Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Susanne

Publicerat onsdag 28 maj 2008 kl 14.42
Foto: Snezana Vucetic Bohm

Susanne och jag träffas första gången över en fika. Hon har kort hår och bruna ögon, ett skyggt men fint leende och känsligt ansikte. Vad skulle hon säga om att jag följde henne med bandspelaren under en period?

Jag hade bestämt mig för att göra program om tonåringar som tröttnat på skolan och Susannes namn hade jag fått av en skolkurator. Hon var fjorton år och skolkade allt oftare. Som det såg ut nu var det en tidsfråga innan hon helt skulle tappa taget.
Susanne sitter tyst en stund, men verkar redan ha bestämt sig.
Okay. Vi kan ju alltid prova.

Jag ringer Susannes mamma för att höra hur hon ställer sig till idén och efter en stunds betänketid ger också hon sitt medgivande.

Utflykterna till Sturup, över sundet och till sjukrummet i Malmö hade visat vägen. Men konsekvenserna av att lägga ut från land anade jag knappast då. Det visade sig vara ett vägval för livet.

Redan nästa morgon ringer jag på. Klockan är sju och Susannes mamma Linda öppnar. Hon har precis stigit upp men Susanne sover fortfarande.
– Jag skulle precis väcka henne.
Så här i efterhand förstår jag inte hur det kom sig att Susannes mamma sa ja.
Det är besvärligt nog att komma upp på morgonen, och har man dessutom en tonåring som vägrar, gör det inte saken lättare. Att dessutom tvingas prata i en mikrofon kan knappast vara någon höjdare.

Linda lever ihop med en ny man och tillsammans har de fått en dotter, Susannes lillasyster Sylvia.
Hon har redan ätit frukost och gått till skolan.
Vi slår oss ner vid köksbordet och Linda frågar om jag vill ha kaffe.
Med jämna mellanrum reser hon sig och går fram till Susannes rum.
– Gå upp nu, Susanne! Klockan är tio över sju redan. Om du inte går upp nu så hinner du inte.
Inget svar.
– Susanne, hur många gånger ska jag behöva säga till dej!
Ett svagt grymtande hörs från Susannes rum.
– Ja, nu hörde hon i alla fall.
Linda ger till ett trött skratt och frågar om jag vill ha mer kaffe.
– Det är värdelöst att behöva hålla på så här på mornarna.

En dörr smälls upp och en annan stängs. Susanne går in i badrummet och tio minuter senare kommer hon ut i köket utan att se åt vårt håll. Istället går hon raka vägen till kylskåpet.
– Finns det inget annat att äta än detta jäkla…!
– God morgon säger man väl.
Linda gör vad hon kan för att låta sträng.
Susanne mumlar ett knappt hörbart god morgon tillbaka.
– Finns det bara knäckebröd!
– Ja, jag hann inte handla igår. Det kunde du ha tänkt på själv. Jag har jobbat till två inatt.
Linda arbetar på en hamburgerrestaurang och tar ofta extra skift för att dryga ut sina inkomster.
– Vad fan, du tror att jag hinner tänka på allt! Jag går ju i skolan!
Linda låtsas inte höra.
– Skynda dig och ät nu. Annars hinner du inte få i dej nåt alls. Det finns kaffe här. När slutar du skolan?
– Klockan två.
– Går du ut med hunden då?
– Mmmm.
– Och handlar mjölk och bröd?
– Mmmm.
– Sen går du hem?
– Ja, men jag går ut lika fort igen!
– Nej, stanna hemma ikväll, så blir du inte så trött imorgon.

Susanne reser sig häftigt från stolen och går mot dörren. Jag packar ihop  bandspelaren och skyndar efter. Linda sitter kvar vid köksbordet. Hon säger inget mer.
Idag kommer Susanne iväg till skolan i alla fall.
Snart ringer det in, vi är sent ute och jag skjutsar Susanne bak på min cykel.
Hon håller i mikrofonen och vi spelar in under tiden. Allt går av bara farten.
Jag ställer nästan inga frågor. Det som sker det sker.

Första lektionen är engelska. Bara fem minuter sen. Idag handlar texten om en typisk engelsk frukost. Eleverna turas om att läsa och översätta:
– And the last bit, Susanne.
Susanne gör sitt bästa för att uttala utan att staka sig och får beröm.
– Very good Susanne!

Engelskläraren är en äldre dam med varm utstrålning och Susanne tycker mycket om henne. När Susanne är på väg ut efter lektionen hejdar hennes lärare henne.
– Jag har inte sett dej här på länge, Susanne?
– Nej, jag vet, men jag klarar inte av att gå hit för det finns ingen i klassen som tycker om mej.
– Men du är ju förtjust både i engelska och svenska och nu har du knappast varit på de lektionerna alls de senaste månaderna?
– Nej, men jag känner mej så tjock och ful och jag har blivit retad för det också. Jag vill inte visa mej.
Engelskläraren försöker trösta:
– Jag vet hur det känns när man är ensam, men du får försöka ta dej hit i alla fall. Det blir nog inte bättre av att du stannar hemma ändå.
Hon klappar Susanne vänligt på axeln.

När dörren till klassrummet stängs står Susanne och jag kvar ensamma i korridoren. Det har redan ringt in till nästa lektion men Susanne har tappat modet. Hon vill inte gå.
Genom att stå bredvid och lyssna när Susanne pratar med sin lärare har jag fått nya frågor att ställa.
Efter en stund skiljs vi åt men bestämmer att vi ska ses vid lunch i skolan nästa dag.

Jag är där i god tid men ingen skymt av Susanne. Efter en kvarts letande knackar jag på hos skolkuratorn. Hon lyfter luren direkt.
Susanne har precis stigit upp.
Jag åker hem till henne.
Hon har fortfarande morgonrocken på och vi sätter oss i soffan och pratar.
Om musik, om killar och om vad Susanne vill bli när hon blir stor.
– Jag vill bli veterinär, men det vet jag att jag aldrig kan bli, så som jag sköter mig i skolan.

Susanne höjer rösten för att överrösta musiken. Hon spelar alla sina favoriter och vi pratar länge om vilka artister vi gillar bäst. Intresset för musik har vi gemensamt.
– Vill du se lite kort?
Utan att invänta svar sträcker hon sig mot översta prydnadshyllan. I ena hörnet står två album i skinn.
– Här är jag när jag var liten. Och här är mamma och jag.

Susanne visar en bild där hon sitter tätt intill sin mamma. Båda skrattar, det syns att de hör ihop och att de tycker mycket om varandra.
Susanne tittar länge på bilden.
Hon gillar verkligen sin mamma men nu bråkar de nästan varje dag. Susanne känner sig undanskuffad hemma. Allting förändrades när Susannes mamma gifte om sig. Nu är det bara lillasyster som gäller. Och med sin styvfar kommer Susanne inte överens.
– De bryr sig mycket mer om Sylvia. Hon får mycket också.
Men på mig skäller de bara. Eller tjatar. Det är som om jag inte räknas.
Susanne går ofta ut på kvällarna och sover långt in på dagen. Hemma trivs hon inte längre. När jag ringer på är det hennes styvfar som öppnar och Susanne tycker att han lägger sig i alldeles för mycket.
– Han kan inte bestämma över mig! 

Susanne och jag pratar länge den eftermiddagen. Så småningom kommer lillasyster hem och även om Susanne är avundsjuk så märks det inte. Hon gör i ordning  mellanmål åt Sylvia och frågar hur hon har haft det i skolan.

*

En månad går och under den tiden spetsas konflikten hemma till allt mer. Skolkuratorn kommer hem och försöker hjälpa till att lirka upp den låsta situationen.
Men ingenting hjälper och till sist är det oundvikligt. Susanne måste flytta.
Dagen innan sitter jag, Susanne och hennes mamma i köket och pratar.
Stämningen är missmodig, Susannes styvfar har precis gått hemifrån efter ett gräl och ingen säger något. Plötsligt sträcker Susanne sig efter mikrofonen som ligger på bordet.
– Hur tycker du nu att det ska bli när jag flyttar hemifrån?
Susanne håller fram mikrofonen mot sin mamma.
Susannes mamma fattar direkt:
– Det är ju väldigt tråkigt, tror du inte det hade kunnat ordnas på något annat sätt?
– Jo, på ett sätt. Om Åke (styvfar) hade flyttat istället.
– Men vad säger du då… tycker du att mamma ska behöva försaka något som mamma tycker om?
Frågan kommer försiktigt. Susannes mamma vill inte att det ska bli ett nytt bråk.
– Ja, men det är ingen som bryr sig om mig. Ni tänker bara på Sylvia!
– Ja, men du har blivit mer tuff och nonchalant på ett sätt och så är du så stor nu så du kan inte sitta i mammas knä längre…
– Joo då! Du, jag ska säga dej en sak – att jag behöver mer kärlek än du tror.
Det är bara det att jag inte kan visa det för att det är så mycket bråk här hemma.
– Jag har tolkat det så att du inte vill ha min kärlek?
Susanne blir ivrig:
Det vill jag visst… jag kanske verkar hård och kall, men det är jag inte egentligen – innerst inne är jag bara vek och rädd.

Allting är bestämt, imorgon klockan ett ska Susanne följa med socialassistenten och kuratorn till sitt nya hem. Medan Susanne och hennes mamma pratar sitter jag tyst bredvid.
Sedan skjuter jag in en fråga:
– Hur är det Susanne, om jag frågar dej: Vill du egentligen flytta hemifrån?
Först blir det alldeles tyst, men när svaret kommer är det utan tvekan.
– Nej, egentligen vill jag inte det, men det blir bäst så.

Efterhand som jag spelade in fanns det mer och mer som kändes viktigt att berätta. Egentligen skulle jag bara göra en halv timmes reportage, men snart insåg jag att iden inte skulle räcka. Jag överrumplades över vilken kraft som visade sig ligga i att ”bara följa med” i ett händelseförlopp. Tidigare behandlade jag alla ämnen som avslutade och var nöjd när jag kunde knyta ett snöre runt det färdiginslagna paketet.

Nu fanns inte längre några färdiga svar, ingenting som lät sig avslutas. Jag lyssnade och spelade in, spelade in och lyssnade. Hela tiden hände nya saker som lade ytterligare en pusselbit till bilden av Susannes liv som det såg ut just då och jag hade svårt att se var jag skulle sätta stopp för inspelningarna.

Halvtimmesformatet hade jag överskridit för länge sedan. Hela tiden ville jag veta mer och när det blev bestämt att Susanne skulle flytta till fosterfamilj kändes det också nödvändigt att skildra.

Hur skulle det gå? Mitt intryck var att Susannes mamma inte heller ville att Susanne skulle flytta, men att frågan drivits så långt att det var svårt att se någon annan väg ut. Susannes mamma hade också svårt att klara balansgången mellan Susanne och hennes styvfar.
Att sitta tyst och lyssna till andras samtal öppnade helt nya vägar.
Nu fick jag chans att formulera frågor som jag själv aldrig skulle ha kommit på. Så enkelt kommer man åt problemet med att vidga sin egen begränsade tankesfär.

Därför består mina dokumentärer ofta av scener (eller samtal om man så vill) som följs upp av intervjuer där jag försöker gå vidare i det jag nyss har hört.
Dokumentären om Susanne spelade nästan in sig själv.

Allting gav sig, bitarna dök upp efterhand och det påminde mer om att rita en karta än att följa ett enda spår. För det fanns många vägar som behövde utforskas, alla hängde ihop och alla var viktiga för helheten.
Så skönt det var. Att slippa förenkla. Bort från det svartvita, bort från det tillrättalagda, bort från den som jag tyckte ofta falska medkänsla som man som journalist så lätt hamnar i när standardfrågan är: Hur upplever du din situation?

Jag ville inte att Susanne skulle hamna i ett fack som den skolkande strulande tonåringen.
Hon var ju så mycket mer.
Tre dagar hinner gå innan allt förändras. Fostermamman har ringt och klagat.
Vi kan inte ha Susanne boende här, hon är helt omöjlig och varken jag eller min man har fått sova på flera nätter.
Inom en timme är jag hemma hos Susannes mamma. Hon är spänd till bristningsgränsen.
Vi väntar på Mats som är socialarbetare. Det är han som har ordnat fosterhemsplaceringen.

Ute är det blåsigt och kallt och det varma ljuset från den nyrenoverade villan ser inbjudande ut. Fostermamman har sett oss genom fönstret och öppnar innan vi hinner knacka.
– Susanne är där inne!
Hon nickar menande mot en stängd dörr lite längre bort i hallen.
Mats tar några steg åt det håll hon pekat:
– Kommer du ut till oss snart! Så ska du få dina fiskar varma…
Några minuter senare kommer Susanne ut. De andra har redan slagit sig ner i soffgruppen med de generösa blomsterfärgade fåtöljerna och alla tittar på Susanne:
– Ska du slå dej ner?
Mats fråga låter uppfordrande…
– Nej, jag står upp.
Svarar Susanne knappt hörbart.
– Ska du stå?
Förhöret kan börja.

Fostermamman berättar hur svårt det varit att ha Susanne boende där. Hon talar om hur omöjligt det är och att hon och hennes man legat för olåst ytterdörr i väntan på att Susanne skulle komma hem. Inte förrän sex på morgonen hörde hon nyckeln sättas i låset.
– Vad gjorde ni så länge?
Det hörs att det inte är första gången Susanne får frågan.
– Vi var ute och så…
– Ni var ute. Säger du… men vad gjorde ni?
– Ja, så gick vi med dom hem…
– Med dom hem? Vilka dom?
Fostermamman spänner ögonen i Susanne.
– Nej, Susanne du ljuger!
Susanne protesterar svagt men fostermamman avbryter:
– Jo, det gör du visst det! Och jag kan inte ha det så här, jag klarar helt enkelt inte av henne när hon inte har den allra minsta vilja själv.
Mats skakar på huvudet:
– Nej, det går ju inte alls! Vi kom ju överens om hur det skulle vara eller hur?Har du redan glömt det? Du ska inte tro att du kan komma hem till Vera och Einar och göra allt det som du inte får hemma!
Susannes mamma fyller i:
– Ja, Susanne jag är besviken på dej. Att du aldrig kan sköta dej!
Susanne gör inga fler försök att svara.
– Är du mussla idag? Va? Är du mussla! Sitt inte där och se så allvarlig ut. Fjorton år… Då leker ju livet! Då ska man vara glad och skratta. Kan du inte skratta lite?
– Ja, kan du svara på varför du har gjort så här mot mamma?
Susannes mamma gör vad hon kan för att hennes röst ska låta skarp men det bär inte riktigt. Och när hennes mamma frågar svarar Susanne. Säger att hon inte känt sig hemma, att hon inte känner Vera och Einar så bra, och att hon inte visste vad hon skulle säga…

Mats bryter av:
– Men du tycker tydligen att du känt dom tillräckligt bra för att våga utmana dom!
Det blir tyst en stund innan han fortsätter:
– Som du beter dej är det lika bra att du packar ihop dina grejor och flyttar hem idag.
Fostermamman ler brett:
– Ta du en chans och flytta hem till mor igen!
Själv håller jag mig i bakgrunden och spelar in men när Susanne hämtar ut sina kläder ur garderoben smyger jag upp vid sidan om. Jag viskar så att de andra inte ska höra. Susannes röst är tillkämpad och gråten är inte långt borta.

Alla har samfällt uttryckt sin besvikelse och talat om för Susanne hur hopplös hon är. Själv har jag inte heller gjort något åt situationen utan stått tyst och lyssnat.
– Man känner sig som Guds värsta barn. Man känner sig helkass, säger Susanne. Och det blir de sista orden i programmet om henne och hennes liv 1976.

När det var dags för sändning vågade jag inte vara hemma. Det som från början var tänkt som en halv timmes reportage hade istället blivit en timme och tjugo minuter långt. Hur skulle det tas emot? Jag var rädd för vilka reaktioner som skulle komma, rädd att jag hade missbedömt situationen och att de långa scenerna inte skulle beröra.
Det var söndagskväll, och jag körde motorvägen mellan Malmö och Helsingborg.
Bilen erbjöd en stunds skydd och en möjlighet att hämta andan. Nu kunde jag lyssna på bilradion i lugn och ro. En sak visste jag. Jag hade hittat ett sätt att fråga och att lyssna som kändes självklart och skulle få svårt att gå tillbaka till mitt gamla sätt att jobba.
Nu kunde jag bara vänta och se.

*

Hur gick det för Susanne? Vad har hänt sedan sist? Har du någon kontakt med henne? Ska du inte följa upp programmet så man får veta hur det har gått? Aldrig tidigare har jag fått så mycket reaktioner på något program jag gjort. Alla var engagerade och alla ville veta och min oro att det inte skulle gå att följa modeller att programmet skulle vara för långt kunde jag genast glömma.

Jag minns den stilla glädjen över att något som jag själv trodde så mycket på också nådde fram till lyssnarna. Det gav mig också chansen att fortsätta spela in på samma sätt.
Och Susanne då?
Redan året därpå träffas vi igen. Intresset för att få reda på vad som hänt henne är stort och vi bestämmer oss för att göra en ny dokumentär.

När vi ses har Susanne flyttat runt mellan olika tillfälliga hem och nu bor hon på ett provisoriskt upptagningshem för tonårstjejer utanför stan.
Det syns direkt. Susanne är på väg på att tappa modet:
– Jag känner mig som en pingpongboll som bollas fram och tillbaka mellan olika myndigheter.
Hela tiden tänker hon på sin mamma. Men konflikten hemma är lika akut som tidigare. Susanne och hennes styvpappa kommer inte överens och de få gånger Susanne kommer på besök känner hon sig inte välkommen.
Det här var 1977.

Under de trettio år som gått sedan dess har jag ofta tänkt på Susanne, men någon kontakt har vi inte haft.

Inte förrän nu. Förra året ville en redaktion på radion sända mina äldsta dokumentärer i repris. Ja visst sa jag, det är bara roligt. Men då visade det sig att jag också måste kontakta dem som var med. Ville jag ringa? Ja, visst svarade jag igen utan att inse vad det skulle komma att innebära.

Så fort jag hör Susannes röst väcks allt till liv igen.
Och, skulle det visa sig. Fastän jag följt Susanne på så nära håll i tonåren hade jag inte sett och inte förstått.
Vi bestämmer oss för att ses igen. Med bandspelare och en utförlig vägbeskrivning ger jag mig iväg.
Skulle vi känna igen varandra?

*

Hur ska det gå? Vad händer sedan? Hur menar du då? Vad tänker du på? Jag förstår inte riktigt… Varför skrattar du? Etc. etc. De öppna frågorna dominerar när jag är ute och spelar in. Delaktighet och förmåga att själv se och höra är centralt.

Jag har kommit att trivas som allra bäst när jag får gå runt och iaktta. Det roar mig att se saker vid olika tidpunkter och från flera håll, se vad som uppstår i det som bryter, i skiftningarna. Något slags väntan ingår alltid, en väntan på jag vet inte vad. Med tiden har jag dessutom insett att jag lyssnar minst lika mycket efter tonfall och stämningar som efter innehållet i det som sägs, en väntan på att något ska fyllas i. En känsla av något outtalat som ligger i luften och plötsligt tar gestalt eller en konflikt som nuddar ytan men ännu inte syns.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".