Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Därför ingriper FN-styrkor inte alltid när civila behöver försvaras

Publicerat lördag 20 augusti 2016 kl 13.06
Anna Roxvall om kritiken mot FN-insatserna
(3:09 min)
Majoriteten av FN:s fredsbevarande operationer, 9 av 16, pågår i Afrika.
"Det finns ganska gott om vittnesmål om att trupperna lyssnar mer på sina överordnade i hemlandet än sin befäl på marken" säger Anna Roxvall, Ekots Utrikesreporter. Foto: Eric Kanalstein samt Annika af Klercker /TT

Den senaste tiden har FN:s fredsbevarande styrkor fått kritik både i östra Kongo-Kinshasa och Sydsudan för att inte ingripa när civila utsätts för våldtäkter och massakrer, trots att man har känt till händelserna och befunnit sig i närheten. Ekots utrikesreporter Anna Roxvall benar ut olika förklaringar.

Majoriteten av FN:s fredsbevarande operationer, 9 av 16, pågår i Afrika. Samtidigt kommer rapporter om att FN-soldater gömmer sig under strider i stället för att skydda civilbefolkningen eller att de själva begår övergrepp. Ekots utrikesreporter Anna Roxvall konstaterar att detta är en fråga som har varit aktuell i många år.

– Jag var själv i östra Kongo-Kinshasa 2008 när en rebellgrupp tog över staden som jag och en kollega befann oss i – den gången gömde sig FN:s fredsbevarande styrka på sin bas, säger hon.

– Då handlade diskussionerna mycket om hur mandatet skulle tolkas – man hävdade att FN-soldaterna bara fick använda våld i självförsvar. Det är också ett argument som har hörts nu senast i Sydsudan, men numera är väl de flesta ganska överens om att det är en förklaring som inte håller. Mandaten har utökats på senare år just för att undvika den sortens tveksamheter.

Hon tror att problemet är utbrett.

– För två år sedan släppte FN en egen intern rapport som visade att de fredsbevarande styrkorna bara hade agerat för att skydda civilbefolkningen i 20 procent av de fall där man hade kunnat och hade mandat att göra det mellan 2010 och 2013, säger Anna Roxvall. 

Enligt Anna Roxvall nämns ofta dålig och byråkratisk organisation, otillräcklig utbildning, vidsträckta områden med dålig infrastruktur och till viss del också brist på resurser som förklaring.

– Men också, eller kanske framförallt, vilket just den interna FN-rapporten visade: rädsla för förluster i egna leden. Bangladesh, Indien och Pakistan skickar flest soldater medan USA, Japan och Frankrike betalar, om man ska hårdra det. Och från länderna som skickar soldater finns en uttalad irritation över att man skickas ut som ”västmakternas kanonmat”. 

– Det finns ganska gott om vittnesmål om att trupperna lyssnar mer på sina överordnade i hemlandet än sin befäl på marken.

Men misslyckas alla fredsbevarande insatser?

– Nej, men många menar att fredsbevarande insatser fungerar bäst i länder som är på väg ut ur en konflikt, och där de viktigaste parterna vill ha, eller åtminstone accepterar, de fredsbevarande styrkorna. Så är det varken i östra Kongo eller Sydsudan. Där handlar det ofta om att beskydda civila från landets egen armé. Men till exempel Sierra Leone och Liberia brukar ofta nämnas som ganska goda exempel på hur fredsbevarande styrkor kan göra skillnad när ett land ska återhämta sig från inbördeskrig, säger Anna Roxvall. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".