Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Flyktens berättelser

"Har börjat glömma mina drömmar"

Publicerat onsdag 9 november 2016 kl 06.00
Abdul Malek Helwani
1 av 2
Abdul Malek Helwani. Foto: Privat.
Abdul Malek Helwani
2 av 2
Abdul Malek Helwani. Foto: Privat.

I flyktingars mobiltelefoner finns bilderna som visar ett liv före och efter. P4 Kalmar publicerar framöver flera berättelser med utgångspunkt i bilderna.

Tre olika berättelser gömmer sig i telefonen: den jag var, flykten och dit jag kommit.

Med den utgångspunkten har konstnären Henrik Teleman sjösatt ett konstprojekt som går ut på att han ska intervjua uppemot 200 personer som kommit till Sverige på flykt undan krig och där bilderna som finns lagrade i deras telefoner blir en del av utställningen som ska stå klar nästa sommar.

P4 Kalmar har fått ta del av delar av materialet och kommer att publicera en ny berättelse varje vecka. Här är den första:

Det här är Abdul Malek Helwanis berättelse:

Den jag var

Det är en lång historia. Jag var så arg. När jag vaknade på morgonen så hade min bror tagit min bil. Jag fick vänta på bussen. Vi bodde lite utanför staden. En buss kom och jag gjorde tecken men busschauffören stannade inte. Så jag ställde mig i vägen för bussen. Då stannar den och jag går ombord. Jag ser att den är full av folk.

Bredvid busschauffören sitter en soldat. Kan jag sitta bredvid honom? "Vart ska du", frågar han? "Ser jag inte ut som om jag ska till universitetet?" "Det är okej", säger soldaten. Jag ger busschauffören pengar, men han kan inte växla. Så jag säger till honom att han får nästa gång.

På vägen till universitetet ligger en checkpoint. Varje gång jag ska igenom frågar soldaten efter leg. Varje dag tilltalar han mig med namn, ändå ska han se mitt ID. Vid checkpointen finns det en gräddfil för viktiga människor eller för armén. Där bara öppnar de för bussen och soldaten på marken gör honnör.

Jag tänker "det var väl en väldigt känd soldat…" Jag säger till min bänkgranne, "men de stoppar ju oss varje gång…" Soldaten säger " Var inte orolig grabben, du är med mig". Innan vi kommer fram till universitetet börjar de bak i bussen snacka och skratta. De pratar om mig.

Det är skumt i bussen, den har mörka fönster. Jag tittar efter lite noggrannare och ser en buss helt full med soldater. Jag tänker, "nej, det här kan inte vara en armébuss" och då tittar jag på föraren – han är också soldat.

Blodet rusar till mitt huvud. Jag vaknar upp.

Jag säger inställsamt till soldaten bredvid:

– Chefen, jag inser nu var jag är…

Han svarar:

– Nu följer du med oss och hämtar ammunition. Sen får du följa med oss och kriga. Vi ska döda dåliga människor.

– Snälla jag har prov…

– Nej, nu följer du med...

Sen skrattade alla.

– Du måste dricka kaffe innan du går hemifrån, sa soldaten.

Jag har tio minuters promenad från busstationen till universitetet. Men de kör mig ända fram till huvudingången.

Flykten

Jag bodde själv med mamma. En natt kunde jag inte sova för krevaderna. Vi hörde rykten att en annan grupp skulle ta över vår stadsdel. Vi stack till min brors hus. De erövrade stadsdelen och flyget bombade. Många jag kände dog. Jag såg min mamma gråta så att hon skakade. Min bror är i Tyskland. Min mamma, mina andra bröder och min syster är kvar i Aleppo.

Dit jag kommit

Väntan är så lång att jag börjat glömma mina drömmar. Jag studerade för att bli byggnadsingenjör. Jag skulle vilja fortsätta studera. Gå tillbaka till mitt normala liv. Det är mitt stora hopp. Men, utan min familj och mina vänner…

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".