Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kenneth Gärdestad: Han ville inte gå någon annan väg än kärlekens väg

Uppdaterat måndag 8 februari 2016 kl 11.34
Publicerat torsdag 31 december 2015 kl 06.00
Kenneth Gärdestad: Han betydde oerhört mycket för mig
(19 min)
Kenneth Gärdestad 2005. Foto: Malin Hoelstad/TT.
Kenneth Gärdestad 2005. Foto: Malin Hoelstad/TT.

Kenneth Gärdestad berättade i en öppenhjärtig intervju, som P4 Sörmlands Fredrik Blomberg gjorde 2006, om den svåra tiden då hans lillebror var psykiskt sjuk, om den tragiska bortgången 1997 och om sorgen och saknaden. 

– Han var en lycklig person på många sätt, men drabbades av en sjukdom. Han betydde oerhört mycket för mig. Det var åtta års skillnad mellan oss, men han var en klok person som jag såg upp till. Han gav mig många filosofiska råd, livsråd och dessutom var han så himla livsglad. Han älskade livet. Det var därför som själva sjukdomen var så svår att ta. Han tog aldrig till sig den. Ted accepterade aldrig sin sjukdom. 

Ted och Kenneth har beskrivits som tvillingsjälar. När Ted var populär popartist på 70-talet skrev hans storebror Kenneth texterna.

När Ted sökte svaret på livets gåtor och sökte sin identitet hade de under ett par år på 80-talet nästan ingen kontakt.

En rad olika faktorer påverkade Ted Gärdestads psykiska hälsa negativt. På 80-talet var ryktena och uppgifterna om Ted och Bhagwanrörelsen många, bland annat att han skulle vara den så kallade 33-åringen, som var misstänkt för Palmemordet. Det påverkade den känsliga och då bräckliga och labila Ted och hans omgivning. 

– Han var i ett sökande efter sig själv, hade börjat meditera, tagit sig in i Bhagwanrörelsen för meditationens skull, inget annat, sa han själv, men han fick ju ta emot den starka kritik, fientlighet och opposition som fanns mot Bhagwanrörelsen i Sverige och han blev en slags ställföreträdande förespråkare för rörelsen och det tog ganska hårt faktiskt. När det gäller Palmemordet så gick det obehagliga rykten om att han var 33-åringen och det var rykten som både hans barn och vänner till oss fick höra och de började tvivla, vilket var helt obegripligt. Det satte honom i en slags kris, för han hade börjat bli labil och hade bacillskräck. Han var hos mig i USA. Något hade förändrats hos honom, det här var droppen. Han kunde inte skilja på verklighetens ondska och den ondska som eventuellt fanns i hans huvud, Det blev utsuddat och det gjorde att han inte kunde eller behövde söka hjälp. För så var verkligheten. Det fanns faktiskt onda makter i hans värld. Om man hade nyckeln till hur en psykisk sjukdom kan uppkomma och hur man ska ta hand om den hade vi väl klarat oss bättre här i världen. Vad som bidrog till hans sjukdomsbild var att han fick en slags förföljelsemani och omständigheter runt omkring gjorde att hans misstankar bekräftades i vissa fall, det vill säga skillnaden mellan verklighet och fantasi suddades ut, det gick inte att dra någon gränslinje där.

Vad betydde det för Teds psykiska hälsa, känsloliv och identitetsutveckling att han slog igenom så tidigt?

 – Det kan ha haft betydelse. Han fick ju inte en normal uppväxt. Han sa själv att han började jobba och tjäna pengar när han var 15 år och tyckte att han aldrig hade semester. Det var bara jobb hela tiden. Så någonstans började han sen söka sig själv. Han berättade en gång att han hade träffat folk som undrade var han hade varit någonstans för att de inte sett honom på TV. Då fick han en upplevelse att personen Ted eller artisten Ted bara fanns när man såg honom på TV. Människan Ted Gärdestad var på något sätt borttrollad i sammanhanget och inte existerade och då kände han det här väldigt frustrerande, att själva stjärnstatusen, artisten, var en anonym figur som inte hade med honom att göra och då ville ha söka sig bort ifrån det, lämna artisteriet och finna vem han själv var.

Han sa en gång: De säger att de vet vem jag är när jag inte ens vet det själv.

Kenneth Gärdestad berättar att familjen gjorde allt för att hjälpa Ted och säger att han aldrig känt någon skuld och har inte frågat sig själv om han kunde ha gjort mer.

 – Nej, faktiskt inte. Hela familjen ställde upp för honom. Vi kunde som människor inte ha gjort mer än vad vi gjorde.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".