Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Strider kan vara klarläggande"

Publicerat fredag 28 april 2006 kl 15.03

I veckan som gick retirerade moderatledaren Fredrik Reinfeldt från ett förslag om att minska antalet vab-dagar - alltså dagar som man kan vara borta med vård av sjukt barn - från 120 dagar till 15. - Det var en felräkning, förklarade han.

Den repliken berättar mycket om Reinfeldt och om tillståndet i allmänhet för svensk politik, menar Studio Etts Björn Elmbrant.

Det här är inte första gången Reinfeldt backar när han får kritik. När Göran Persson häromåret tog fram storsläggan mot förslaget om sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa och pekade på konsekvenserna för cancersjuka, var Reinfeldt genast beredd att undersöka om det gick att göra undantag.

När konflikten kring skolbygget i Vaxholm seglade upp var Reinfeldt morskt ute med de andra borgerliga partiledarna och sa att Byggnads borde skämmas. Det såg ut att bli en rejäl fight.

Men några veckor senare hade moderatledaren vikt ner sig och sa nu att han stödde modellen med kollektivavtal, fast med reservationen att skolbygget i Vaxholm borde klarats av utan konflikt.

Men ett fack utan möjlighet att kunna ta till konflikt blir en papperstiger, och det inser säkerligen Reinfeldt.

På samma sätt är det faktiskt i politiken. Ingen önskar egentligen konflikt, men strid och konfrontation kan ibland vara klargörande för väljarna. Här går gränsen. Det här tolererar vi inte.

Jag tror att få borgerliga väljare i själ och hjärta begrep varför Reinfeldt var med och bromsade och inte ville ha en misstroendeomröstning mot utrikesminister Laila Freivalds alldeles efter katastrofkommissionens rapport. Även om chanserna att vinna var nära noll, var det en viktig markering att göra för att oppositionen inte skulle framstå som mesig.

Det är ju så att politik egentligen blir som mest levande och spännande för folk i gemen när det önskvärda och det möjliga krockar, när det man egentligen vill göra står mot vad som går att göra. Men det förutsätter förstås att man vill någonting.

Den moderata make-overn är på många sätt imponerande. Men det som är styrkan i omgörningen, att allt man föreslår ska vara realistiskt och praktiskt genomförbart, kan också upplevas som svagheten - det riskerar bli lite blodfattigt.

Vi hade räknat fel, sa Reinfeldt när han drog tillbaka förslaget om färre vab-dagar. Det är en bild av hur svensk partipolitik blivit mer teknisk, allt mindre idéburen.

Det egendomliga är att det bland medborgarna vare sig saknas ideologier eller politiska passioner. Men några av de frågor som har den starkaste laddningen girar partierna undan från. Ibland vågar man inte ens företräda sina egna medlemmars åsikter i den amerikanisering som skett av svensk politik, där man jagar samma väljare i mittfältet, och där de vassa ideologiska kanterna, det mesta av det som sticker ut, har slipats av.

Det här kan man tydligt avläsa i Dokument inifråns serie i TV med porträtt av de sju riksdagspartierna. I söndags handlade det om vänsterpartiet, där ledningen i sina ansträngningar att framstå som realistisk och ansvarsfull fjärmat sig från sina medlemmars drömmar.

Tidigare i denna TV-serie har vi fått höra och se ett antal kristdemokratiska gräsrötter gå mot strömmen och framföra åsikter om homosexuella, som ligger miltals från den sekulariserade och välfriserade partiledningen i Stockholm.

Tro inte att det ser annorlunda ut i socialdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet eller miljöpartiet.

Överallt, i alla partier glappar det mellan toppen och botten. Runt omkring i Sverige - både i röda betongförorter och blåa villasamhällen - hörs efter fredagspilsnern samma replik uttalas: ”Jag känner inte igen mitt parti.”

Hur stort problem är detta? Om 20 procent eller mer i väljarbarometrarna fortfarande inte vet hur de ska rösta, kan det betyda ett rekordlågt valdeltagande, eller att något av de udda partierna väljs in i ren desperation, därför att medborgarna har svårt att orientera sig om vad som skiljer de vanliga partierna åt. En risk som ökar om medierna inte skulle orka ta itu med politikens innehåll, utan nöjer sig med ytan.

Björn Elmbrant, Studio Ett
bjorn.elmbrant@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".