Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kulturkrönikan 6 november

Publicerat onsdag 2 november 2005 kl 16.02

Så rasar debatten igen: hur politiskt utmanande får den vara som får nobelpriset i litteratur?

Utrikeskorrespondenten och en gång kulturchefen på SR, Kjell-Albin Abrahamsson, gick nyligen ut i Expressen och sköt skarpt: Årets litteraturpristagare Harold Pinter är bland annat viceordförande i en förening som försvarar Haagtribunalens utpekade massmördare Milosevic, han kallar tribunalen för en stor bluff, Kuba för en välfungerande demokrati, Blair för en diktator, osv. Akademin har med priset legitimerat dessa åsikter, finner Abrahamsson.

Abrahamsson föreslår som nästa pristagare den ungerske dramatikern Csurka - en fascistoid högerpopulist, antisemit och homofob.

I tidningen Metro förra veckan spädde kolumnisten Boris Benulic på: ”varför ska just konstnärer få frikort och ha rätt att vara politiska idioter, det borde vara tvärtom”.

Men Svenska Dagbladet Kulturs Magnus Eriksson skriver: ”politisk idiot- javisst!” Vi måste erkänna, finner artikelförfattaren, att också fascister, stalinister och andra antidemokrater kan vara stora konstnärer. Dom kan ha vidriga politiska idéer och ändå skapa konst att njuta av. Låt oss envist hålla dessa saker isär.

Nobelpriskommitténs ordförande Kjell Espmark säger till krönikören att han idag inte har rätt att yttra sig i saken, det kan mot akademistadgarna ses som ett personligt inlägg i fallet Pinter. 

Espmark har å andra sidan i ett par böcker grundligt utrett Akademins syn på litteratur och politik idag och historiskt.

Akademin är orubbligt litterär i sin bedömning, att pristagare har uttalat politiska åsikter faller utanför ramen, slår Espmark fast. Dessutom har genom åren många blandat ihop denna politiska effekt med en avsikt hos Akademin som inte funnits där, och Espmark går grundligt igenom de många politiskt kontroversiella valen genom åren.

Espmarks historieskrivning är respektingivande. Samtidigt som en absolut gränslinje knappast kan dras mellan författares diktarjag och politiska jag.

Inte minst från 90-talet och framåt har det blåst kring pristagare och deras politiska åsikter: Dario Fo, José Saramago, Günther Grass, Elfriede Jelinek och nu Harold Pinter. Nyligen förklarade en av akademiledamöterna för en författarkollega, berättat av den senare för krönikören: ”det vet du väl, att Akademin sen en tid är ganska vänstervriden”. Sagt förstås med glimt i ögat.

Av Espmarks bok Litteraturpriset framgår också hur Akademin genom åren försökt undvika vissa politiskt känsliga val. En ironi med det är förstås att prisvalen på så sätt ändå kan bli politiska - indirekt. När år 2000 exilkinesen Gao Xingjian fick priset väckte blev regimen i Peking irriterad. Ändå var inte Gao uttalad dissident. Kritiker fann minst lika värdiga alternativa författare i Kina. Men med detta ”lagomval” gjorde Akademin en säkert medveten politisk balansgång. 

När chilenaren Neruda fick priset 1971 påpekade Akademins tunga ledamot Artur Lundkvist i sitt pristal att ”den politiskt länge godtrogne och vilseförde Stalinbeundraren” senare tagit avstånd från diktatorn.

Att Norden fått så många pristagare genom åren har också politiskt historiska skäl: under krigsåren var det politiskt omöjligt att belöna författare från krigförande länder. Resultatet blev en övervikt för skandinaviska nobelpristagare som ibland ansetts besvärande. 

När Akademin i modernare tid belönat alltfler författare från Tredje världen, för att så att säga avbetala sin gamla europeiska etnocentriska skuld, har också naturligt nog de politiska aspekterna alltmer hamnat i fokus.

Sammanfattningsvis: får man vara hur politiskt belastad som helst om man bara är tillräckligt bra diktare - för att få nobelpriset i litteratur? 

Espmark avslöjar ett slags gräns i sin bok: författaren Ezra Pound var en central litterär förnyare. Samtidigt applåderade han massutrotningen av östeuropeiska judar och tyckte att de allierade ledarna under kriget borde bytas ut mot Hitler och Mussolini.

Pound blev omöjlig - där gick en gräns.

Hade Pound fått priset fanns nog risk att Akademins ärevördiga sammanträdessal ockuperats och kristallkronorna levt farligt. Men: andra ville ge Pound priset, bland andra författaren Karl Vennberg.

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".