Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Det svåra är att tala om jämlikhet"

Publicerat tisdag 12 april 2016 kl 11.02

Denna krönika av ingenjören och bloggaren May Alekhtyar sändes i lördagens Konflikt och eftersom många har hört av sig och velat ha texten publicerar vi den här i sin helhet:

Det har gått sju månader sen jag och en annan syrisk tjej började besöka flyktingförläggningar i Stockholm. Målet var att hjälpa nyanlända att förstå hur Sverige funkar - saker som vi själva förstått efter hand. Men de här informationsmötena som vi kallar dem har ändrat karaktär ganska mycket sen dess.

Vi har sett de konflikter och bråk som så lätt uppstår på flyktingförläggningarna och nästan alla handlar om att det är svårt att samsas på liten yta. Men vi har också sett hur dessa bråk om utrymme eller saker också kan vändas i ren rasism -  och plötsligt handlar det i stället om att man inte vill dela utrymme med nån från en viss nation eller ett visst område. Inte sällan finns fördomar mot personer från Afrika söder om Sahara.

Det finns definitivt kunskapsluckor och missförstånd hos en del nyanlända om hur idén om alla länders lika värde och rätten till religionsfrihet fungerar i Sverige. Men jag tycker inte att det är det stora problemet.

Det handlar i stället om alla människors lika värde. Också kvinnors och homosexuellas. Det svåra är att tala om jämställdhet och jämlikhet.

Många kommer från diktaturer där den diskussionen inte funnits alls.

En man förklarade sin syn för mig. Han sa: där jag kommer ifrån får jag slå och skrika åt min fru. Jag kan inte ändra mig så plötsligt, det kommer att ta tid.

Om man vill få en man som han att tänka om, måste man själv tänka till för att samtalet ska bli effektivt. Så jag försökte prata med honom om ifall slag och skrik verkligen hör hemma i en kärleksfull relation.

När jag och min kompis började med våra så kallade informationsmöten gjorde vi dem som lektioner där vi var lärare och de nyanlända elever. Det funkade inte, ingen ville komma. Först när vi verkligen lyssnade och diskuterade kom vi nån vart. Då kunde deltagarna ta in att vi ville hjälpa dem, inte bara döma ut deras kultur som dålig.

När vi först talade med kvinnor om jämställdhet var det många som sa att det inte var intresserade av det. I stället började vi tala om hur kvinnorna såg på sig själva, hur de värdesatte sig själva som personer. Vi var tvungna att börja med att höja deras självförtroende. Å det kunde vi bara göra genom att visa att vi förstod dem, att vi förstår hur de tänker.

Kunskapsglappet mellan de nyanlända och de som vill hjälpa dem kan utgöra en mur. Jag har ofta hört andra volontärer på flyktingförläggningarna - svenska volontärer - klaga över att det är svårt att nå de nyanlända. Jag har också hört hur en del av dem klagar över att barnen där är så jobbiga. Stirriga, överaktiva och svåra att hantera. En volontär sa till mig: De är inte barn, de är monster.

Jag, som gjort samma resa, vet ju att det beror på det de varit med om. Många är traumatiserade och skulle behöva hjälp. Men kunskapen hos personalen finns inte alltid för att förstå det.

Därför behöver också det kunskapsglappet överbryggas. De som jobbar med nyanlända behöver förstå de speciella problem det innebär att resa från ett helvete och försöka landa i ett nytt land. Det är som en bro som behöver byggas från två håll.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".