Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Fångarna på Rosenbad

Publicerat fredag 25 november 2016 kl 14.48
Isabella Lövin (MP) och Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg.
Isabella Lövin (MP) och Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg. Foto: Mats Andersson/TT

När ett litet parti som Miljöpartiet går in i en koalitionsregering är det lätt att ledningen drabbas av det så kallade "Stockholmssyndromet". Alltså fenomenet att gisslan börjar solidarisera sig med sina kidnappare. Nu manar partiets veteraner medlemmarna att befria fångarna i Rosenbad, skriver Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Fredagens bredsida från åtta tidigare MP-ledare ger råg i ryggen åt de interna kritiker som på sistone framstått som alltmer undanträngda. Men det är inte kritiken mot de politiska eftergifterna som drabbar partiledningen mest. Kolet, invandringen, värdskapsavtalet med NATO och skattelättnaderna för kärnkraft är smärtsamma men ännu känsligare är frågan om hur partiet ska kunna bevara sig som ett självständigt politisk alternativ.

Det var med yttersta nöd - bara en rösts marginal - som riksdagsgruppen godkände regeringens nya migrationspolitik förra vintern. Många miljöpartister gav offentligt uttryck för missnöje. Partiet skakade.

Ledningen svar blev uppstramning, nu skulle partiet tala med en röst. "Det finns inte plats för 17 000 miljöpartisters privata ultimatum" sa Gustav Fridolin till kongressombuden när partiet samlades i Karlstad. Nu var det dags att sluta späka sig och visa stolthet för det partiet åstadkommit. "Oron för det vi inte kunde göra stod i vägen för det vi kunde göra" som Fridolin uttryckte saken."

Det nyvalda språkröret Isabella Lövins uppdrag blev att saluföra en lämplig slogan om partiets nya roll. Från och med nu skulle miljöpartisterna kalla sig "visionära realister". Ett uttryck som upprepats hundratals gånger sen dess.

Partikongressen gick ledningens väg. Stödet för partiets eftergifter i regeringen var större än språkrören vågat hoppas och stärkt av detta har riksdagsgruppens majoritet krävt att avvikarna ska avstå från att kritisera regeringspolitiken offentligt. Carl Schlyter och Valter Mutt blev fråntagna sina uppdrag i EU-nämnden och utrikesutskottet.

Partiveteranerna pekar med sin kritik på det klassiska dilemmat för ett litet parti som ingår en koalitionsregering. Om alla ledarna är ministrar som talar för regeringen - vem ska då berätta för väljarna vad Miljöpartiet vill?

Med MP-ledningens lojalitetslinje är risken stor att partiledningen blir så upptagen med att försvara regeringspolitiken - inklusive de beslut som strider mot Miljöpartiets politik - att väljarna inte längre ser ett ideologiskt självständigt parti. Istället ser de ett parti som försvarar en i stora delar socialdemokratiskt präglad politik. Det är lätt att bli fånge på Rosenbad.

Det kan vara intressant att jämföra hur utbildningsminister Gustav Fridolin arbetar med hur hans företrädare Jan Björklund jobbade. Bägge skolministrar och partiledare i allians med större partier.

Jan Björklund drog sig aldrig för att köra fram Folkpartiets linje när han satt i alliansregeringen. Kollegorna, inte minst Moderaterna, gnisslade ofta tänder och stönade över Björklunds ständiga profilerande. Men han fick ut partilinjen och han fortsatte oblygt att påpeka vad han ansåg vara brister i de kompromisser partiet ingått.

En inte ovanlig väg att hantera de dubbla rollerna är att göra en arbetsfördelning. Ministrarna står för regeringspolitiken medan partiet utanför regeringen talar högt om partiets linje.

Med det synsättet blir det i stället en fördel för regeringsförhandlingarna om gräsrötterna är förbannade på kompromisserna i regeringen. Ungefär som när en fackföreningsledare löneförhandlar samtidigt som tusen medlemmar står utanför dörren och hotar lägga ner arbetet. Det förgiftar visserligen klimatet i rummet men stärker förhandlingspositionen.

På sistone har konflikten i riksdagsgruppen skärpts och röster i partiet har krävt att partistyrelsen tar upp frågan om Schlytergruppens ovilja att acceptera partidisciplinen. Senast i dag bostadsminister Peter Erikssons som tycker att de bör lämna partiet om de inte vill inordna sig. Därför är dagens hårda kritik från åtta tidigare språkrör en lättnad för den minoritet som inte gillar partiets utveckling. Takhöjden stiger något och utrymmet för att kritisera kompromisser och eftergifter ökar.

"Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker" skriver de tidigare språkrören i en formulering som liknar en uppmaning till partirevolt.

Och den interna debatten om hur Miljöpartiet ska undvika att försvinna bakom pansardörrarna i Rosenbad kommer att fortgå. Om inte annat för att opinionssiffrorna kräver det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".