Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Mitt möte med Ted och Kenneth Gärdestad

Publicerat måndag 8 februari 2016 kl 06.00
Ted Gärdestad om framgångarna och framtiden (från 1992)
(1:23 min)
Ted Gärdestad på 90-talet. Foto: Pawel Flato/TT.
Ted Gärdestad på 90-talet. Foto: Pawel Flato/TT.

Den 5 Mars 1992 gick jag med min mikrofon till krogen i Nyköping där Ted skulle uppträda. Det var några månader efter hans comeback i Örebro hösten 1991.

Jag var nybakad journalist och visste att det skulle bli en svår intervju eftersom Ted mådde dåligt. Jag visste att Ted var "speciell" och hade drabbats av en sjukdom, men insåg nog inte hur svårt det skulle bli. Kanske skulle jag ha avstått, tänker jag många år senare.

Vi satt bredvid varandra och jag ställde mina frågor om hans musik, om tiden i Bhagwanrörelsen under 80-talet, men Ted, som bar svarta solglasögon och höll en öl i sin hand, svarade kort och ibland osammanhängande. Han tittade rakt fram utan ögonkontakt med mig. 

Den intervjun har varit en lärdom. Jag har ställt mig frågan om jag överhuvudtaget skulle ha gjort en intervju när han var i det tillståndet, men jag försökte förstås möta honom med respekt och jag vågade ställa mina frågor, bland annat om tiden i Bhagwanrörelsen, men jag visste ju inte på förhand hur han skulle reagera.

Den bild jag hade av leende Ted Gärdestad från affischerna och skivomslagen var förbytt.

Hans livsöde har etsats sig fast i mitt sinne för all framtid. När jag hade läst Kenneths bok ”Jag vill ha en egen måne” 2005 och sedan träffade Kenneth vintern 2006 så förstärktes bilden av Ted och hans karriär.

Den fick djupare dimensioner och nya perspektiv. Den gav en ökad kunskap om de problem Ted hade och hur det påverkade livet för Kenneth och den övriga familjen. 

Det kändes speciellt att möta Kenneth i hans hem i Sollentuna. Vi satt i en färgglad hörnsoffan med kuddar och pratade om Teds uppgång och fall. Det var nere i källaren i ett rum, en studio, där han och Ted skapade musiken från fjärde skivan och framåt och där sångpåläggen till den sista skivan ”Äntligen på väg” skapades. Vi pratade länge innan intervjun och även efter. 

På väggarna hängde två elgitarrer, en röd och en svart, som Ted hade spelat på och på en annan vägg hängde turnéaffischer på en ung och leende popartist. På golvet stod två pianon. Närvaron av Ted var stark. Han fanns där, men ändå inte.

Här satt jag plötsligt bredvid sångaren och gitarristen Teds åtta år äldre bror och pratade, med stor respekt, om en person, en artist, vars musik jag växt upp med.

Jag förstod hur nära bröderna Gärdestad stod varandra när jag hörde med vilken kärlek och engagemang Kenneth pratade om sin bror. 

Så de där låtarna som alla har någon sorts förhållande till. Vi pratade om musiken, sökandet, ryktena om Bhagwann, Palmemordet och så den tragiska bortgången. Det var dimensioner som egentligen inte kan beskrivas med ord.

Jag blir själv mycket berörd när jag med perspektiv åter lyssnar på intervjun och den musik som finns invävd i reportaget om Kenneth och Ted. Intervjun, som finns att läsa här på hemsidan, är viktig därför att den berör ett svårt ämne som är så viktigt att prata om, men som för många är tabu. Jag hoppas att den kan ge en ökad kunskap om Teds liv och vad som egentligen hände och varför, men också ökad kunskap om hur psykisk ohälsa påverkar omgivningen.

I musiken fanns en spänning mellan det ljusa och det mörka, men Ted ville alltid att det ljusa skulle segra och han har säkert hittat sin måne nu.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".