Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Om amerikaner och européer

Publicerat onsdag 2 mars 2005 kl 12.00

President Bushs och hans utrikesministers försoningsutflykter till Europa kan inte dölja ett fördjupat gap mellan de båda maktblocken i synen på världen. Tro inte något annat, skriver i tidskriften Newsweek Michael Meyer.

Vita Huset är bekymrat för Irak men betraktar i grunden Europa som en ”sideshow” förklarar för tidningen Walter Russell Mead vid Council on Foreign Relations i New York.

Till den danska tidningen Information säger Tony Judt, brittisk professor i europeisk historia vid New York University att det är först nu, efter det kalla krigets nödvändiga samarbetsdiplomati - som den verkliga klyftan blottas. 

USA:s problem, menar Judt, är att det är det mest provinsiella, minst globaliserade av moderna samhällen: amerikaner reser mindre, vet mindre än andra om världen utanför det egna landet. Så överrumplas man också ständigt av antiamerikanismen, noterar historikern Judt.

En omtvistad men tveklöst intressant analys av det politiska kulturgapet mellan USA och Europa är den amerikanske konservative publicisten och statsvetaren Robert Kagans bok Om paradiset och makten.

Dagens Europa, finner Kagan, vill avstå från militär maktpolitik, satsa på fredsdiplomati. EU-kommissionens Romani Prodi har talat om ett Europa vars roll i världen ska vara att ”ersätta råstyrka med rättsäkerhet, att lämna maktpolitiken bakom sig”. 

Förvisso en vacker idealism, tycker Kagan: den europeiska gamla drömmen från Immanuel Kant att sikta på en världsregering för evig fred. Men det är en idealism som bygger på dubbel bokföring. Det är, och fortsätter att vara, amerikansk styrka som möjliggör denna ädla syn på omvärlden. USA:s efterkrigstrupper i Europa höll Sovjetunionen på mattan, USA-insatserna blev nödvändiga på Balkan och andra håll.

Européer ser inte, finner Kagan, att deras militära nedrustningar och nya avspänningsdiplomati förutsätter USA:s militära muskler. Det är lätt att odla ädla samveten när man har en urstark storebror att lita på när det verkligen gäller. 

Med kallakrigsdiplomatin övergiven kan vi räkna med ett USA som alltmer spelar ut sina kort öppet som en världshegemoni, skriver Kagan. USA har också sin starkare ekonomi och sin yngre befolkning. Kagan visar också hur USA:s syn på FN fortsatt att handla om inrättning för mänsklighetens förbättring som man bortser från när det verkligen gäller. 

Någon kommer också framöver att tvingas ta itu med krafter i världen som bara förstår maktpolitik, och det vet innerst inne de ledare i Europa som upplevt krassare epoker. EU:s egen utrikespolitik är den blekaste dimensionen i hela integrationsprocessen, finner författaren till boken Om paradiset och makten. Där paradiset syftar på Europadrömmen och Makten syftar på den enda militära supermakten, USA, som i egenskap av ambulans mot ondskans axelmakter gör paradiset möjligt. 

Kagans resonemang speglar sannolikt en vanlig USA-konservativ syn på dagens USA och Europa. Vill man fördjupa sig i en sofistikerad intellektuell europés USA-bild kan man läsa filosofen Jean Baudrillards Amerika. I Los Angeles, skriver Baudrillard bland annat, har Europa försvunnit. alla modernitetens myter är idag amerikanska. Amerika är filmiskt: en film där regissören ropar ”action” och kameran går. Här förskjuts allt utåt, här gäller rörlighet, ständig energi, framträdande, handling och yta. 

Amerikanen är fri i sitt uppträdande, finner Baudrillard, europén fri i sitt tänkande. Man kan se skillnaden på hur vi agerar olika på en vanlig semesterplage. Amerikanen förgudar gärna det banala och skäms inte för det.  

USA för europén, finner Baudrillard, förblir en mystifikation: en ickehistorisk kultur skapad ur en öken, en hyperrell värld av freeways, skylines, kitsch och superteknologi. Här förenas det mest primitiva, vulgära och naiva med det mest förkonstlade och kommunikativa. Här är städerna, skriver Baudrillard, ett slags vilda rörliga öknar. 

Det yttersta uttrycket för denna värld, finner Baudrillard, är Las Vegas. Här upptäcker två storheter sitt hemliga släktskap: penningspelet och öknen.

Ändå,skriver Baudrillard, är detta inte dekadent. Det är energi, vitalitet, paradox. Dekadens är ett europeiskt fenomen. Punkt för kulturkrönikan.     

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".