Johan & Martin - att ge röst till de som inte hörs
Det har gått ett år sedan de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Ogadenprovinsen i Etiopien. I dag skriver deras vän och kollega, Ekomedarbetaren Anna Roxvall, om hur hon upplevt det gångna året.
Ett år är 365 dagar, men det säger egentligen ingenting. Under den tiden kan livet frysa i en rörelse eller rusa på så snabbt att inga tankar får tid att mogna.
Att skriva om de 8 760 timmar som har gått sedan Martin och Johan greps är en omöjlighet. Språket är mitt arbete men här slår orden i väggen och rinner ner som krossat ägg. Det är som om allt redan är sagt utan att någonsin fånga det som verkligen är.
Berövad friheten bakom murar och taggtråd är ett år längre än en evighet. För den som väntar på utsidan ett sår som aldrig får chans att läka.
Året som har gått har Johan och Martin själva blivit nyheter, en roll som de självmant aldrig skulle ha valt, men deras öde har också skakat igång ett yrvaket samtal om pressfrihet och journalistikens roll i världen.
Jag minns hur jag och Johan för ett par år sedan stod på en väg i nordöstra Kongo-Kinshasa och försökte förklara för traumatiserade bybor varför vi fotograferade deras flykt undan striderna en kilometer därifrån. De förstod, lät oss vara och hastade vidare.
Jag minns också svaret från en flicka i det som numera är landet Sydsudan, när Johan frågade om han fick ta en bild av henne. ”Ja, om jag skulle dö så finns det en bild av mig, ett bevis på att jag har levt”.
Ibland läser jag irriterade inlägg på nätet där man undrar varför vi ska bry sig särskilt om Johan och Martins öde, när det finns så många andra i världen som också har det svårt.
För mig finns svaret just där i frågan: För att det finns så många människor i världen som aldrig varken hörs eller syns, och för att det är journalister som Johan och Martin som arbetar med att ge just dem en röst. Det tycker jag är den viktigaste uppgiften vi har.
I gränslandet mellan vakenhet och dröm kommer de hem, om och om igen. Jag hör Martins bullrande skratt, Johans ettriga röst, vi munhuggs och det luktar blött ylle.
Men när solen går upp över Sommarsverige bleknar bilden, och medan tiden går blir de allt suddigare i kanterna. Att tala med varandra via ombud är inte gott nog.
Jag längtar efter att de ska komma tillbaka. Jag längtar efter att få prata med dem istället för om dem, jag längtar efter att de ska få föra sin egen talan och få en chans att tacka alla dem som har engagerat sig i deras situation.
Att tänka på att det är så många fler än bara vi som vill ha hem dem, är som smärtstillande för det där såret som aldrig läker.
Och de kommer att komma hem. De hälsar ofta det till oss som är kvar här. Att även tystnaden har ett slut.
