Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mediadrev förr och nu

Publicerat fredag 24 mars 2006 kl 15.03

Mediadreven har aldrig varit så många och kompakta som just nu. Den tanken kunde man höra sedan Leila Freivalds avgick i veckan, med hänvisning till att medierna blockerade allt seriöst arbete för henne.

Ser mediadreven annorlunda ut idag jämfört med förr?

Olof Palme och militärkolonnen på Fårö. Ove Rainers skatteplanering. Hasse Ericssons semester i Franco-Spanien. Thorbjörn Fälldin och bordellaffären. Jan O Karlsson och kräftskivan.

Många är de tolvtaggare som fallit eller skadskjutits av media under årens lopp.

Men både medierna och politiken har förändrats sedan 70-talet, som när en reporter i direktsänd TV då frågade Gunnar Sträng om det var så lämpligt att han som socialdemokratisk finansminister placerade pengar i stenhus i Gamla Stan, och fick svaret i form av en rejäl spark på smalbenet under studiobordet.

Idag skulle en sådan incident hamnat på löpet och ettan i våra vanligaste kvällstidningar, men vi tyckte väl då att man måste betala ett pris för att flytta fram journalistikens positioner.

Nu upplevs dessa positioner som självklara. Men vi har ett högre tempo idag, mer av industriell nyhetsproduktion. Det gör att många fler hänger på när drevet går. Några i drevet kan frågorna, andra vet ganska lite, men hakar på mer som en gardering - inte vågar vi väl avstå, för tänk om drevet skulle ge något verkligt viktigt?

Men ju större de mediala dreven blir, desto färre säger emot. Ordet mångfald definieras idag som att invandrare också ska vara med på vagnen. Men mångfald är för mig ett vidare begrepp, att det inte bara finns en utan flera olika tolkningar av något som skett och av en persons kvalitéer.

Fast inne i mediadrevet är det ofta trångt. Där finns för det mesta bara en läsart, något som inte minst Leila Freivalds fick erfara i veckan som gick.

Framförallt tre förändringar har gjort förhållandet mellan politiken och medierna mer konfliktfylld på senare år:

  • Politikens räckvidd har minskat, genom EU-medlemskapet och genom att marknaden getts eller tagit sig ökad makt.
  • De politiska partierna har i mångt och mycket somnat in och övergetts av sina partiledningar, som tycker att partifolket ofta är besvärliga människor.
  • Det demokratiska uppdraget för medierna har tunnats ut på bekostnad av ekonomism och marknadstänkande.

Det här är stora förändringar.

För även om politikerna på 70- och 80-talet knorrade över vår uppkäftighet - jag vet för jag var med redan då - så var vi väl i huvudsak en tillgång för dem. Vi rörde ju om i grytan och höjde den politiska temperaturen och det var inte fel, så länge politiken hade makt och inflytande, och kunde göra någonting åt de brister som avslöjades. Men sedan, då?

Det blir betydligt svettigare idag när politikerna får frågor om sådant man nästan inte kan påverka alls, t ex de rekordhöga elpriser vi fått sedan avregleringen.

Det är lätt hänt att denna djupgående förändring - politikernas tilltagande vanmakt och att vi i medierna blivit ytligare - reduceras till att politiken medialiserats. Men vad är i så fall hönan och vad är ägget?

Hur mycket har medierna påtvingat politiken nya spelregler? Det kan ju rentav vara så att det är partiledningarna själva som valt att tillgripa spin doctors och mediastrategier, och förminska vad som varit folkrörelsepartier till varumärken.

Mycket kan säga om Laila Freivalds, men hon krökte inte rygg. Bland det bästa hon gjort var när hon förra gången avgick och hemma i dörröppningen skällde ut drevjournalisterna för att inte ta personligt ansvar. Ni borde skämmas, sa hon. Det var raka puckar, inte ett spår av anpasslighet efter medierna.

Men anpassning är huvudtendensen i politiken idag, när det självklara alternativet istället borde vara att slåss för det man tror på, även om medierna inte fattar det. Att våga lita på sin egen förmåga, det må sedan bära eller brista.

Just detta senare var sensmoralen i TV-serien ”Kronprinsessan” där det sista avsnittet gick i veckan. Ett statsråd jag stötte på i riksdagen i måndags avslöjade att han helt enkelt måste titta på detta sista avsnitt. Varför då?

”Det är så här det är. Det är förbannat ensamt ibland att vara minister”, sa han.

Björn Elmbrant, Studio Ett
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".