Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Tre röster om Sovjetunionen – 25 år efter dess fall

Publicerat måndag 26 december 2016 kl 09.39
Tre röster om Sovjetunionen – 25 år efter dess fall
(9:30 min)
Religionens betydelse och roll har stärkts i de postsovjetiska länderna, här Mikaelklostret i centrum av Kiev. Foto: Maria Persson Löfgren
1 av 3
Religionens betydelse och roll har stärkts i de postsovjetiska länderna, här Mikaelklostret i centrum av Kiev. Foto: Maria Persson Löfgren
Iryna Bekesjkina, professor i sociologi. Foto: Maria Persson Löfgren
2 av 3
Iryna Bekesjkina, professor i sociologi. Foto: Maria Persson Löfgren Foto: Maria Persson Löfgren
Oleksiy Blinov, chefsekonomen på Alfa Bank. Foto: Maria Persson Löfgren
3 av 3
Oleksiy Blinov, chefsekonomen på Alfa Bank. Foto: Maria Persson Löfgren Foto: Maria Persson Löfgren

Den röda fanan med hammaren och skäran halades för sista gången under julhelgen för 25 år sedan, och ersattes av 15 nya länders hymner och fanor i andra färger och med nya ord.

Under julhelgen för 25 år sedan halades för sista gången den sovjetiska fanan och unionens siste ledare Michail Gorbatjov avgick officiellt. Mer än 70 år av kommunistiskt enpartistyre var över. Euforin och frihetskänslan många hade då har glömts bort och givit rum för en ny nostalgivåg efter det sovjetiska. Men nostalgin till trots är det få i den gamla unionen som vill tillbaks till Sovjet-tiden - vår korrespondent rapporterar från Ukraina.

Sociologiprofessorn Iryna Bekesjkina i Kiev går på tvärs med sina generationskamrater och känner ingen sorg över det land som försvann. Hon ville ha en frihet hon inte hade då. Oleksij Blinov, chefsekonom på Alfa bank, säger att den sovjetiska planekonomin inte skapade något värde, utan bara urholkade det.

Men 65 årige Jurij Vohovskoj, teknisk doktor och medlem av ukrainska vetenskapsakademin, tycker att det fanns värden i det sovjetiska samhället som gått förlorade idag. Hans bild är att det var en socialt inriktad stat med välutvecklad demokrati.

I köket på Metallistgatan på femte våningen känns det sovjetiska inte så långt borta. Jurij hämtar några sovjetiska mynt präglade 1990 med SSSR på CCCP, de sista, och så några från Ukrainas första år som självständigt land. Hit flyttade Jurij med fru och två små barn på 50-talet då det var en "kommunalka", en kollektivbostad, de hade ett rum och delade kök med andra i lägenheten. Ett boende som få talar om med någon nostalgisk vurm. Inte heller Jurij, som nu delar lägenheten med son och sonhustrun. Men det han saknar från det sovjetiska handlar mycket om kollektivet.

– Massmedia sätter andra värden i ungas huvuden idag mot hur det var då, förr var det arbete, humanitet, göra bättre för barn, frihet, broderskap mellan alla folk. Idag är bara ett viktigt för unga: det är JAG, mitt, mitt mitt, säger Jurij Vohovskoj. 

På Sovjettiden var Jurij aktiv i kommunistpartiet, men lämnade det när han fick veta om "holodomor", den stora hungersnöden, en följd av Stalins utrensningar av bönder och beslag av både utsäde och spannmål.
Så sedan Ukraina blev fritt är Jurij istället medlem av socialistpartiet, som är ett socialistiskt demokratiskt parti, men inte socialdemokratiskt och han håller med om att det saknades frihet i det sovjetiska systemet.

– Ja det håller jag med om, det är det största minuset i den statliga kapitalismen eller socialismen, den modellen fungerar inte. Och en del varför Sovjetunionen föll berodde på att folk förstod att de ville utveckla sina egna länder, men det fick de inte, byråkraterna ville bestämma så slutade Sovjetunionen.

Hans parti och han själv vill ändå ha ett liknande system där staten äger resurserna och kapitalisterna eller oligarkerna som de kallas i postsovjetiska länder inte tillåts svängrum.

– Jag vill ha ett demokratiskt, socialt, företagarland och om andra länder från det gamla Sovjet vill ha det kan vi bilda union. Men idag finns ingen sådan dialog, nu är det för mycket nationalism, tycker Jurij. 

Som 65 åring är han typisk för sovjetnostalgikerna, de som vill tillbaka, men oftast inser att det inte går. Men som alltid i dessa länder är komplexiteten i åsikterna stor. Jurij stod på Majdan under den orangea revolutionen 2005, men han var hett emot Euromajdanrevolutionen och det som hänt sen dess. Som docent i hållfasthetslära arbetar han för flygbolaget Boeing för att testa utmattning av metaller och han har inga planer på att sluta arbeta och bli äkta pensionär.

I ett gammalt sekelskifteshus i centrum av Kiev jobbar också sociologiprofessorn Iryna Bekesjkina 64 år vidare, trots sin officiella pensionsstatus. Hon har till och med två jobb. Lika hett som Jurij längtar tillbaka lika nöjd är Iryna över att Sovjetunionen försvann och då hade hon det ändå inte särskilt dåligt rent materiellt då.

– Jag minns på Sovjettiden hade jag arbete på institutet för filosofi, akademiker var respekterade och jag hade en bra lön. Men jag kände bristen på frihet, att prata fritt, att läsa böcker, vi fick inte tillgång till all litteratur inom vårt ämne, vi fick inte resa utomlands. Vi hade ingen frihet.
Jag har absolut ingen nostalgi för Sovjet, min mamma däremot hade då när det bröts upp, fortsätter Iryna. Hon brukade säga till mig du hade möjlighet att studera vid universitet varför hatar du Sovjetunionen?

– Det var repression mot dem som öppet var emot Sovjetuionen, men såna som jag och de jag umgicks med vi gick inte ut öppet och demonstrerade även om vi var emot och vi drabbades inte. Sen var det många som inte brydde sig så mycket om friheten vi fick, eftersom de kände att de förlorade så mycket materiellt, tex förlorade de alla sina sparpengar på de sovjetiska bankerna. Vi blev väldigt fattiga, säger hon .

En ny undersökning gjord just i Ukraina av ett statligt opinonsinstitut visar att färre önskar sig tillbaka till Sovjetunionen. För fem år sedan ville hälften av de tillfrågade tillbaka, idag är 65 procent helt emot och de ökar år från år, för i den yngre generationen är över 80 procent emot en återgång.

– Varför vill de tillbaka, den viktigaste faktorn är att de var säkra på framtiden, nästa är de sociala garantier som fanns på Sovjettiden och att få högre utbildning gratis och att det inte fanns arbetslöshet, säger Iryna.

– För många pensionärer var det faktiskt bättre då, först var de unga, de hade jobb och de var säkra på framtiden och nu är de väldigt fattiga, fortsätter Iryna. Men att de är nostalgiska har också att göra med att de just var unga då och då har du ju faktiskt framtiden för dig, som du inte har på samma sätt som gammal.

Motsvarande opinionsundersökning har också gjorts i Ryssland av Levadainstitutet. Den visar att den så kallade "X generationen", de som är födda efter Sovjetunionens fall och alltså under 25 år inte nämvärt sörjer det sovjetiska systemet. Men i Ryssland säger ändå 19 procent av de tillfrågade att de beklagar Sovjetunionens kollaps. Iryna ser skillnader mellan Ryssland och Ukraina i attityden till det sovjetiska.

– Vi är olika folk i verkligheten. I Ukraina har vi haft två revolutioner på tio år och Ryssland ingen. Det syns också i synen makten och folket. I Ryssland svarade en majoritet av folket att det är presidenten som är den suveräne ledaren enligt konstitutionen, medan här i Ukraina svarade majoriteten att det är folket, trots att båda länders konstitution lägger makten hos just folket, säger hon.

Ryssar ligger mer för monarki och ukrainare för anarki, säger Irina och skrattar. Hon ser varken någon broderrelation eller ens en svågerrelation, så som det ofta tidigare sas från ryskt håll om Ukraina.

Precis bakom Mikaelklostrets gyllne kupoler och det ukrainska utrikesministeriet ligger Alfabanks huvudkontor, en bank som grundats i Ryssland och med kända ryska aktieägare, men som Kievfilialen numera försöker hålla distansen till. Oleksij Blinov är med sina 33 år mer ett barn av det självständiga Ukraina, men gammal nog att ha egna minnen av det sovjetiska, till exempel hur en bil var en avlägsen lyx med tio års väntelista och hur det kunde skämtas om det.

– Om tio år kan du få en bil, jaha om tio år vilken dag blir det ? Varför spelar dagen någon roll, jo om det blir på måndag om tio år då går det inte för då kommer rörmokaren, säger Oleksij och skrattar. Han konstaterar att idag har alla familjer bilar, precis som de har mobiltelefoner och det visar skillnaden i välfärd.

Att jämföra med typiska ekonomiska mått som BNP fungerar inte riktigt.

– I den postsovjetiska regionen jämförs BNP, bruttonationalprodukten. Statistiken är enkel att jämföra Ukraina mot Polen eller Ryssland och om du tittar på Ukraina ligger Ukraina sämre än början av 90 talet. Men min generation, som levt i Sovjet, har livliga minnen av tiden då och ekonomin då var totalt annorlunda och går inte att jämföra med idag. 20 procent av sovjetisk BNP gick till militärindustriella komplexet till exempel, ett slutet system.

– Vår BNP per capita är som i Honduras eller i republiken Kongo, men titta dig omkring det är inte samma, svaret är att vi har en skuggekonomi här precis som i Ryssland. Folk får löner i kuvert utan att betala skatt, många företag har business offshore. Så den verkliga siffran borde vara två gånger större i Ukraina, säger han. Statistiskt sägs reallönerna här bara ha växt med fyra procent sen Sovjetunionen föll, men samma där det avspeglar inte verkligheten alls.

– Den sovjetiska ekonomin skapade inget värde tvärtom förstördes värde, de följde planerna för att hålla arbetslösheten på noll och producerade produkter, som ingen ville ha och som dessutom till och med förstördes. Samtidigt var det brist på sånt som verkligen behövdes som toalettpapper och tvättmedel, slår han fast.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".