Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Ett riktigt hem

Publicerat onsdag 28 maj 2008 kl 15.16
Foto: SVT

Jag försöker kasta ett öga på vägbeskrivningen samtidigt som jag kör ut från stan. Längs den trefiliga norra infarten, förbi första rondellen, till vänster i den andra och så rakt fram i fyrvägskorsningen. Inte förrän jag kört fel två gånger ser jag skylten till byn som jag ska passera. Idylliska låga enplanslängor kantar huvudvägen. De är bara att köra rakt fram. Jag stannar till vid en helgöppen livsmedelsaffär och köper en plastförpackad vetelängd med en sträng av vaniljkräm mitt i. Borde haft med mig något finare, något mer ”omsorgsfullt” uttänkt. Men hellre en bulle än ingenting alls. Det är ingen vanlig fikaträff jag är på väg till.
Jag ska träffa Susanne.

Sist vi sågs var hon fjorton år. Det är trettio år sedan. Jag saktar in farten. Här någonstans borde avtagsvägen vara. Fem minuter efter byn hade Susanne sagt.
–Titta efter en nerlagd bensinmack. Precis efter den kommer en blekgul skylt med röda kanter. Visst, där är den. Mitt hus ligger där vägen delar sig i två, som i en sänka. Du ser det direkt.

Just så. Ett rött hus med vita knutar, så nära en landsortsidyll man kan komma. Jag kör förbi och parkerar en bit ifrån. Det känns som om jag behöver samla mig en stund innan jag knackar på. Värmen slår emot mig när jag öppnar bildörren. Det är den 4 augusti och en av sommarens hetaste dagar.
Genom ett halvöppet fönster hörs ljudet av svag musik. Jag ropar och blir stående en stund.
Inget svar. Då följer jag grusgången runt till husets baksida. Några fruktträd, en stor vildvuxen tomt och mitt på gräsmattan ett bord dukat för två.
Här bor Susanne.

Så fint hon har fått det. För en sekund tänker jag på mitt eget velande och min oförmåga att besluta om jag ska flytta från Stockholm, en längtan som bara blivit starkare med åren. Trots att jag känner mig instängd mellan höghus och stadsgator har jag ännu inte förmått göra något åt saken.
Det är som om jag inte hade något val, som om det inte fanns någon väg ut, och ändå vet jag att det är träden och grönskan som får mig att andas och känna mig hemma.
Att flytta till Stockholm gick snabbt, men att det skulle vara så svårt att bryta upp hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Jag stannar på gräsmattan och lyssnar. Köksdörren är öppen men det finns en innerdörr också och den är stängd. På stentrappan ligger en urblekt trasmatta och vid dörren står tre par tofflor i olika storlekar. Alla fönster är vidöppna och nu hörs musiken tydligt.
Det låter som någon coverversion av ABBA.

Minns hur vi stod i köket hemma hos Susanne och hennes familj en dag när hon hade skolkat. Jag gick hem och ringde på, så drack vi te och tittade på kort från när Susanne var liten. Samtidigt lyssnade vi på den musik hon gillade allra mest. Mest var det ABBA och Fernando…

Utmed huset växer blommor i en prydlig rabatt. Färgerna skiftar från rosa till lila, rosor och akleja omgivna av blå nepeta och lavendel. Längs väggen klättrar clematis och kaprifol och från en djupblå blomma med stor klocka hörs ett brummande ljud. Jag tittar men ser inget. Jo där. En humla tippar ut med bakvagnen och balanserar på kanten lika säkert som vore det en fyrfilig motorväg.

Så här kan man alltså ha det. Under ett parasoll står ett vitt träbord med soffa och två karmstolar. På bordet ligger en blommig duk där Susanne ställt fram kaffekoppar och assietter för två. Det ser välkomnande ut.
Jag gör ett nytt försök. Den här gången är reaktionen omedelbar, men fortfarande ingen Susanne. Istället är det en eller är det två? hundar som vaknat till liv och som skäller ivrigt.

Det enda jag vill ha är lugn och ro sa Susanne för trettio år sedan. Hade hon fått det nu?

Hur är det att träffa någon man inte sett på så många år? Kommer vi att känna igen varandra? Hur tänker och känner Susanne nu? Jag följde henne med bandspelaren under flera månader 1976. Hon skolkade mycket från skolan, var ute sent på nätterna och de få gånger hon var hemma blev det bråk mellan henne och hennes mamma. Men egentligen var det mammans nya man hon inte kom överens med. Han var pappa till Susannes lillasyster och Susanne kände sig utanför den ”nya” familjen. Det var som om hon inte hörde till. Om allt detta handlade mina program från - 76 och 77 och när vi skildes visste Susanne fortfarande inte vart hon skulle ta vägen. Hon väntade på att bli fosterhemsplacerad och medan hon väntade bodde hon i ett upptagningshem för flickor med problem. Men trots löften om att nu! skulle det ordna sig… så blev det inte så.

Istället väntan, väntan och ny väntan. Det var inte långt ifrån att hon gav upp.
Ibland känns det som om jag bara vill dö, sa Susanne då, för länge sedan.
Jag står inte ut att flacka runt som en jävla vandringspokal. Det enda jag vill är att få ett hem där jag kan känna lugn och ro.
Hade hon fått det nu?

Äntligen. Susanne vinkar från trappan.
Hon hade inte hört mig komma eftersom musiken var på. Länge står vi och tittar på varandra utan att vända ner blicken. Vi känner igen varandra och glädjen når djupt. Det syns i hennes ögon och jag är övertygad om att hon ser det i mina.
Susanne är sig lik och mycket söt. Stolt visar hon runt i sitt hus. Hon har själv målat och tapetserat om och jo. För första gången i sitt liv känner hon att hon kan vara ensam hemma och ändå känna sig trygg.
För första gången? Jag hajar till men säger ingenting.
Det syns. Här bor någon som bryr sig.

Köket är gammaldags och hemtrevligt med nymålade blå luckor. Över bordet hänger en skomakarlampa och i fönstret står kryddväxter i lerkrukor. Susanne mäter upp kaffe och sätter på vatten. Så öppnar hon kylskåpet och tar fram ett fat med delikata smörgåsar. Jag tänker på min färdigpaketerade vetelängd. Så mycket plast och så lite hembakat.

Vi blir stående i köket i väntan på att vattnet ska koka. Susanne lutar sig mot diskbänken och lägger armarna i kors. Hon berättar om sin familj, om sina två vuxna pojkar och om sin tolvåriga dotter som fortfarande bor hemma. Susanne är skild från barnens pappa men för inte så länge sedan träffade hon en ny pojkvän som hon tycker mycket om.

Medan Susanne gör i ordning kaffebrickan försöker jag hitta en ingång.
Tjugosju år har gått. Vad ska jag fråga? Hur ska jag börja? Längre än så hinner jag inte.
Susanne ligger steget före och det är hon som anger riktningen:
– Jag kände att det här är ett bra tillfälle att berätta varför jag varit så tyst.
–  Så tyst?
– Det var inte för att jag tyckte det var kul som jag sprang ute på nätterna i tonåren.
Hon balanserar brickan i dörröppningen och nickar med huvudet mot bänken:
– Kan du ta kannan?
På väg ut ropar hon över axeln:
– Jag berättar mer när vi satt oss där ute!

Susannes två små hundar snor runt våra ben och skäller när vi går genom vardagsrummet för att komma till dörren på husets baksida. De vill också följa med och har redan lyckats ta sig halvvägs ut genom dörren mot gården. Trots att Susanne har händerna fulla lyckas hon varsamt hålla emot och trycka tillbaka deras ivriga små kroppar. Med milda förmaningar vänder hon om och skjuter igen dörren med överdelen av ryggen. Brickan fortfarande i ett stadigt grepp. Barfota går vi genom gräset och slår oss ner under parasollet vid det dukade trädgårdsbordet. Medan jag gör i ordning bandspelaren häller Susanne upp kaffe. Ingen av oss säger något. Det är som om vi inte vill förstöra koncentrationen och tappa spåret som Susanne lagt ut. Susanne slår sig ner bredvid mig i den vita trädgårdssoffan.

Hon kastar ett snabbt öga för att se om jag är beredd. När jag nickar fortsätter hon utan omsvep:
– Min styvfar förgrep sig på mig från det jag var sex till jag var fjorton. Jag gick ut för att jag inte kunde vara hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen.
I flera månaders tid var Susanne och hennes liv allt jag hade för ögonen.

Jag var hemma hos henne var och varannan dag, jag intervjuade henne om allt. Jag pratade mycket med hennes mamma och när jag knackade på var det ofta styvpappan som öppnade.
Jag befann mig mitt i och gjorde en, som jag trodde, personlig skildring om Susanne och hennes familj. Ändå hade jag ingenting sett och ingenting förstått.
Susanne tittar uppmärksamt på mig. Hade jag förstått?
Själv känner jag mig alldeles vimmelkantig men hinner inte samla mig till att säga något innan Susanne fortsätter:

– Första gången glömmer jag aldrig. Det var när mamma skulle opereras och min lillasyster bodde över hos goda vänner. Jag var sex år och vi var ensamma i lägenheten han och jag. Jag fattade inte vad han gjorde, men att man inte fick göra så förstod jag. Och jag var rädd.
Han hade sådan makt över mig. Det var planerade övergrepp. När mamma var på bingo till exempel. Hon hade inget körkort så han körde henne dit och hämtade henne vid ett bestämt klockslag. Och då visste han att ingen skulle komma på honom.

Vi sitter i solen vid Susannes idylliska lilla hus och dricker kaffe. Hon bjuder på smörgåsar med tonfiskröra och purjolök på rostat bröd. Det känns overkligt.
Hur kan man förstå.
– Varför talade du inte om det för mej?
Susanne gör en avvärjande gest.
– Det var ju på sjuttiotalet. Då talade man inte om sådant här. Jag vågade inte berätta. Men en sak vet jag.
– Lyssna nu. Susannes blick håller mig fast.
– Han har för alltid förstört en viktig del av mig.
Orden kommer långsamt.

Innan Susanne fick hjälp att förstå vad hon varit med om skulle det dröja. Nu har hon hållit tillbaka länge nog. Ingenting ska hållas hemligt längre.
Jag klandrar inte mamma. Absolut inte. Hon hade inget att sätta emot. På något sätt tror jag att hon också var kontrollerad av honom.
När Susanne flyttade från stan följde hennes mamma efter. Nu bor hon bara några kilometer bort från Susannes lilla hus. De träffas nästan varje dag och Susannes mamma har hjälpt till mycket med barnen. Trots att de sällan pratar om det som hänt känns det, säger Susanne, ändå som om hon förstår.
Och sakta sakta börjar Susanne hitta en bas, en egen plattform. Hon har överlevt och inte bara det. Det hon är mest stolt över är att hon på egen hand har uppfostrat tre barn.
– Jag har inga pengar att hjälpa dem med, men om något skulle hända så vet de att jag finns där. Jag har velat ge dem allt det jag inte fick själv.
Hon böjer sig ner och plockar några grässtrån.
– Det är min livsuppgift.

Vi sitter under parasollet men det vitblommiga tyget förmår inte hålla värmen borta. När solen blir för stark och getingarna för envisa flyttar vi inomhus.
Vardagsrummet är litet men trivsamt med blommor i fönstren och väggar nymålade i svagt lila. Mitt på golvet står en svart tvåmanssoffa och några bekväma stolar, och just idag, Svalka. Här råder skön svalka.

Den fjärde augusti denna sommar är en perfekt dag för strand- och badliv, men inget kunde intressera oss mindre.
Idag lägger vi pussel. Medan hundarna lägger sig till rätta vid hennes fötter fortsätter Susanne att plocka bland bitarna och passar in dem i varandra en efter en – utan brådska och med stor koncentration. Allt finns lagrat och allt hör till. I två timmar sitter vi så och mest är det Susanne som talar. Med små tillägg, små, små passbitar skär hon obevekligt hål i den ”vanliga tonårshistorien” som jag berättade för länge sedan. Den här gången får inget utelämnas. Allt ska med och jag är hennes vittne. Det känns så viktigt att det nästan är högtidligt.
Tidigare hade hon inget skydd, inget hem där hon kunde känna sig trygg.
Det behövdes knappast en stor stygg varg för att blåsa omkull väggarna. Det räckte med hennes styvfar, en man som jag ofta träffade och som alltid gav intryck av att vara mån om Susannes bästa. Medan Susanne berättar ser jag honom framför mig.
En man i sina bästa år med bra jobb och bestämda åsikter. Alltid prydligt klädd och alltid på väg till något viktigt. Någon att lita på och att vända sig till.
Visserligen visste jag att han och Susanne bråkade ofta, men det gjorde hon och hennes mamma också och förresten – vilka tonåringar gör inte det?
Susanne sitter tyst en stund. Det är som om hon ser allting framför sig. Och plötsligt framträder det som tidigare knappast spelade någon roll i helt nytt ljus. Små vardagliga möten:
– Jag tänker ofta på dom som jobbade på upptagningshemmet. Gunilla, Erna och Vivi. De jobbade ju som personal så vi blev aldrig personliga vänner. Men de engagerade sig så i mig. Jag kände att de trodde på mig och att de brydde sig om hur det skulle gå. Det var ju inte deras fel att allt strulade så.

I efterhand ser Susanne det som länkar till så mycket mer. De hon träffade var inte ”bara” personal, de visade också värme och omtänksamhet och ett uppriktigt intresse.
– Jag har ju ingen släkt utom mamma och barnen. Men jag har haft tur för jag har fått så mycket av andra. På något sätt känns det som om det är därför jag har kunnat gå vidare.

En vindpust drar genom träden. Fortfarande är det fjortonåriga Susannes röst jag hör. Redan som tonåring hade hon en sällsynt förmåga att knyta kontakter och leva sig in i hur andra människor kände, ja, hade det inte låtit förminskande skulle jag säga att hon var lillgammal. Så är det inte alls länge. Det som tidigare kunde låta snusförnuftigt med tanke på att hon bara var fjorton år framstår nu som hennes främsta tillgång. Hon litar på sin intuition och sin upplevelse, det hörs.
– Jag tror faktiskt inte att jag hade klarat mig utan dem.
Susanne verkar förvånad själv, hejdar sig en stund men upprepar sedan att, jo, precis så är det.
Och det behöver inte röra sig om så märkvärdiga saker:
– Nyss lärde jag till exempel känna en gammal man som heter Tore. Vi började prata med varandra när han hade förlorat sin fru. Och nu stöder vi varandra med det vi kan. Jag lagar köttbullar och annan mat åt honom och han klipper gräset här ibland.
– Så är det hela tiden. Jag har lärt mig tacka och ta emot. Och det är jag väldigt glad för.
Det låter så enkelt när hon säger det. Och samtidigt alldeles självklart.

När jag kom till Susanne kände jag att det fanns något som skulle berättas, något som inte kunde vänta. Vi drack kaffe, vi åt goda smörgåsar, vi satt i solen och sedan inomhus för att få lite svalka.
I nästan tre timmar har vi suttit så utan att koncentrationen släppt. Men lika stark som koncentrationen varit lika tydligt känns det när vi till sist är färdiga, när vi har pratat klart och när allt det där som skulle sägas väl är sagt.
Då infinner sig med ens en annan ton, en avspänning, ja en helt annan stämning än innan vi ”satte oss till bords”.
I den känslan går vi ut i trädgården igen. Solen har sjunkit bakom träden och grönskan bäddar in och bjuder till. Så sitter vi under parasollet och pratar om ditt och datt utan att känna att vi måste ha något särskilt att komma med. Vi bara vilar i det som är och skrattar och minns tillbaka, berättar om vilken musik vi lyssnar till nu och om man kan ha hund i Stockholm eller inte, om jag kan få receptet på smörgåsarna och om att Susanne och barnen måste komma och hälsa på oss i Stockholm…Så länge vi nu bor kvar…

Jag vet inget bättre. Att vara i samma rum - samtidigt, att ha pratat sig in till en avspänd ton, att hitta den tid som är nu och släppa allt som måste sägas, måste göras och måste till. Ja, helt enkelt, att våga lita till den kontakt som bär.

Känslan när jag kör de fem milen hem från Susanne är speciell. Jag har nervevade rutor, armbågen halvvägs ut genom fönstret och musiken på högsta. Jag leker att jag kör Ferrari och inte en åldrig rostig SAAB. Sädesfälten är blekgula, mogna och mättade av solen och över havet ligger ett sidenblått dis. Sensommarljus. 

Jag älskar det. Idag är en öppen dag.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".