politiken i stället för gamla tiders klanäldste. Men fortfarande garanterar klansystemet och den traditionella motviljan mot centralstyre att ingen krigsherre tar över hela makten själv eller ens utövar full kontroll över sin egen milis.

För den enskilde somaliern förblir klantillhörigheten den främsta garantin för överlevnad. Den som förlorar sin boskap under torka eller krig kan till exempel få nya djur av klanen. Efter att tidigare ha bott mer blandade har människor därför sedan 1980-talet i stor utsträckning flyttat tillbaka till de områden som av tradition kontrollerats av den egna klanen.

”Den som har vapen äter”
När FN:s säkerhetsråd 1992 förbjöd all vapenexport till Somalia var hela Somalia uppdelat i områden som kontrollerades av klanmiliser. Livsmedel - även biståndsgåvor - var hårdvaluta, och hjälparbetare måste hyra vakter till skydd mot överfall och plundring. Under denna tid myntades uttrycket: ”Den som har vapen äter.”

Hjälporganisationer i Somalia kritiserade FN för senfärdighet och byråkrati, och västliga medier spred bilder av svältande barn. Med en upprörd opinion i ryggen beslöt president George Bush den äldre i samförstånd med FN - men mot många hjälparbetares inrådan - om en USA-ledd FN-aktion, ”Operation återställ hoppet”.

FN bjöd upprepade gånger in landets krigsherrar och andra somaliska representanter till fredsförhandlingar men resultatet blev att FN ofrivilligt kom att stödja krigsherrarnas strävan att vinna politisk legitimitet. Att FN-styrkorna blev indragna i maktspelet mellan de olika klanledarna bidrog till att de förlorade förtroendet bland befolkningen.

Det 14:e fredsinitiativet
Efter att tv-bilder kablats ut över världen av döda amerikanska soldater som släpades genom gatorna i Mogadishu beslöt sig USA för att dra tillbaka sina styrkor. Då de sista FN-trupperna lämnat Somalia 1995 beskrevs läget i landet som ”varken krig eller fred”. Någon central regering fanns inte. Somalia var uppdelat i klanstyrda områden under krigsherrar som ömsom angrep varandra, ömsom ingick allianser. Inte mindre än 13 fredsinitiativ och övergångsregeringar har sedan dess avlöst varandra utan att uppnå fred och många hoppas nu på 14:e gången gillt.

Det som krigsherrarna framförallt byggt sin makt på är militära färdigheter och på att de delar ut vapen till klanfränder - oftast unga illitterata män från landsbygden, ”camel boys” - som söker sig till deras miliser. Till skillnad från sina milismän är de somaliska krigsherrarna ofta välutbildade, med betyg från utländska universitet och högskolor.

Tidigare uppgavs att milismännen inte fick betalt utan att de förväntades använda vapnen för sin egen försörjning - exempelvis för att mot betalning agera livvakter, i värsta fall till plundring. Eftersom de var oavlönade kände de sig inte alltid bundna att följa avtal som deras krigsherrar ingick. Senare uppgifter tyder dock på att åtminstone en del milismän får betalt.

Avväpningen är viktig
För att nå fred krävs inte bara att klanledarna går med på att dela upp makten mellan sig och acceptera utgången i de fria val som är planerade om fem år - det handlar lika mycket om avväpna de 10.000 tals beväpnade milismän som fortfarande är ett stort hot runt om i Somalia.

Än idag vågar inte ens FN:s utsända resa till vissa delar av landet. I Mogadishu säljs vapen helt öppet på speciella marknader och säkerhetsläget är fortfarande så dåligt att det parlament som nu utsett Abdullahi Yusuf till president fått hålla sina förhandlingar i Nairobi i Kenya.

På flera håll i Somalia, där läget är lugnare än i huvudstaden, blomstrar dock en informell civil ekonomi, där småskaliga företag startas och drivs, och lokalbefolkningen har skapat relativt normala förhållanden.

Undernäringen är utbredd
Civilbefolkningen har drabbats hårt av inbördeskriget och uppemot tre fjärdedelar av befolkningen har åtminstone vid något tillfälle lämnat sina bosättnings-områden. De flesta har senare återvänt, eller åtminstone hittat någonstans att slå sig ner, men en del har blivit kvar i uppsamlingsläger. Lägerflyktingarna är ofta folk som står utanför klansystemet eller som tillhör klaner utan starka miliser. Förhållandena i lägren rapporteras som fruktansvärda.

Klanernas krigiska, manscentrerade kultur gör att kvinnor och barn ofta lever under svåra förhållanden. Ungefär fyra barn av tio lever inte till sin femårsdag, främst beroende på diarréer, malaria och luftrörsinfektioner. Undernäring är allmänt utbredd. Barn som lever i lägren lämnas ofta åt sig själva och drivs in i gängbrottslighet eller hamnar hos någon krigsherre som hantlangare eller soldater.

Ett par procent av alla födslar resulterar i att kvinnan dör. Kvinnlig könsstympning anses vara en av orsakerna till att så många allvarliga infektioner och blödningar uppstår i samband med förlossning. Krigen har gjort många kvinnor till änkor. Våldtäkter är ett problem i vissa områden, framför allt i flyktinglägren.

(Källa: Utrikespolitiska institutet)

Malin Mendel Westberg
malin.westberg@sr.se

Fakta om klanerna

De somaliska klanerna är samlade i sex stora familjer. Den största klanfamiljen är troligen darod men Issaq dominerar i nordväst. Allra längst i nordväst bor dir. Hawiye återfinns i söder.

Alla dessa klanfamiljer är sedan gammalt boskapsnomader. Jordbruk är däremot huvudsysselsättningen för klanfamiljerna rahawayn och digil.

Utanför klansystemet står spridda grupper av bantufolk som främst bor i söder.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".