Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

MP-ledningen räknade med stålbadet

Publicerat fredag 13 maj 2016 kl 13.02
Alice Bah Kunhke, Isabella Lövin, Gustav Fridolin i montage med Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg.
Foto: TT/Sveriges Radio.

De senaste veckornas plåga är inte miljöpartiets värsta kris. Det finns åtminstone två som är värre, skriver Tomas Ramberg, Ekots inrikespolitiska kommentator. 

  "Äsch det här är väl ingenting" säger äldre miljöpartister, "du skulle varit med när vi åkte ur riksdagen 1991!"  Att förlora sina riksdagsplatser efter bara en mandatperiod var en chockartad upplevelse som det tog tid att hämta sig ifrån. Misstagen som ledde dit är en erfarenhet som formar mycket av MP-ledningens tänkande idag. 

Den andra krisen som är värre än dagens har inte inträffat ännu. Den kommer troligen i valet 2018. Då får Miljöpartisterna vara glada om de slipper en upprepning av 1991 års traumatiska upplevelse. 

För ledande miljöpartister är det här ingen överraskning. Tvärtom, det här är något de räknat med, det ingår i kalkylen. De har hela tiden varit medvetna om att ett litet grönt parti som går in i en regeringskoalition kommer att utsätta sig för ett stålbad. Politiskt och opinionsmässigt. De vet eftersom de redan sett det hända i land efter land. 

De irländska gröna fick 1,8 procent och åkte ur parlamentet efter att ha deltagit i regeringen. De tjeckiska gröna ramlade också ur parlamentet. De gröna i Italien utplånades helt. Och även lite mer positiva exempel som Tyskland reser många frågetecken för den miljöpartist som vill dra slutsatser för svensk del.

En som gjort det är partiets grundare Per Gahrton. Hans slutsats är att partiet trots allt ska sätta sig i regeringar och att det går lite bättre om de orkar härda ut.

Största skadan drabbar enligt Gahrton partier som inte orkar sitta kvar utan bryter samarbetet när eftergifterna blir för smärtsamma.

Uträkningen är att det ska bli bättre i framtiden. Att de ska komma ut i andra ändan på det långa stålbadet som ett regeringsdugligt parti som av väljarna betraktas som ett lika trovärdigt maktbärande parti som Socialdemokraterna och Moderaterna. 

Det här perspektivet förklarar de gröna ministrarnas agerande hittills. Det förklarar också den interna reaktionen på de senaste veckornas kris. MP-folket runt om i landet skäller inte - som man kunde väntat sig - på att ledningen kompromissat bort viktiga frågor. De kräver inte att ledningen förhandlar hårdare, sätter smärtgränser och ställer ultimatum till Socialdemokraterna. 

Tvärtom verkar de vilja att Miljöpartiet blir en mindre bråkig regeringspartner. Många kritiserar Gustav Fridolin för att han öppet sagt att flyktingpolitiken är "skit". Han borde stå för den i stället anser kritikerna. Och Fridolin har nu fått göra självkritik. 

Och i stället för att välja ett språkrör med tydligare MP-profil väljer partiet Isabella Lövin. Efter att i flyktingpolitiken tvingats till en kraftig politisk förudmjukelse av sin socialdemokratiska koalitionspartner väljer de den företrädare som visat störst förståelse för socialdemokraternas strama flyktinglinje. 

Troligen krävs det en längre period av riktigt usla opinionssiffror för att det ska uppstå en rörelse inom Miljöpartiet som börjar ifrågasätta regerandets pris. Siffror som hotar kasta partiet ur riksdagen. Och där är inte partiet idag.

Därför talar mycket för att den pågående kongressen befäster "stålbads"-linjen. Kruxet blir att överleva nästa val. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".