Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Mayday, mayday, Estonia"

Publicerat söndag 28 september 2014 kl 09.45
"Räddade mig upp på krossad livbåt"
(13 min)
1 av 7
"Jag måste ha vaknat av att vi körde in i en riktigt stor våg", berättar Mikael Öun. Foto: Isabel Eriksson/Sveriges Radio.
"Vågorna är upp till tio meter höga, men vi börjar jobba med att hissa upp människor från flotten till helikoptern", berättar Ronnie Larsen som deltog i räddningsinsatsen. Foto: Stina Linde/Sveriges Radio.
2 av 7
"Vågorna är upp till tio meter höga, men vi börjar jobba med att hissa upp människor från flotten till helikoptern", berättar Ronnie Larsen som deltog i räddningsinsatsen. Foto: Stina Linde/Sveriges Radio.
"Jag väcktet". Leif Åberg förlorade sin fru och deras tre pojkar förlorade sin mamma. Foto Henrik Skarstedt/Sveriges Radio.
3 av 7
"Jag väcktet". Leif Åberg förlorade sin fru och deras tre pojkar förlorade sin mamma. Foto Henrik Skarstedt/Sveriges Radio.
M/S Estonias bogvisir bärgades efter katastrofen. Foto: Jan Collsiöö/TT.
4 av 7
M/S Estonias bogvisir bärgades efter katastrofen. Foto: Jan Collsiöö/TT.
Minnesmärke för Estonia. Klockan ringer när vindstyrkan når samma kraft som under natten då färjan M/S Estonia sjönk. Monomentet är uppfört till minne av de barn som omkom. Foto: Troy David Johnston/Flickr/CC BY-NC
5 av 7
Minnesmärke för Estonia. Klockan ringer när vindstyrkan når samma kraft som under natten då färjan M/S Estonia sjönk. Monomentet är uppfört till minne av de barn som omkom. Foto: Troy David Johnston/Flickr/CC BY-NC
Foto: TT.
6 av 7
Foto: TT.
Minnespaltsen för Estoniakatastrofens offer på Djurgården i Stockholm. Foto: SVT Bild.
7 av 7
Minnespaltsen för Estoniakatastrofens offer på Djurgården i Stockholm. Foto: SVT Bild.

I dag har det gått tjugo år sedan den ödesdigra natten då Estonia förliste. 852 människor omkom i vattnet i Östersjön.

Den 28 september 1994 sjönk passagerarfartyget Estonia, på sin väg från Tallinn mot Stockholm. Av 552 svenskar ombord omkom 501. Detta är den värsta civila fartygskatastrof som inträffat i nordiska vatten. 

Kvällen den 27 september, lämnade Estonia Tallinn för färd mot Stockholm. Det var en inte alltför blåsig höstkväll, men senare ökade vinden och 23:00, svensk tid, var den sydvästlig, 15-20 meter i sekunden och vågorna 3-4 meter höga.

15 minuter efter midnatt, den 28 september, lossnade Estonias bogvisir och stora mängder vatten forsade in på bildäck. Fartyget började snabbt luta åt höger.

Besättningen insåg att läget var ytterst kritiskt och skickade ut nödrop. Ett larm om att fartyget hade kraftig slagsida sändes ut. Men fartyget var strömlöst och kunde inte uppge någon exakt position.

En dryg halvtimme senare syntes inte längre Estonia mellan finska Utö och estniska Dagö.

– För oss svenskar saknar det här färjekatastrofen motstycke i modern tid. Något liknande har vi inte varit med om, sa dåvarande statsminister Ingvar Carlsson efter katastrofen.

En av de 137 som överlevde är Mikael Öun.

Natten mellan den 27 och 28 september 1994, strax före midnatt, hade han precis somnat i sin hytt.

Mikael Öun är svensk men har estniska rötter och han hade all anledning att känna sig nöjd när han på kvällen den 27 september körde ombord sin lastbil på passagarerafärjan M/S Estonia. Han hade precis levererat en hjälpsändning till krisdrabbade Estland.

Han somnade, men väcktes av kraftiga stötar.

– Jag måste ha vaknat av att vi körde in i en riktigt stor våg, fartyget verkligen stannade upp. Då dånade vågen ganska kraftigt i fartyget. Då vaknade jag till. Sen låg jag där lite sömndrucken när det kom en till jättevåg så att det dundrade i hela fartyget. Sen kom det tre tunga dunsar efteråt och då hörde jag att det inte stod rätt till, säger han till P1-Morgon.

Av 989 personer ombord omkom 852, varav 501 var svenskar. En av dem som ingick i räddningsmanskapet den ödesdigra natten var Marita Johansson från Bjursås.

Under elva timmar hjäpte hon till genom att värma och trösta mer än tjugo personer som räddats ur vågorna.

– Det känns som om det var igår när man tänker på det, säger hon till Dalanytt.

Marita Johansson var på konferensresa till Helsingfors på en annan färja när det här hände. Vid midnatt gick hon ner till hytten och såg en massa bråte som flöt ute på vattnet. Det var storm och väldigt gungigt berättar Marita.

Hon frågade personalen vad som hänt och fick reda på att Estonia förlist.

En annan som kastades in i en dramatisk räddningsinsats var Ronnie Larsen från Ronneby. Han räddade flera av de som överlevde Estoniakatastrofen.

Det var vid halv ett på natten mot den 28 september 1994 som den nytillträdde divisionschefen för helikoptrarna i Ronneby, Ronnie Larsen, fick ett samtal från en räddningsledare i Stockholm. Det enda han fick veta just då var att de ville ha en extra helikopter och att något stort var på gång.

– Vi åkte till Kallinge och samlade ihop besättningen. Då fick vi veta att Estonia slagit runt och att 800 människor var ombord. När jag berättade det var det som om alla stannade i sina rörelser berättar han.

Ronnie Larsen och hans kollegor tankade tre helikoptrar fulla och satte fart mot finska viken. De visste att en människa som hamnat i vattnet så sent på året och i det vädret som rådde inte skulle klara sig någon längre stund.

När de kommer fram var klockan runt halv fyra på morgonen. Estonia hade vid det här laget hunnit sjunka helt och hållet och havet gapade svart och tomt. De började istället leta efter flottar med överlevande på och hittade snart en.

– Vågorna är upp till tio meter höga, men vi börjar jobba med att hissa upp människor från flotten till helikoptern, berättar Ronnie Larsen.

En sak har särskilt etsat sig fast i hans minne. I ankaret till flotten hade en drunknad, naken man fastnat och han lyste alldeles vit i det mörka vattnet.

Natten när Estonia sjönk trafikerade Polenfärjan Balanga Queen Gdynia-Karlskrona. Kryssningschefen Helen Frising väcktes tidigt på morgonen och kallades upp till kaptenen och styrmannen på bryggan.

– De hade hört Estonias Mayday och eftersom jag var den enda i personalen som talade svenska ville de att jag skulle informera de svenska passagerarna, berättar Helen Frising.

– Att bli kallad till bryggan mitt i natten hände ju inte ofta precis, så visst blev jag orolig, fortsätter hon.

På bryggan fick hon veta att ett fartyg på väg till Stockholm hade gått ner.

– De visste inte så mycket just eftersom det var så tidigt. Min första tanke var att det var en av Silja eller Vikings båtar eftersom de skulle till Stockholm, men sen fick vi reda på att det var Estonia på väg från Tallin, berättar Helen Frising.

En av de 852 som omkom var Leif Åbergs fru Anita.

– Anitas bror ringde och sa att vi måste titta på tv eller lyssna på radio. Och vi visste ju direkt att hon var med på den. Då kändes det som att världen rämnade, berättar Leif.

– Jag hade tre pojkar, 5, 9 och 10 och jag väckte dem och samlade dem och sa att mamma kan ha drunknat.

En som fick en central roll i efterspelet kring Estoniatragedin är Hans Rosengren som då var ansvarig för sjöbefälsutbildningen i Kalmar. Han arbetade också för Statens haverikommission som fick uppdraget att utreda olyckan.

– Den här morgonen var en helt vanlig morgon för mig, berättar Hans Rosengren.

– Jag var på flygplatsen i Kalmar för att åka till haverikommissionen för ett helt vanligt standardärende. Där ute träffade jag en av mina tidigare elever som frågade om jag hade hört om vad som hänt.

Hans Rosengren flög till Stockholm och på haverikommissionen var det högtryck.                             

– Bland det första som hände var att generaldirektören sa till mig att jag kunde ringa till min rektor i Kalmar. "Det kommer att dröja flera dagar innan du visar dig där nästa gång". Så började det. Innan den dagen var slut hade vi bildat den internationella haverikommissionen där flera länder samarbetade.

Tänker du på de här händelserna än i dag?

– Det kommer då och då. Inte dagligen, men just nu när det är 20 år sedan återupplever man många situationer.

Haverikommissionen skrev en stor rapport där de berättade om hur Estonia sjunkit. Och det som slogs fast var att olyckan berodde på att fartygets bogvisir hade lossnat.

Därmed kom stora mängder vatten in i fartyget vilket ledde till att det sjönk väldigt snabbt.

Många hoppades att fartyget skulle tas upp. Men så blev det aldrig.

Sveriges, Finlands och Estlands regeringar bestämde att platsen där Estonia ligger på bottnen skall vara en grav och att gravfrid skall råda.

Gravfrid innebär att den plats där människor ligger begravda ska lämnas ifred. Det är bland annat förbjudet att dyka i anslutning till vraket.

Här kan du se en tidslinje över Estoniakatastrofen.

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".