Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Turkisk vår eller ohelig allians av vänsterradikaler och neo-nationalister?

Publicerat torsdag 6 juni 2013 kl 15.22
Internationella mediekrönikan av Tomas Thorén
(3:08 min)

Parallellt med oroligheterna i Turkiet där poliserna och demonstranter drabbar samman med tårgas och stenkastning på gatorna runt om i landet, pågår det i turkiska tidningssidor en intensiv kamp om hur man ska beskriva det som händer.

”Vi kan inte ha arabisk vår mot en regering som valts av folket”, resonerar tidningskolumnisten Bulent Kenes i den regeringsvänliga tidingen Today's Zaman, en tidning med kopplingar till den inflytelserika religiösa Gulenrörelsen.

"Kan vi verkligen beskriva händelserna vi nu ser som en turkisk vår i stil med vad vi sett i flera arabländer? Lever det turkiska folket i en despotisk regim som var fallet i Tunisien, Egypten och Libyen?" frågar sig Bulent Kenes. Och hans eget svar är nej.

Han tycker istället att den turkiska vårens startskott påbörjades 2002 då regeringspartiet AKP kom till makten, inledde en rad demokratiska reformer och fick den turkiska ekonomin att blomstra.

Men på andra sidor i samma tidning ges en helt annan bild av vad som nu händer i Turkiet.

"Efter elva års styre under AKP:s flagga så har premiärminister Erdogan blivit överdrivet självsäker och riskerar att dra Turkiet till en punkt där vi förlorar tidigare demokratiska landvinningar, som ironiskt nog ägde rum under premiärminister Erdogans styre." Det skriver Lale Kemal, också i regeringsvänliga Today's Zaman.

Ideologiska och politiska lojaliter är under hård prövning i och med protesterna i Turkiet och det verkar som om tidigare frontlinjer mellan journalister och intellektuella håller på att ritas om, samtidigt som skyttegravarna mellan regeringen och oppositionen blir allt mer polariserade.

En annan kärnfråga som turkiska tidningsläsare får helt motstridiga bilder av, är i beskrivningen av demonstranterna.

"Demonstrationerna drivs av en ohelig allians av vänsterradikaler och neo-nationalister som understöds av illegalla extremistorganisationer och saknar helt stöd av befolkningen", skriver Bulent Kenes i en kolumn. En bild av demonstrationerna som ligger mycket nära premiärminister Erdogans avfärdande hållning mot de protesterande.

Men många andra skribenter målar en bild av protesterna som en spontan folkrörelse som reagerar mot växande auktoritära maktmedel från regeringen.

"De pågående protesterna som pågår i hela landet är en produkt av människor som är genuina i sina krav", skriver Lale Kemal från Today's Zaman.

"Gayaktivister, hårdnackat sekulära äldre kvinnor och unga kurdiska män kan alla ses dansa sida vid sida under protesterna." Den bilden av proteströrelsens ansikte ges av kolumnisten Ezgi Basaran i den liberala tidningen Radikal.

Ezgi Basaran menar att protesterna har fört samman olika grupper som skulle ha mycket svårt att enas partipolitiskt, men kan förenas i sin känsla av att bli marginaliserade av en maktfullkomlig regering.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".