Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kulturkrönikan 12 mars

Publicerat fredag 10 mars 2006 kl 14.21

Människan styrs av hjärnans ”kemiska cocktail” snarare än av förnuft och medvetande. Det finner tidskriften National Geographic och gör ett svep över nyare rön om känslor som förälskelse och varaktig kärlek.

Populärkulturens bombardemang har fått västerlandets människa att förväxla förälskelse med kärlek. Den amerikanska antropologen Helen Fischer kan påvisa en skillnad byggd på ren biokemi: under förälskelse produceras det drogliknande ämnet dopamin - och skapar ett kemiskt tillstånd som vi är dömda att vakna upp ur. Italienska rön påvisar rentav biokemiska likheter mellan förälskelse och tvångsidéer.

Biokemister har antagit att förälskelseruset är evolutionens sätt att binda oss vid en partner precis så länge att vi hinner avla ett barn och ge det dess första skydd. Biokemiskt fungerar varaktig kärlek eller ömhet helt annorlunda. Då aktiveras ämnet oxyticin - nåt som också sker hos ammande kvinnor. Oxyticin kan i djurförsök kopplas till monogamt beteende. Socialt avstängda autistiska barn tycks också ha underskott av samma ämne.

Vår förväxling av förälskelse och kärlek är olycksalig, finner också Texasprofessorn och psykologen Ted Huston. Idag ökar tillochmed trenden högromantiska bröllop - samtidigt med skilsmässorna. Vartannat par separerar - ofta för missuppfattad förälskelse.

I exempelvis Indien har förälskelseäktenskap setts med misstro och två av tre indiska studenter tycker förälskelse inte räcker för giftermål. Fulbestammen i Kamerun ser förälskelse som svaghetssymptom och handikapp. ”Det är inte så konstigt”, skriver National Geographic, ” att man i vissa kulturer ser något vansinnigt i att välja livskamrat efter något så flyktigt som förälskelse.”

Hur aktiveras då förälskelsens kemi? Psykiatern Thomas Lewis vid Californiauniversitetet i San Francisco talar om en kemi grundad i tidig barndom - där bland annat fragment av föräldrarnas kemi och väsen ingår. Förälskelsens psykologi pekar bakåt, inte framåt, finner Lewis.

Forskningen om förälskelse kan jämföras med exempelvis sociologen Francesco Alberonis resonemang i boken Kärlek, och psykoanalytikern Tomas Böhms bok Efter förälskelsen. Förälskelse tenderar, skriver Alberoni, att drabba oss som ventil efter perioder av ”depressiv överbelastning”. Böhm varnar i sin bok för förväxling av just förälskelse och kärlek.

Om biokemister ser likheter mellan förälskelse och tvångsidéer så skriver Böhm om att återkommande förälskelser kan vara ett upprepningstvång med rötter i omedvetna tidiga psykiska behov. Förälskelse, skriver Böhm, är en individuell psykisk historia snarare än ett samspel mellan två. Övergången från förälskelse till mänsklig relation är kritisk - skilsmässotalen talar för sig själva.

Psykoanalytikern Böhms kliniska erfarenhet leder till slutsatsen: ” Ingenting säger att man kan leva samman med en person man är förälskad i. Det är som att flytta ihop för att råka gilla samma musik”.

Förälskelsen - liksom en rad andra mänskliga beteenden - tycks alltså dirigeras mer av ”hjärnans kemiska cocktail” än vad vi hittills trott.

En insikt som visserligen en och annan diktare känt till länge. Lars Gyllensten - som litterärt studerat bland annat Don Juangestalten - skriver: ”Vi är bilder som gör tjänst hos makter som vi inte känner. Och går ärenden som vi inte vet om...”

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".