Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Björklund vill inte som Batra - Busch vill inte som Lööf

Publicerat lördag 18 mars kl 08.00
Tomas Ramberg porträttbild, Alliansens ledare samlade
Tomas Ramberg, Ekots inrikespolitiska kommentator och Alliansens ledare Ebba Busch Thor (KD), Anna Kinberg Batra (M), Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Foto: TT/Sveriges Radio Pablo Dalence

Det går trögt för Liberalerna. Men de partiaktivister som idag samlas till riksmöte i Västerås tyngs nog ändå mera av den borgerliga alliansens problem än det egna partiets. I stället för att beslutsamt jobba ihop mot nästa val är Alliansen trevande och uppvisar nu inte mindre än tre olika linjer i regeringsfrågan, skriver Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Liberalernas Jan Björklund brukar säga att det inte gör något att de borgerliga partierna har olika politik, eftersom de i åtta långa regeringsår har bevisat att de kan komma överens. Och det stämmer förmodligen.

Men det förslår inte långt att vara överens om politikens innehåll om man inte är överens om hur och när man ska regera tillsammans.

Den borgerliga debatten i regeringsfrågan är ibland förvirrande så här kommer ett försök att beskriva de tre linjer som går att skönja idag.

Steg 1

Där kan skiljelinjerna verka ganska enkla:

Liberalerna

Om allianspartierna i valet 2018 tillsammans blir större än de rödgröna partierna vill Liberalerna att Alliansen ska ta över. Även om de inte får majoritet i riksdagen. Det bygger på att Sverigedemokraterna, utan att få förhandla med Alliansen, släpper fram en sån regering.

Centern

Samma som Liberalerna.

Moderaterna

Allianspartierna ska försöka ta över makten så fort som möjligt utan att vänta på valet 2018. Alliansen behöver alltså inte vara större än de rödgröna för att regera. Det behövs inte eftersom Sverigedemokraterna skulle släppa fram en moderat-ledd regering. Inte heller Moderaterna vill förhandla med SD om regeringsmakten.

Kristdemokraterna

Samma som Moderaterna.

Såhär långt är allianspartierna splittrade i två läger - L och C kräver en större allians för att ta över medan M och KD tycker att det går bra redan nu.

Steg 2

Att de är oeniga beror på vad som skulle ske i nästa läge.

Om alliansen följer M-KD-linjen, alltså har färre riksdagsmandat än de rödgröna, riskerar den att bli beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin ekonomiska politik. I längden är det osannolikt att SD skulle agera kravlös "dörrmatta" åt Alliansen - för att citera Jimmie Åkesson - och en sån regering kan alltså snabbt hamna i problem.

Moderaterna och Kristdemokraterna har hittills svarat att de inte vill förhandla med Åkesson ens i det läget. De skulle hellre ta en regeringskris och avgå. Men M och KD anser ändå att det är värt att försöka regera.

Steg 3

Nu blir saken ännu trassligare. För även om alliansen är större än de rödgröna kan den ändå få problem.

Det beror på att Sverigedemokraterna tillsammans med Socialdemokraterna kan ha fler riksdagsmandat än allianspartierna. Då kan Jimmie Åkesson hota alliansen med att rösta på Socialdemokraternas ekonomiska politik om han inte får igenom SD:s politiska krav. Och därmed fälla alliansregeringen. Detta är inte ett påhittat läge utan det vi nu ser i många opinionsmätningar.

Liberalerna

Alliansen ska ändå ta makten. Skulle SD fälla regeringen för att den inte får igenom sina krav ska allianspartierna enligt Liberalerna starta förhandlingar med Socialdemokraterna om en blocköverskridande regering.

Som block och utan att låta sig splittras.

Centern

Då räcker det inte att Alliansen är större än de rödgröna. Enligt Annie Lööf "behöver" en alliansregering då också "över blockgränsen säkerställa att vi får igenom vår politik." Annie Lööf har inte närmare utvecklat hur det ska gå till.

Skulle detta inte fungera vill Centern inleda förhandlingar om en regering med stöd över blockgränsen.

Moderaterna

Oproblematiskt för M eftersom de vill göra ett försök att regera så snart det går även om det finns risk att regeringen blir fälld. Att förhandla med Socialdemokraterna om regeringsfrågan är inte aktuellt.

Kristdemokraterna

Samma som Moderaterna.

Här spricker alliansen alltså isär en bit till. Det som nyss var två linjer blir tre: L-linjen, C-linjen och M-KD-linjen.

Mest svårtolkad är Centerns linje. Att "över blockgränsen säkerställa att alliansen får igenom sin politik" låter misstänkt likt decemberöverenskommelsen. Annie Lööf har inte svarat på frågan om hon menar att S i så fall skulle avstå från att rösta på sin egen politik för att hjälpa en alliansregering.

Socialdemokraternas general-linje är en blocköverskridande regering ledd av en socialdemokratisk statsminister. Genom att rycka loss Centern och Liberalerna från Moderaterna. Det är svårt att förstå varför S skulle vilja hjälpa allianspartierna att hålla ihop och försätta Stefan Löfven i opposition.

Där M-KD-linjen kan beskrivas som den breda vägen till regeringsmakten - den kräver inte ens en valframgång för allianspartierna - kan Centerns beskrivas som den smalaste vägen. Annie Lööf reser krav som lämnar ett ganska litet fönster kvar för de som hoppas på en alliansregering.

Men även de andra borgerliga partiernas linjer reser frågetecken. Under regeringsåren framhöll Alliansen gärna att den var stabil och ansvarstagande. Och under tiden efter valet 2014 har de ständigt pekat på hur svag regeringen Löfven är. Nu säger de i stället att de själva är beredda att själva pröva en "svag" regering, en regering som kanske inom bara några veckor riskerar att fällas av SD och de rödgröna.

Det troliga är därför att vi får se omprövningar och nya besked. Om inte förr så efter valet. Moderaterna har redan visat att de kunde gå ifrån linjen att isolera SD trots att den framfördes i ganska högstämda ordalag av den dåvarande Moderatledaren inför valet 2014. Inför valet 2018 lovar de nu att i alla fall inte förhandla med SD om budget. Det är inte svårt att föreställa sig en situation där M-ledningen hävdar att verkligheten och SD:s väljarstöd kräver en omprövning också av den utfästelsen.

Liberalerna och Centern kräver att Socialdemokraterna ska förhandla med allianspartierna som block om alliansen blir mindre än de rödgöna efter valet. Det är ett annat exempel på en ståndpunkt som kan omprövas under verklighetens tryck. Den förefaller redan nu orealistisk eftersom varken M eller KD är med på den. Bli alltså inte förvånad om Liberaler och kanske också Centerpartister trots alla hårda ord ändå gör upp med Socialdemokraterna efter valet.

Alliansledarna har länge hoppats att väljarna ska lösa problemet genom att överge både S och SD och i stället strömma till de borgerliga. Det har inte hänt. Att regeringen har fått goda ekonomiska tider samtidigt som frågor kopplade till invandring fortsätter att vara stora i debatten gör att pessimismen ökar hos de borgerliga strategerna.

Idag ser vi framför allt en omfördelning mellan de borgerliga partierna.

Moderater och Liberaler brukar plöja samma tegar. När det växer svagt på Moderaternas plätt blir det i gengäld frodigare på Liberalernas och tvärtom. Idag är det klent på bägge - de borgerliga väljarna rör sig i stället i Centerns och Annie Lööfs riktning. Att Lööf har större dragningskraft än Björklund bekymrar förstås liberaler som för inte så länge tvekade om de skulle låta partiordföranden köra ett val till.

Men idag sitter Jan Björklund förmodligen säkrare än Anna Kinberg Batra. Förväntningarnas makt är stor.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".