Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Malmöraggarna

Publicerat onsdag 28 maj 2008 kl 15.44

Efter ett tag bestämmer jag mig för min gamla skinnjacka. Med bandspelaren över axeln och händerna i fickorna promenerar jag den korta sträckan ner till Stortorget. Några telefonnummer till raggarna i Malmö har jag inte i telefonboken så det är bara att gå ner och fråga.
Jo, jag heter Susanne Björkman, jag kommer från Sveriges Radio, och jag undrar, skulle ni möjligtvis… puh!
Första steget är alltid svårast.

Ibland har jag inte förmått kliva över tröskeln utan gett upp och gått hem. När jag sovit dåligt kan det räcka med en kritisk granskande blick för att jag ska tappa styrfarten och sluta tro på det jag själv säger. Att hålla fast vid sina egna idéer är inte alltid så lätt.

Året är 1977 och det har varit mycket skriverier om raggarnas framfart i stan. De har ställt till med bråk, åstadkommit skadegörelse, kraschat fönster till en klubb för homosexuella bland annat och kort sagt fört ett jävla liv. Men hur pratar de med varandra?
Jag slår mig ner på en bänk och spanar.
Vid sju åttatiden på kvällen ser jag de första raggaråken komma glidande. Det  dröjer en stund innan jag fattar mod och går fram mot bilen som står närmast.

Två killar sitter fram och medan de kör närmare vevar de ner framrutan och tittar frågande på mig. Motståndet inför den första kontakten kommer jag aldrig att vänja mig vid. Upplevelsen av oförståelse, av att bli granskad och starkast- rädslan av att bli avvisad. King Creole ekar ur bilradion och jag tar sats för att överrösta musiken.
Nu gäller det.
– Jo, jag undrar ifall ni skulle kunna tänka er att låta mig följa er med bandspelaren några veckor?

De tittar uttryckslöst på mig och redan innan jag hunnit ställa frågan har jag gett upp. Raggarna i Malmö är vana vid journalister och det som skrivits om dem har inte varit smickrande…
De är ökända inte bara i Malmö utan över hela landet, deras rykte är redan så skamfilat det kan bli. Varför skulle de vilja ha mig med?
En stund är det bara Elvis Presleys röst som hörs. Har de förstått min fråga?
Sedan vänder de sig mot varandra och pratar inbördes.
Chauffören är en lång smal kille med ljusblont hår och spensligt ansikte.
När han och hans kumpan pratat färdigt lutar han sig lite utåt mot mitt håll med armbågen vilande i bilfönstret. Det ser bekvämt ut och atmosfären från bilen andas hemtrevlighet och gemenskap. Att köra bil och lyssna på musik när mörkret faller på är det bästa jag vet. Men vi är inte där nu.
Fortfarande känner jag mig granskad. Nu tittar han upp.
– Visst, det ska väl gå bra.
Rösten är ljus och skånskan bredare än bred.
Jag försöker behärska min glädje. Jag får följa med! På något sätt känns den inte passande ihop med raggarnas image. De är tuffa, de är farliga och de tar det kallt. Så ser det i alla fall ut.

De presenterar sig. Lappen och Lasse. Inget mer, men det visar sig räcka långt. Lappen och Lasse, två av de ledande killarna i gänget. Alla vet vilka de är. Lika senig som Lasse är lika storväxt är Lappen men trots sin kroppshydda slinker han lätt och vigt in och ut ur bilens baksäte. Han kallas Lappen för att han kommer från ja, just det… Lappland. Skulle kunna vara allt norr om Hässleholm, men jo, dialekten är inte att ta fel på så från någon del av Norrland är det allt.
Innan vi skiljs åt bestämmer vi träff samma tid och plats nästa kväll.

Stortorget klockan sju.
En liten oro känner jag. Kommer de att dyka upp?
Under dagen hinner jag bli allt mer nervös men så fort jag rundar hörnet andas jag ut. Inga  problem. Där står bilen. Turkosfärgad, strömlinjeformad och välputsad. Lappen och Lasse känns redan välbekanta och de vinkar vänligt.

Så fort jag öppnar dörren slår musiken och värmen emot mig. Lukten av rök och skinnkläder är behaglig och med Paul Ankas smäktande röst i öronen sjunker jag ner i det mjuka baksätet. Det dröjer inte lång stund innan jag känner mig hemmastadd i Lappens och Lasses stolthet, en Chrysler fyrfyrtio V8.

Dagar blir veckor och kväll efter kväll följer jag med och spelar in deras småprat. De åtta cylindrarna mullrar kraftfullt under motorhuven och understryker det förakt raggarna känner inför Volvo, SAAB och andra ”Svenssonbilar”.
– Okay, en Volvo kanske kan duga ifall man skulle skjutsa morsan till tandläkaren, men annars…
Lappen biter ihop om ordet. Volvobögar kallar han dem. Själv känner jag mig accepterad av både Lappen, Lasse och de andra i gänget. De gillar att jag vill lägga tid på att följa dem istället för att bara träffas en gång och sedan tacka för mig. Det märks tydligt. Med bandspelaren i knät följer jag dem på deras vanliga rundor.

Vardagligheter och skämt, diskussioner om vart de skulle åka etc… Allt spelar jag in. Då och då följer jag upp med enstaka intervjuer även om mina frågor är mycket vaga eftersom jag inte riktigt vet vad som finns att berätta.

Efterhand börjar jag bli orolig. Trots att jag försöker lyssna på helspänn är det inget i det de säger som känns viktigare än något annat. När jag kommer hem och klipper i banden faller meningarna sönder. Replikskiften virvlar omkring som löv för vinden och hur jag än klistrar glider meningarna isär. Det finns aldrig några sammanhängande sjok, inget som bär mer än högst en eller två minuter åt gången. Sammanhanget bryts och ingenting håller ihop. Och så fortsätter det vecka ut och vecka in. Efter ungefär en och en halv månad börjar jag misströsta och fundera över ifall det alls är någon mening med att försöka beskriva deras verklighet. Jag åker ju bara runt runt och lyssnar till deras samtal.

Samtal som inte leder någonstans och som inte säger något om deras liv.
Innan jag förstod skulle det ta tid. Felet låg inte i hur raggarna pratade med varandra. Felet låg helt och hållet i mitt sätt att lyssna. Jag hade bara hört det jag var inställd på att få höra. All min uppmärksamhet riktades åt ett bestämt håll och det som inte stämde överens med det, ja det fanns helt enkelt inte.

Utan att göra det klart för mig hade jag ändå allting klart för mig och det var  där problemet låg.
Min absoluta övertygelse när jag började inspelningarna var att raggarna hade en mycket stark sammanhållning sinsemellan även när de ställde till med bråk och förtret för andra. För mig var det en fullständig självklarhet att de utgjorde ett sammansvetsat gäng. Och så visade det sig vara precis tvärtom!
Fastän det hade funnits precis framför mina ögon hela tiden hade jag inte lyft blicken förrän nu.
Kärnan var splittring.

Raggarna kände ingen större gemenskap och de höll inte alls, som jag trott, ihop i alla väder. Här låg den främsta anledningen till att replikerna inte fick något fäste och att det var svårt att tråckla ihop sammanhängande dialoger på mer än två tre minuter. Det fanns hel enkelt ingen dialog, inga samtal som varade längre! Men eftersom mitt lyssnande helt följt i spåren av mina förutfattade meningar om den starka sammanhållningen upptäckte jag det aldrig. Jag hörde bara det jag var inställd på att höra.

När det slutligen gick upp för mig hur fel jag hade haft (som de nog på sitt sätt hade försökt ge mig en antydan om) spelade återstoden av programmet nästan in sig själv. Allt gick i rekordfart, det mesta åskådliggjordes under en enda lång stökig fredagsnatt. Med ens var det lätt att veta vilka frågor jag skulle ställa och svårt att inte höra den underliggande irritationen som hela tiden nuddade det som sades. Raggarnas sätt att prata fick en förklaring, deras ordförråd var magert men den stämning det gav uttryck åt tillförde mycket. Grogrunden var tät, de kände sig hemma i sitt språk och därifrån hämtade de sin berättelse.
Den natten blir jag vittne till tre häftiga slagsmål.

Alla är ovänner med alla och efter ett bråk i centrala Helsingborg sliter Lasse upp bildörren och insisterar på att få kliva ur omedelbart. Vi har just lämnat grillbaren mitt i stan efter ett bråk mellan en kille och hans flickvän. Hårda ord övergår till handgemäng och skriken ekar över torget. Det låter som om någon håller på att bli ihjälslagen. Själv springer jag vettskrämd och gömmer mig bakom en rad parkerade bilar men bandspelaren är fortfarande på. När Lappen och Lasse sedan diskuterar saken i bilen leder det omedelbart till nya bråk.
Efterhand blir Lasse allt mer högljudd och till slut befaller han chauffören att köra in till kanten och stanna omedelbart.
Lappens svar låter inte vänta på sig.
– Kör bara!
Lappen är stor och rösten omfångsrik. Nu ljuder hela registret och ingen varken vill eller vågar säga emot.
– Om det är det han vill så kör!

Chauffören mjukstartar och ökar volymen på bilradion, Lappen lutar sig tillbaka och ser sig om efter kvartingen. Någon letar bland kläderna i bakfönstret och tystnaden lägger sig medan flaskan går runt bland killarna och tjejerna i bilen. Alla dricker. Alla utom en. Den som utsetts till chaufför för kvällen är spik nykter. Den regeln tummar man aldrig på…

Det är en lättnad att höra Paul Anka ta över en stund när han sjunger ”Only sexteen” med sin sammetslena röst. Bakom oss i halvdunklet skymtar jag Lasses spensliga gestalt. Klockan är tre, bussar och tåg har slutat gå. Det lär dröja innan han kommer hem. Försiktigt tittar jag på Lappen. En sådan här stund behövs inga avancerade frågor och jag måste få veta:
– Men… är detta kul!
– Nej, det är det fan inte… Men han är på bättre humör imorgon när han är full!
– Ja men, ska jag sända ut det ändå?
– Jaaaa! det ska du Susanne, rubbet ska med för precis så här är det. Så här har vi det varje fredag kväll!
Lappen vänder sig till de andra och alla håller med. Precis allt ska med. Det finns ingen sammanhållning i gänget längre och det är inget att hymla om.

Några veckor senare kom Lappen upp till redaktionen för att höra på det färdiga programmet. När han lyssnat nickade han belåtet. Alla gräl, alla skrik och bråkscener vann hans omedelbara gillande.
Han var nöjd för han kände igen sig och gänget. De hade satt ord på något som låg under ytan och pyrde och det var bra att det kom fram.

*

Dagen då allt exploderade råkade sammanfalla med min födelsedag. Innan vi gav oss iväg ut på kvällens rundtur samlades vi hos en av killarna i gänget.
Han bodde i ett idylliskt hus på den skånska landsbygden och tillsammans med ca trettio raggare satt jag i vardagsrummet och väntade på klarsignal. Så fort vi delat upp oss i bilarna skulle karavanen ge sig iväg. Men plötsligt reste sig alla upp och tittade på mig. Sedan brast de ut i kraftfull födelsedagssång.
När hurraropen klingat ut stegade Lappen fram och överräckte högtidligt en presentförpackning med sex kristallskålar av glas. Jag mumlade ett förvirrat tack och sjönk ner i soffan igen.

Ibland blir man överraskad på riktigt. Aldrig hade jag kunnat tänka mig… Fortfarande kan jag känna hur rodnaden steg på mina kinder medan jag fumlade med presentpappret inför alla förtjusta blickar.
Hur de listat ut att jag fyllde år har jag ingen aning om lika lite som var presenten kom ifrån, men ett tecken på att jag vunnit deras förtroende vill jag tro att det var.  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".