Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Ett parti på väg att falla samman"

Publicerat torsdag 29 september 2005 kl 11.12

Oenigheten inom vänsterpartiet kring förslaget till valplattform är troligen ouvertyren till en stor urladdning i vinter, skriver Björn Elmbrant i sin krönika.

På ett sätt hade vänsterpartiet det lättare på den tiden det var förvisat till skamvrån av de andra partierna, de som kallades sig själva ”demokratiska” för att distansera sig till SKP, som det hette då.

Då kunde partiet lägga motioner i riksdagen med helt orimliga och orealistiska förslag, för de behandlades ändå som luft. Några procent kommunister röstade plikttroget varje val på sitt parti, men deras företrädare i riksdagen saknade varje uns av makt och inflytande.

Men SKP blev vänsterpartiet, som blev större sedan en del av leninismen försvann, men ändå var rätt mycket vid sidan av makten. Därefter, under Gudrun Schyman, blev man under en tid Sveriges tredje största parti, och i riksdagen och runtomkring i landet ramlade partiets företrädare in i politiska beslutsförsamlingar av olika slag.

Vänsterpartisterna som kom in från kylan visade sig inte sällan vara dugliga, kvicktänkta och handlingskraftiga. Flera av dem insåg att skulle de få respekt för vänsterståndpunkter bara de inte kom med ofinansierade drömmar. Men det här retade upp somliga av de egna renläriga, de som sällan erkänt att politik ofta är ett val mellan det önskvärda och det möjliga.

På vänsterpartiets senaste kongress rensades några av pragmatikerna ut ur partistyrelsen. Och avhoppen har duggat tätt. Återtåget politiskt verkar fortsätta. Det är det nyligen presenterades förslaget till valplattform och ett diskussionsunderlag om den ekonomiska politiken tecken på.

Längst går det ekonomiska diskussionsunderlaget. Kapitalet har stärkt sina positioner. Nu måste det slås tillbaka. Vi måste formulera en politik på våra egna villkor, hävdar författarna. Riksbanken ska därför fråntas sin självständighet. Det är inte fel med högre inflation än idag. Föreställningen att bara näringslivet skapar ”riktiga jobb” är felaktig. Jobben behövs i den offentliga sektorn, menar man och kräver fler statliga företag och företag som löntagarna tar över.

Men flera av de här långsiktiga, utopiska föreställningarna om ett annat samhälle finns också med i förslaget till valplattform inför valet nästa år.

Där Pär Nuder inför valet vill skapa bara 20 000 så kallade plusjobb i kommunerna, bjussar vänsterpartiet på inte mindre 200 000 nya kommunala jobb. De ska betalas genom att skatten ska höjas på kapital och högre inkomster.

En favorit i repris är formuleringen att ”en arbetstidsreform med sikte på sextimmarsdagen är en frihetsreform för alla”. Det är säkert ett populärt förslag, men om vänsterpartiet inte fått igenom kravet trots att man varit överens om 14 budgetar med socialdemokraterna, vad är det då som talar för att man ska lyckas framöver?

En reservation finns i inledningen till valprogrammet: ”Vi påstår inte att allt kan genomföras genast”, står det där. Gott så, men kan programmet genomföras överhuvudtaget?

Uppenbarligen anser inte alla i vänsterpartiet det. I veckan som gick sågades valplattformen av riksdagsgruppens budgetförhandlare Lars Bäckström. En annan icke namngiven vänsterpartist i riksdagen sa att det blir en ”total konfrontation” om de båda dokumenten på partiets kongress i januari.

Vänsterpartiet väntar, håller andan. Rykten om olika sammansvärjningar mot partiledaren Lars Ohly korsar luften. Det är svårt att undgå slutsatsen att vad vi ser är ett parti på väg att implodera, dvs falla samman inifrån.

Och i Rosenbad sitter Göran Persson och kan konstatera att hans regeringsunderlag gungar. Först sa miljöpartisterna att de var överens med Göran Persson om att regera ihop efter valet, men det var de tydligen inte. Och nu vill vänsterpartiet gå till val på en politik, som säkert kan pigga upp en och annan inbiten vänsterpartist, men som socialdemokraterna knappast kan svälja.

I veckan som gick ökade också oklarheten en smula om de borgerliga förmår regera ihop. Men de vill i alla fall. Vem vill Göran Persson regera med?

Björn Elmbrant, Studio Ett
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".