Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Demokratikortet Birgitta Ohlssons sista chans

Publicerat fredag 2 juni kl 08.36
"Partiledningen vill inte ha någon öppen process"
(3:55 min)
Bildmontage av Liberalernas Birgitt Ohlsson och Jan Björklund samt Ekots kommentator Tomas Ramberg.
Jan Björklunds främsta tillgång är fortsatt bristen på andra motkandidater än Ohlsson, skriver Ekots Tomas Ramberg. Foto: Fredrik Persson/TT, Micke Grönberg/Sveriges Radio

Nästan ingen tror att Birgitta Ohlsson vinner om hon ställs mot Jan Björklund på Liberalernas landsmöte. Det är därför hon kräver en öppen omröstning, säger Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.

Det har närmast blivit en allmän sanning bland politiskt intresserade att Birgitta Ohlsson inte kan besegra Jan Björklund. Det brukar sägas att hon visserligen har många entusiastiska anhängare i Liberalerna men att hon har ännu fler fiender och att många tycker att hon saknar förmåga att samarbeta och ena partiet.

Så när Ohlsson nu tar vad som troligen är hennes sista stora strid som partipolitiker måste hon kasta in större värden än sin egen person om hon ska ha en chans. Det är där partidemokratin kommer in i bilden.

Det finns en kritik från delar av Liberalerna mot att ledningen kring Jan Björklund är sluten och har kontrollbehov. Att Jan Björklund kunnat överleva så länge trots sviktande väljarstöd förklaras av kritiker med att han tröttat ut andra uppåtstigande stjärnor som till slut valt att söka sig andra karriärer. Birgitta Ohlsson anspelar på den här kritiken när hon talar om att människor som stöder henne "utsätts för påtryckningar" och säger att hon vill ha en "öppen, juste och demokratisk process."

Nu kräver Ohlsson en "öppen medlemsomröstning". Hon tycks tänka sig en mobilisering a la den brittiske labour-ledaren Jeremy Corbyn. Där kampanjer för olika partiledarkandidater både drar igång gamla medlemmar och värvar nya. En metod som används i en del andra europeiska länder men inte prövats i Sverige. Ett argument för öppna omröstningar brukar vara att de ökar intresset för partiet.

Ohlssons tanke är att mobilisera det stöd hon har utanför partileden, det finns ett intresse för hennes person hos människor som annars inte skulle gå med i Liberalerna.

Det närmaste vi kommit en öppna partiledarval i Sverige var när Centern, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet för några år sen hade öppna debatter mellan flera kandidater till partiledarposten. Dock togs själva besluten på ordinarie ting och stämmor och inte i medlemsomröstningar.

Partiledningen kring Jan Björklund vill inte ha någon öppen process och kommer knappast att acceptera en medlemsomröstning. De hänvisar till partiets stadgar. Det argumentet kan förstås rundas om en omröstning görs rådgivande och inte beslutande men det gör den knappast mera attraktiv för ledningen.

Men de kan säkert tvingas till öppna debatter och utfrågningar eftersom de annars kommer att framstå som just den ledningsbunker som Ohlsson-sympatisörerna vill utmåla dem som. Liberaler vill ogärna framstå som om de motarbetar fri konkurrens mellan olika kandidater.

Politiskt ska man inte överdriva skillnaden mellan Birgitta Ohlsson och Jan Björklund. Men den finns. Birgitta Ohlsson brukar till exempel driva jämställdhetsfrågor hårdare än både Björklund och partimajoriteten. Hon gillade inte när partiledningen svängde mot en mer restriktiv flyktingpolitik och hon kritiserar beslutet att stoppa religiöst drivna skolor. Hon är om möjligt ännu mera entusiastisk för NATO och en trogen vän till Israel.

I regeringsfrågan har hon redan markerat en skillnad. Hon är överens med Jan Björklund om att det är bättre att samarbeta över blockgränsen med Socialdemorkaterna än att ingå i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraterna. Men medan Björklund ställer villkoret att Socialdemokraterna i så fall ska förhandla med alliansen som helhet tycker Birgitta Ohlsson att Liberalerna ska vara beredda att samarbeta med S som enskilt parti. En mindre allianstrogen linje alltså. Den skillnaden ska nog inte överdrivas, logiken i Jan Björklunds argument driver honom i samma riktning.

Nu kommer Birgitta Ohlsson att få höra att hon förstör för partiet när det redan har opinionsproblem och det är samling inför valet som gäller. Eller att hon avleder uppmärksamheten från Moderaternas kris. Den liberala ledningen mobiliserar på samma sätt som Moderatledningen partidistrikten till stöd för sittande partiordförande. Man ska inte utesluta att den snabbt kan visa upp så starkt stöd för Jan Björklund att Birgitta Ohlsson tvingas lägga ner striden och att den avslutas redan innan det liberala landsmötet i November.

Det betyder inte att Jan Björklund kan luta sig tillbaka och lugnt inkassera fortsatt förtroende. Faran för honom är att Ohlssons utmaning sätter igång en process som leder till att en tredje kandidat dyker upp. När diskussionen om att han suttit för länge och inte klarar att värva röster väl kommit igång blir det naturligt även för de som ogillar Birgitta Ohlsson att fundera på när Jan Björklund ska bytas ut. Hans starkaste argument är att det bytet passar bättre efter valet.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".