Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Skogsbo och räddningsledaren uppmanar alla som befinner sig i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Dalarna.
(Publicerat idag kl 17.31)

Björn Elmbrants krönika

Publicerat fredag 31 mars 2006 kl 17.26

Tretton brukar ju vara ett olyckstal. Men vecka 13 blev i år ingen katastrof för regeringen Persson, för den sedan länge planerade misstroendeomröstningen fick ställas in, skriver Studio Etts fredagskrönikör Björn Elmbrant.

Och dragkampen hårdnar om vilket av regeringsalternativen som ska framstå som mest regeringsdugligt.

I veckan som gick kom konstitutionsutskottet, KU, med sin nödvändiga och väl avvägda kritik av regeringens hantering av tsunamikatastrofen. Men för statsministern verkade närmast vara som att slå vatten på en gås.  

– Det är knappast min uppgift att ge mig ut på nätet och surfa efter information, sa Persson i Ekot.

Tja, varför inte? Jag har sagt det förut, och det förtjänar att upprepas, det är och förblir en gåta att denna ständigt nyfikna person inte var ett dugg nyfiken denna famösa annandag jul.


Ändå är jag inte särskilt imponerad av KU:s granskning. Visst kan man säga att det var bra att utskottet kunde enas. Men det hade varit skrutt annars.

Och inget fagert tal om en ”historisk” överenskommelse kan dölja den utbredda känslan många har av att riksdagen, när den ska utöva sin kontroll av regeringen, alltid kommer sist och ofta slår in öppna dörrar. 

Nu blev det ingen misstroendeomröstning, och det var inte så konstigt eftersom fågeln som jägarna skulle pricka hade flugit sin kos, men inte bara därför, utan framför allt för att skulle det ha gjorts en omröstning borde det ha skett i höstas och det sprack bland annat på att de borgerliga inte var sams om tagen.

Att inte bli sams, det är det historiska spöket för allianspartierna, som de på alla sätt försökt mota bort. 

De borgerliga stärkte ju förra året i väljarnas ögon sin regeringsduglighet genom att komma överens på ett antal viktiga områden i Bankeryd, men frågan är om inte en del av förtroendekapitalet från då har gått förlorat under de senaste veckorna.  

Alla har ju kunnat se att centern fortfarande är upplåst i energipolitiken tillsammans med socialdemokraterna, trots att energiförsörjningen, som efter några år då den varit en närmast död fråga, kan komma att bli en av de saker som en eventuell ny regering omedelbart måste ta itu med.  

Nu har det också framkommit att folkpartiet prasslar under täcket med regeringen om buggningslag och andra rättfrågor, och om fastighetsskatten träter man öppet mellan allianspartierna.

Det är en märklig timing att just den här veckan, när tesen om socialdemokraternas bristande regeringsduglighet en gång för alla skulle slås fast med KU:s tsunamikritik, så blev allianspartiernas oenighet mer synlig.

Och samtidigt kunde statsministern i veckan som gick stärka bilden av regeringens kompetens genom att utse en ny utrikesminister, Jan Eliasson.

Jag minns från den tid när Göran Persson var i ropet, då Sverige var ordförandeland i EU och månaderna efter 11 september, att man ibland träffade folk som sa att de visserligen inte röstat på Persson, men att de nu var stolta över att vara svenskar och att Persson var en fin representant för vårt land.

Just den här doften från de fina salongerna av inflytande och respektabilitet kan också Jan Eliassons person förmedla, och det är naturligtvis därför Persson utsett honom.

Den nye utrikesministern är nog en person som kan få ett antal borgerliga väljare på marginalen att rösta socialdemokratiskt, och det är viktigare för statsministern just nu än att tillfredställa Göran Greiders och andras önskemål om en radikalare utrikespolitik.


I tisdags kunde man också i Expressen läsa att de borgerliga partierna inte bara ska ha var sin valvaka den 17 september, utan de planerar också för en gemensam segerfest på valnatten. 

Och visst leder de borgerliga i Sifo och Temo, men hur mycket ska man lita på opinionsmätningar med 20 procents bortfall? Summerar man veckans plus och minus för de två alternativens duglighet är det nog fortfarande en öppen fråga hur det går.  

Björn Elmbrant
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".