Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tomas Ramberg: Löfven på slak lina i regeringsfrågan

Publicerat lördag 1 oktober 2016 kl 10.00
Tomas Ramberg analyserar 1 maj-talen.
Tomas Ramberg analyserar 1 maj-talen. Foto: Frida Winter/TT

Trots att det är två år kvar till valet 2018 är debattens hetaste politiska fråga redan vilka partier som ska regera med vilka. Men de besked vi fått hittills är till stor del önskebesked. Och statsministern tar politiska risker när han skruvar upp tonläget, enligt Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Stefan Löfven hoppas att Alliansen ska splittras och att ett par borgerliga partier i stället ska samarbeta med Socialdemokraterna. Inga tecken tyder i dag på att detta kommer att ske.

Moderaterna och Kristdemokraterna hoppas att Sverigedemokraterna ska låta Alliansen regera utan att ställa några krav – till och med om Alliansen blir mindre än de rödgröna. Inget tyder i dag på att detta skulle lyckas.

Liberalerna och centern håller å sin sida fast vid Reinfeldt-linjen. Alltså att Alliansen bara ska försöka regera om den blir det största blocket. De är därmed de enda två partierna som fortfarande är lojala med grundtanken i decemberöverenskommelsen.

Reinfeldts efterträdare Anna Kinberg Batra har övergivit den, liksom Kristdemokraterna. Det var deras fotfolk som var argast på DÖ och det är därför logiskt att just de partierna öppnar för att regera med SD-stöd även i ett läge där Alliansen är mindre än de rödgröna, det vill säga det läge som råder i riksdagen redan i dag. De som var ilsknast på DÖ undrar givetvis varför de i så fall måste vänta till efter valet med att ta över.

Men samtidigt säger M och KD att de inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna. De tycks hoppas att SD ska stödja en Alliansregering helt gratis. Kristdemokraternas partisekreterare Acko Anckarberg säger i Ekots lördagsintervju att KD inte ens tänker förhandla med SD. Anna Kinberg Batra är lite rundare i formuleringarna, hon säger att Moderaterna inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna.

Kruxet är att Sverigedemokraterna kräver just det. Inget tyder på att de skulle backa upp en alliansregering i fyra år utan att kräva betalt för sitt stöd. Jimmie Åkesson säger det motsatta varje gång han får tillfälle.

En annan möjlighet är att de rödgröna i ett sådant läge hjälper Alliansen genom att alltid lägga sina förslag så att inte SD kan påverka politiken. Men varför skulle de rödgröna hjälpa en regering som är mindre än de själva? Löfven har redan förklarat att han motvilligt tolererar en sådan regering först när den öppet säger att den vill "styra landet tillsammans med Sverigedemokraterna".

I en DN-intervju i veckan höjde Stefan Löfven tonen mot moderatledaren Anna Kinberg Batra och krävde att hon "tydliggör om hon är beredd att göra sig beroende av SD."

Statsministern nöjer sig inte med att kräva besked. Han lägger in ett mycket större politiskt kapital i potten genom att framställa frågan som ett moraliskt ställningstagande av historisk betydelse. "Vi måste vara tydliga med vilket parti SD är. Det får aldrig någonsin i historien stå att de där visste vi inte riktigt vilka de var."

Därmed försöker Stefan Löfven upphöja regeringsfrågan till ett led i en anti-fascistisk kamp. Han framställer det som en bjudande plikt för varje demokrat att inte stödja sig på Sverigedemokraterna. Allt för att övertyga om sin slutsats att det krävs en blocköverskridande regering.

Här tar Stefan Löfven en politisk risk. Motståndarna kommer att hävda att budskapet inte går ihop. Om det nu är så mycket som står på spel, om det handlar om ett historiskt val där partier måste enas om att inte ge rasister inflytande, varför ställer Löfven då som villkor att denna blocköverskridande regering leds av honom själv? Att uppnå ett så högt mål som att stoppa "rasister med nazistiska rötter" borde väl vara viktigare än att värna om den egna maktpositionen?

Så länge Stefan Löfven inte ser statsministerposten som förhandlingsbar är det lätt för motståndarna att avfärda hans offensiv i regeringsfrågan som ett trick för att förverkliga den gamla S-strategin om att splittra borgerligheten och göra en del av den till en foglig samarbetspartner.

Gör tankeexperimentet att Löfven sa att även hans post är förhandlingsbar. Det skulle chocka socialdemokratin men också skapa en väldig press på den del av borgerligheten som inte vill ha något med SD att göra.

Om partierna fortsätter att stå fast vid sina nuvarande utfästelser i regeringsfrågan krävs i stället att verkligheten, alltså väljaropinionen, förändras dramatiskt. Inte mycket tyder på det heller, väljarsympatierna har varit förvånansvärt stabila ända sedan förra vintern trots maximal politisk dramatik och trots tvärstopp i migrationspolitiken.

Med dagens opinionsläge (med reservation för KD:s låga siffror) är det därför Liberalernas och centerns modell i regeringsfrågan som har störst möjlighet att förverkligas efter valet 2018. Alltså att en allians som är större än de rödgröna bildar regering och får igenom sina budgetar genom att oppositionen oftast är splittrad. Inte så olikt hur de rödgröna regerar i dag.

Ur borgerlig synpunkt är det knappast ett önskeläge. Det går inte en dag utan att de kritiserar S-MP-regeringen för att vara den svagaste Sverige haft i mannaminne. Att efter 2018 sätta sig själv i en liknande sits kan inte vara särskilt attraktivt.

Det sägs ibland i debatten att även Reinfeldt-regeringen 2010-2014 var i minoritet och att det skulle bli ungefär samma sak nu. Om vi bortser från att SD då var nya i riksdagen, och både mindre och fogligare än i dag, kan det vara värt att påminna om hur diskussionen gick den gången.

Det fanns en betydande intern borgerlig kritik mot att "Reinfeldt 2" inte vågade lägga fram en offensiv politik av rädsla för att inte få stöd i riksdagen - en kritik som fick ganska stort stöd i flera av de borgerliga partiernas egna utvärderingar efter valet 2014. Anna Kinberg Batra bjöd själv på en av de brutalaste sågningarna när hon med Fredrik Reinfeldt på första bänk sa att alliansen gått till val utan jobbpolitik.

En sån regering förutsätter att SD släpper fram en borgerlig statsminister, något Jimme Åkesson redan sagt att han vill göra. Den riskerar också att lida nederlag i en del frågor. På samma sätt som när de rödgröna och SD tillsammans fällde ett antal av Fredrik Reinfeldts förslag, inte minst på skattesidan. Men om Sverigedemokraterna fortsätter de senaste årens högervridning av sin ekonomiska politik borde den faran vara mindre den här gången.

En annan möjlighet är att en alliansregering köper Miljöpartiets stöd. Det skulle kräva ett politiskt pris – det är ännu längre mellan de borgerliga och MP än mellan S och MP. Det finns rentav en motvilja. Och om det ändå inte leder till en majoritetsregering är det tveksamt om de borgerliga vill överväga saken.

Kanske finns trots allt en möjlighet till en blocköverskridande lösning även i detta läge. Man anar i DN-intervjun med Stefan Löfven en försiktigt öppnad reservutgång. Han stänger inte dörren till ett samarbete med Moderaterna. Ett samarbete utan samregerande, det är han noga med att säga, men som ändå skulle vara ett sätt att hålla SD borta från inflytande. En sådan lösning skulle förmodligen kräva att de borgerliga gjorde eftergifter på några för Socialdemokraterna viktiga områden.

En fråga som hänger intimt samman med regeringsfrågan är vilka relationer de andra partierna ska ha till Sverigedemokraterna. Liberalernas Jan Björklund hävdade nyligen att det är kontraproduktivt att inte bjuda in partiet till överläggningar. Det hjälper SD genom att göra dem till martyrer, menade Björklund, med ett argument som blivit ganska vanligt i debatten.

Här ägnar sig debattörerna åt en gissningslek. Det kan givetvis vara riktigt men det finns få belägg för att just martyrstatusen skulle vara en viktig faktor bakom Sverigedemokraternas väljarframgångar. Och framför allt är det svårt att hitta erfarenheter som tyder på att det motsatta förhållningssättet skulle vara ett effektivt sätt för de andra partierna att bekämpa den sortens rörelse som Sverigedemokraterna representerar.

En titt på Europakartan styrker inte teorin att invandringsmotståndare försvagas när de släpps in i de politiska finrummen. Snarare legitimeras de och blir en normal del av det politiska livet.

Sverigedemokraternas framtida styrka har sannolikt ganska lite med mötesinbjudningar att göra, mer med hur de andra partierna svarar på de samhällsproblem som fått hundratusentals väljare att söka sig till SD. Hittills har de inte lyckats övertyga några större skaror om att vända tillbaka.

Och så länge de misslyckas med det kommer regeringsfrågan – trots många partiledningars ovilja att debattera den – att fortsätta vara en av de avgörande frågorna inför valet 2018.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".