Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ramberg: Politikens tyngdlagar satta ur spel

Publicerat torsdag 19 november 2015 kl 17.05

Politikens tyngdlagar är tillfälligt upphävda. Reglerna i det inrikespolitiska spelet gäller inte i det rådande krisläget, konstaterar Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg.

Decemberöverenskommelsen föll visserligen. Men ersattes omedelbart av ett mycket starkare politiskt kontrakt, det kontrakt som skapats av först flyktingkrisen och sen terrorhotet.

När Kristdemokraternas ungdomsledare lät korken flyga ur flaskan för att fira decemberöverenskommelsens död hoppades överenskommelsens kritiker att S-MP-regeringens frist var över. Nu skulle de borgerliga partierna sätta kraft bakom orden och stoppa vänsterinfluerad ekonomisk politik och kanske till och med avsätta regeringen.

Men sen dess har regeringen tvärtom suttit säkrare än tidigare. Decemberöverenskommelsens konstlade och ständigt ifrågasatta försök att hålla blockpolitiken levande har ersatts av verkligheten. Den pockar på motsatsen, en politisk sammanhållning över blockgränsen. Men resultatet har än så länge blivit detsamma i den meningen att bägge ger regeringen Löfven ytterligare ett liv.

Först var det flyktingkrisen som krävde sammanhållning. Inget oppositionsparti med självbevarelsedrift vill ena stunden beskriva nationens läge som en krissituation för att i nästa föreslå en uppslitande strid om regeringsmakten. De som, likt Kristdemokraternas ledare och en del moderater, ändå luftade tanken kyldes snabbt av när det stod klart att Centern och Folkpartiet var helt ointresserade av att skapa regeringskris.

I stället kunde sex partier enas om en migrationsuppgörelse som i stora stycken tillfredsställde de partier som under året bytt till en mindre generös flyktingpolitik.

Flyktinguppgörelsen tystade inte helt kritiken mot regeringen. Framför allt Moderaterna fortsatte att ställa nya krav. Som att hindra människor från att söka asyl i Sverige.

Men när regeringen införde gränskontroller dämpades kritiken, och efter terrordåden i Paris upphörde den så gott som helt.

Situationen påminner en del om 1992. Sveriges ekonomi var i djup kris och den socialdemokratiska oppositionen under Ingvar Carlsson beslöt sig för att ta paus i oppositionsarbetet och samarbeta med den borgerliga regeringen om krisåtgärder.

Men likheterna mellan nu och då går djupare än så. Krisen 1992 blev ett tillfälle för den socialdemokratiska partiledningen att driva igenom åtgärder som den inte hade något politiskt mandat att genomföra. Åtgärder som partiledningen ansåg vara nödvändiga men visste var djupt impopulära bland de egna egna medlemmarna och väljarna. Som karensdagar i sjukförsäkringen, färre semesterdagar och höjd pensionsålder.

På samma sätt har dagens Socialdemokratiska ledare tagit chansen att driva igenom den skärpta flyktingpolitik de på pappret varit motståndare till men i egentligen välkomnar. Tack vare sex-partiuppgörelsen kunde Stefan Löfven runda både miljöpartiet och en kluven s-opinion.

Det förklarar varför det var så lätt för regeringen att acceptera borgerliga förslag om tillfälliga uppehållstillstånd och strängare villkor för flyktingar. Socialdemokraterna satte inte ens stopp för Moderaternas krav på att slopa kravet på kollektivavtal.

Det är inte bara regeringen som fått en tidsfrist. Också de borgerliga partiledningar som vill slå vakt om blockpolitiken kan nu skjuta upp de svåra besluten om hur de ska agera efter decemberöverenskommelsens fall.

När den svenska partipolitiken återgår i mer normala gängor kan det visa sig att att blockpolitiken är, om inte avskaffad, så i alla fall allvarligt ledbruten. Det är framför allt Folkpartiet, eller Liberalerna som de heter från och med söndag, som utgör den svaga länken i allianskedjan.

Jan Björklund har föreslagit att de borgerliga och Socialdemokraterna ska förhandla om regeringspolitiken. Björklunds förslag är att Stefan Löfven får sitta kvar om han kastar loss från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En regering med bara socialdemokrater skulle enligt folkpartiledarens tanke kunna regera med hjälp av politiska uppgörelser åt det borgerliga hållet.

De övriga borgerliga har hittills inte visat något intresse, Moderaterna har till och med ställt som krav att regeringen fortsätter samarbeta med Vänsterpartiet, och så länge Jan Björklund bara kan erbjuda Stefan Löfven sina egna 19 riksdagsmandat kommer Löfven att tacka nej. Trots att han länge begärt just en förhandling över blockgränsen.

Fortsätter de borgerliga att vara oeniga i denna helt centrala fråga kommer regeringen att kunna överleva till nästa val. De borgerliga kan varken stoppa budgetar eller skapa regeringskris utan Liberalernas medverkan.

För även om de övriga tre borgerliga skulle få stöd av Sverigedemokraterna samlar de inte ihop någon majoritet. De skulle maximalt kunna uppbåda 170 av riksdagens 349 ledamöter och det räcker inte. Till det kommer att även Centern visat påtagligt svalt intresse för att bidra till regeringskris. Därmed skulle ytterligare 22 ledamöter falla bort.

Politikens tyngdlagar må vara tillfälligt upphävda men matematikens gäller alltså fortfarande.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".