Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Ett första besök

Publicerat onsdag 28 maj 2008 kl 14.14
1 av 2
Susanne Björkman läser regionala nyheter i Malmö 1973
2 av 2
Gunnar Olléns brev om Susanne Björkman

– Du, du kan väl ingenting om radio?
Vi är ute på en av våra vanliga kvällspromenader och min kompis tittar misstroget på mig.
Jag hade precis berättat för henne att jag ringt radion vid Malmö för att höra om det fanns jobb.
Så fort hon sa det insåg jag mitt misstag. Hur i all sin dar kunde jag inbilla mig att jag skulle ha något att komma med?

Två veckor senare ringer telefonen och på de fjorton dagarna har mitt självförtroende hunnit sjunka till noll.
Docent Ollén önskar tala med fröken Björkman. Rösten är hes och viskande och tillhör Gunnar Olléns sekreterare. Det var inget att ta fel på. En ära hade visats mig.
Några dagar senare sitter jag mitt emot distriktschefen vid radion i Malmö och bedyrar att jag alls inte kan något om radio, att det i princip är ett stort misstag att jag över huvud taget har skrivit och förhört mig om jobb och att det nog vore väldigt klokt att inte engagera mig i något. Men så kom vi att prata om teater. Året var 1971. Jag läste drama, teater film i Lund och Gunnar Ollén hade ett brinnande intresse för allt som hade med teater att göra. Att han är en av vår största Strindbergskännare visste jag inte då. Utan att röra en min lyssnar han till mina bedyranden om min egen okunnighet.
Sedan vänder han sig om och tar fram papper och penna. Fortfarande utan att säga något lutar han sig över skrivbordet. Tyst och förlägen sitter jag mitt emot och ser handen röra sig långsamt över pappret medan det blå bläcket raspar fram sirliga staplar. I stunden verkar han nästan ha glömt bort mig. Vad skriver han?

Först långt senare skulle jag få veta. Brevet riktade sig till en av hans kvinnliga kollegor.
Jag har här framför mig en anspråkslös studentska från Lund – vill du ta dig an henne?
Och så blev det. Innan jag visste ordet av hade jag börjat på radion, och starten blev något av en chock.

*

Det visade sig att inkörsporten för unga osäkra praktikanter råkade vara att öva sig genom att läsa nyhetstelegram i direktsändning i de lokala nyhetssändningarna.
Värre kunde det knappast bli. Några år tidigare hade jag drabbats av en svår talhämning vilket gjorde att jag skakade i hela kroppen bara jag skulle säga mitt namn.
Och nu hade jag alltså försatt mig i situationen av att i direktsändning läsa upp nyhetstelegram för hela svenska folket. Hur kunde det bli så här? Dagarna innan premiären var fruktansvärda och saken blev knappast bättre av att jag började plåga mig med minnet av min studentexamen. Då skulle vi redovisa muntligt och det gällde att kunna svara för sig. En gastkramande situation för mig som lyckats nästla mig genom hela min skoltid utan att knappt yttra en stavelse högt. Två censorer kom utifrån för att bedöma våra kunskaper så det gick inte att komma undan genom att sitta tyst. Min engelsklärare fick, berättade han senare, en chock när han kom in i klassrummet den dagen. Jag var blek som lärft och såg ut som om jag skulle falla död ner vilken sekund som helst inför den anspänning det innebar att tvingas säga något högt.
Min röst bar helt enkelt inte.

Och nu det här. Jag kunde bara tänka fram till dagen för sändningen. Något ”efter” fanns inte. Men på ett eller annat sätt måste jag trots allt ha tagit mig igenom de små omsorgsfullt skrivna textlapparna. Bara de som känner mig väl hörde det lätta darret på rösten.

Det här var en måndag. Men efter måndag kommer tisdag. Vi började 5.00 och fick sitta och träna på telegrammen tills sändningen startade kvart över sju.
Precis som dagen innan slår jag mig ner i ett hörn inne i det stora redaktionsrummet och rabblar de korta nyhetssnuttarna halvhögt för mig själv. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Snart kan jag dem utantill.
Den gröna lampan är tänd och allt ser ut att gå vägen. Högen av tummade lappar sjunker undan.
Nu. Bara sporttelegrammen kvar.
Lättad över att sändningen snart är över tar jag sats och klämmer i:
– I helgen har det kastats spjut. Det var Rolf Dammgren. Han kastade sjutusenåttahundrafemtio meter. ”
Och för säkerhets skull lägger jag till:
– Det var rekord för Blekinge.

Sedan avslutar jag självsäkert med dagens väder, reser mig och går ut ur studion. Jag klarade det! Är det inte så det heter? Övning ger färdighet.
Så fort jag kommer ut i korridoren möts jag av skrattsalvor och ramaskrin. De som kablade ut sändningarna från televerket har redan ringt och reagerat. Sedan fortsätter det i samma stil hela dagen för att kulminera som nyhet i Aftonbladet på eftermiddagen. En sekreterare tröstar och försäkrar att om tio år kommer jag bara att tycka att det är en rolig historia!
Och det skulle visa sig. Med åren fick hon rätt. Däremot insåg jag snabbt att nyhetsarbete inte var något för mig.
Lättad andades jag ut. Tack och lov att min karriär som nyhetsreporter fick ett abrupt slut.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".