Robin Anderssons väg tillbaka efter knäskadan
-
Bild 1 av 7Robin Andersson får en genomgång av läkaren Göran Arn inför operation av korsband. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 2 av 7Operationslaget förbereder sig för att operera in nytt korsband i Robin Andersson vänstra knä. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 3 av 7Robin Andersson sov i flera timmar efter korsbandsoperationen på Sophiahemmet i Stockholm. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 4 av 7Familjen har stöttat Robin Andersson under den långa rehabiliteringen. Pappa Bobban i förgrunden och tvillingsyster Linn bakom. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 5 av 7Robin Andersson är delaktig under matcherna under sin rehablitering även om han inte kan spela själv. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 6 av 7Skivstången har varit ett flitigt använt redskap för Robin Andersson under rehalibiteringen. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio. -
Bild 7 av 7Efter ett halvårs rehabilitering kunde Robin Andersson till slut börja vara med i spelövningar på träningarna. Foto: Reino Helin/Sveriges Radio.
Väldigt små saker kan ibland få mycket stora konsekvenser. Det vet Guifs landslagsspelare Robin Andersson. Ett litet snedsteg i en match och så försvann möjligheten att få spela EM-slutspel och inte minst OS med det svenska landslaget. Nu, snart tio månader efter skadetillfället, närmar han sig come back.
FLER LJUDKLIPP
Det var den 30 november 2011 som olyckan var framme. 17 minuter in i matchen landade Robin Anderson lite snett efter ett upphopp och dråsade i golvet och blev liggande för att efter en stund halta av och sätta sig på bänken för lite behandling. Ingen anade där och då allvaret.
– Jag trodde det var som vanligt, han får ju sina smällar i varje match men så är han snart tillbaka igen, säger hans pappa, den forne Guifstjärnan Bobban Andersson.
Inte heller mamma Ullabritt misstänkte direkt något allvarligt men blev lite bekymrad när sonen inte ens kunde jogga där vid bänken.
– Han brukar ju skaka av sig smällarna och komma igen i matcherna men inte den här gången, säger hon.
Några dagar senare slogs det sedan fast att Robin Andersson slagit sönder korsbandet i sitt vänstra knä och med det var det slut på den säsongen inklusive eventuella landslagsuppdrag, som EM-slutspelet och de olympiska spelen. I stället väntade operation och lång och seg rehabilitering.
– Jag var tvungen att försöka träna knäet så att det skulle vara stabilt innan det blev dags för operation, berättar han själv.
Tidigt på morgonen den 23 januari 2012 var det så ändå dags. Göran Arn, läkare och specialist på korsbandsoperationer tog emot och gick igenom vad som komma skulle och strax före lunch rullades en lite nervös handbollsstjärna in i operationssalen.
Kort därpå kliver doktor Arn in, efter att formligen ha dränkt in båda armarna i sprit, för att eliminera infektionsrisken men han går förbi skåpet precis utanför salen utan att förse sig med reservdelar. På en av hyllorna i skåpet fanns nämligen en lapp med texten ”korsband”. Det var uppenbarligen inte där det nya korsbandet till Robin Andersons knä skulle hämtas.
– Nej, jag tog en sena i baksidan av Robins knä och gjorde ett korsband av den och satte fast i hans ben i knäet, berättar Göran Arn efter operationen. Hela proceduren brukar ta 40-talet minuter men den här gången tog det närmare timmen.
Läkare och patient träffades en stund efter operationen också när väl handbollsspelare Andersson ville vakna.
– Jag vill då mest bara kolla att han mår bra. De viktiga sakerna har vi tagit före operationen för det är ingen större idé att försöka nå fram med viktig information direkt efteråt eftersom patienterna då är omtöcknade och trötta, säger Göran Arn.
Allt gick i alla fall bra och inledningsvis handlade livet för nyopererade Robin Andersson mest om att vila benet och hålla smärtan borta. Den inledande perioden sträckte sig över åtta veckor och det är så lång tid det inopererade korsbandet behöver för att växa fast i benet där i knäet.
Det praktiska har flutit på ganska bra, tyckte Robin själv lite senare.
– Nära och kära har hjälpt mig en hel del och jag har klarat rätt mycket själv också, säger han.
– Vi har ju en bil med automatväxel och den har Robin kunnat köra nästan från dag ett, säger pappa Bobban Andersson.
Träningsmässigt blir det inget för benet under den här perioden, däremot blir det en och annan timme i styrketräningslokalen, där det personliga rekordet i bänkpress slås i parti och minut. Tobias Aren var för Robin Anderssons skada den som klarade mest i bänkpress i laget, men när Robin tog 130, 135 och snart också 145 kilo var det han, som var bäst.
– Det är ju så att när man håller på med en grej mycket så blir man ju snart bra på det, kommenterar han själv och konstaterar också att just den nyvunna styrkan i överkroppen är en av de positiva sidorna av skadan.
När väl det nya korsbandet konstaterats ha växt fast som det skulle får Robin också börja lägga in andra moment i träningen. Det var i mars och då handlade benträningen om lätt joggning och cykling.
– Träningen har stegrats i etapper och även om det gått ganska länge mellan etapperna så märker man ju vid varje stegring att man gör framsteg, säger Robin.
– Den första tiden var förstås värst och längst, men den dagliga kontakten med laget i träning och matcher har hjälpt, tillägger han.
Efter den andra perioden med lätt joggning och cykling vid sidan av styrketräningen fick han så fram emot sommaren ta klivet in på handbollsplanen och vara med under en del övningar. Den obligatoriska uppvärmningen med fotbollsspel blev det inget av med på ett bra tag.
– Det är ju knäet som fått vara måttstocken på stegringen av träningen. Det har varit en del bakslag när knäet smärtat och också svullnat efter träningen och då har man ju tvingats backa ett snäpp, berättar Robin, som sedan sommaren nära nog kunna göra det mesta i träningen fast med lite broms på fortfarande.
Han var med på hela träningslägret i Danmark och turneringen i Tyskland, där det bara blev träning och inget matchspel.
Jonas Andreasson är sjukgymnast och den som närmast följt och kollat Robin Anderssons framsteg i rehabiliteringen och nu när premiärmatchen i Elitserien snart är här undrar förstås alla handbollsintresserade Eskilstunabor om Robin Andersson är redo för come back.
– Styrkan är tillbaka på den nivå den ska, rörligheten likaså, konstaterar sjukgymnast Andreasson och man liksom hör långt i förväg att ett stort MEN ligger där i luften och väntar på att uttalas.
– Det sista som återstår är att knäet ska palla alla snabba inbromsningar och där har vi ännu så länge sett lite brister, fortsätter han och det bara en dryg vecka från premiären.
Det mesta talar alltså emot en come back redan nu. Visserligen ska ytterligare ett test göras i dagarna, men det finns rader av argument mot att Robin Andersson ska spela redan i premiären hemma mot Västerås. Knäet är bra, men inte 100 procent, han har ännu inte spelat en enda träningsmatch för att nämna ett par av de viktigaste.
– Det är ingen brådska. Han ska vara som bäst i mars-april nästa år när det är slutspelsdags, säger Kristján Andrésson, Guifs ansvarige tränare.
– Jag har heller inte bråttom och jag får väl ta några matcher med farmarlaget först, säger Robin Andersson själv utan att känna någon press på sig att skynda på med tillfrisknandet.
