Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

En värld för sig… (1997)

Publicerat torsdag 29 maj 2008 kl 10.37
Östermalm/ strandvägen.Foto:SR

Lika förutsägbart och tråkigt som det är att hålla sig till det man säkert vet lika spännande är det när allt (en kort sekund…) ställs på ända. Men det är inte alltid så att man måste träffas flera gånger för att bli överrumplad.
Ibland blir man tagen på sängen direkt.

Jag hade bestämt mig. Jag ville göra program om människors hem. En genial idé tyckte jag själv. Egentligen hade jag börjat med motsatsen. I tankar om hemlöshet och vad det står för. Men begreppet gled mig ur händerna. Ett stortämne som inte lät sig ringas in så lätt. Att tala om människors hem däremot kändes konkret och bra.
Efter att ha tänkt igenom ämnet beslöt jag mig för att avgränsa det något.
Vad betyder ens hem när man är gammal?

Jag ringer hemtjänst. Skulle de kunna ge mig namn och adresser till två äldre personer i Stockholm – den ena boende på söder och den andra på Östermalm?
Frågan bottnade (förstås) i min föreställning om enorma påkostade lägenheter i de rika stadsdelarna motsvarande kanske en tvåa med kök på söder.
Efter några påstötningar lovar en vänlig dam från det lokala kontoret på Östermalm att se vad hon kan göra.
Hon hejdar sig och fortsätter:
– Men det vill jag säga direkt! Några som bor i sådana där jättelika lägenheter som du efterlyser har vi inte! Svaret kommer med eftertryck. Våra äldre bor mest i små lägenheter. Men om du tror att attityden är annorlunda för det såtar du fel. Den är densamma oavsett om man bor i en sjua vid Karlaplan eller i en tvåa i kvarteret intill. Storleken på lägenheten betyder inte ett dugg!

Några dagar senare har jag fått ett namn och ringer upp.
Rösten som svarar är mörk och distinkt:
– Hallå, det är Marianne Francke.
Knappt har jag hunnit säga vem jag är, än mindre ställa någon fråga innan hon fortsätter:
– Jag föddes 1911 på Strandvägen 51, 4 trappor utan hiss och min barnsköterska bar mig flera gånger varje dag -upp och ner för alla trapporna!
Marianne Francke har tagit kommandot.

Vi bestämmer en tid att ses och två dagar senare sitter jag i soffan i hennes tvårumslägenhet på Linnégatan.
Jag är laddad med frågor. Hur trivs hon i sitt hem? När flyttade hon hit? Hur var det att byta och flytta till en mycket mindre lägenhet? Var det inte svårt att acceptera när man alltid varit van vid att bo stort? Kan hon beskriva sitt hem?
Vad betyder mest? Om hon inte bodde här- var skulle hon då vilja bo? Finns det någon plats hon känner sig mer hemma på än andra? I så fall vilken?

För att få veta lite mer om henne och hur hon bott tidigare börjar jag lite mer allmänt:
– Vad minns du från din barndom?
På mindre än en minut släpper jag taget. Alla tankar om hem och boende är som bortblåsta.
Allt är mopsarnas fel. Hon kommer in på dem med detsamma...
– Och så minns jag att pappa hade airdaleterrier… och jag önskade mig då…detta var 1917… att jag ville ha en hund som inte gick med pappa till kasern och då fick jag min första mops och det var väldigt viktigt med den. Jag har alltid haft det…
– Alltid haft?
– Alltid haft mops sen dess …och sen som vuxen fick jag en mops 1956 och hade det ända till för tio år sedan. Den hade jag här… jag har alltid haft mopsar.
Sällan har jag kommit av mig så tvärt. Jag lyckas samla mig till några förvirrade frågor men det är bara ett ord som känns adekvat. Det använder jag desto flitigare.
Oj! säger jag och sedan Oj! Igen.

Marianne Francke låter sig inte hejdas. Hon följer ett eget spår och vet precis vad vi ska prata om. Det känns som om hon legat i startgroparna och bara väntat på att få berätta sin historia.
Att kapitulera är ingen konst.
– Hur var det att vara enda barnet då?
– Jag var enormt bortskämd! Det har aldrig funnits en mera bortskämd person.
– Än du menar du?
– Ja.
– På vad sätt då?
– Jag behövde ju aldrig önska mig något för jag hade ju redan fått det! Det fanns ju allting! Jag menar …
På somrarna for jag till västkusten för jag hade mina morföräldrar på Lerum och då for Emma och jag och mopsen och mopsen låg i en spånkorg i sovvagnen…ja, och den skulle vara med överallt. Och sedan har de berättat för mig när jag var liten… då kom alltid en massa tanter för att säga god natt till mej och så kom morfar… han dog 1914… jag var ju inte så gammal då… Det har jag hört berättas. Att han kom in och frågade : Emma har väl kokat badvattnet?
– Har du hört!
– Oj!!
– Ja..
– På allvar?
– Ja visst! Jag är väl den enda som har badat i kokt vatten.
– Oj!
– Ja, du kan verkligen säga oj..
– Men jag är egentligen uppfödd med gamla jungfrur i oändlighet.
– Berätta om några av dem då!
– Ja Emma kom när jag föddes och lämnade mig när jag var tretton år och for till sina syskon i Amerika och gifte sig där.
– Hur var det? Det måste ha varit sorgligt?
– Nej, men då blev jag liksom lite fri för då hade jag inte borstat tänderna själv när jag var tretton år.
Hon tystnar:
– Var är du?
– Här!
Jag skrattar.
– Det hade hon gjort hela tiden?
– Ja
– Oj! Oj säger jag hela tiden!
– Ja det kan du göra... 

När vi sågs första gången var Marianne Francke 86 år och blind sedan två år tillbaka. Varje dag upprepade hon för sig själv var allting fanns i lägenheten så att hon skulle hitta sina saker trots att hon inte längre kunde se. Hennes man levde men bodde på sjukhem sedan några år tillbaka. Varje torsdag kom han hem. Deras gemensamma torsdagsmiddagar lade Marianne ner sin själ i. Så fort torsdagen var över började hon planera menyn för nästa veckas trerättersmiddag.
– Jag äter aldrig korv, sa Marianne Francke. Och aldrig blodpudding.

Så berättade hon för mig hur hon och Otto hade träffats. Om vilken klänning hon hade på sig första gången. En hemskt ful på dan, minns hon, men en väldigt snygg på kvällen.
– Det skulle vara vårbal i Uppsala. Hon kände inte en själ. Och där stod Otto.
Vad tänkte du då? undrade jag.
– Jag bara undrade hur jag skulle få honom! Han var ju snygg som ögat! För att inte tala om hur han dansade!
– ÅHH! 

Det finns möten man aldrig glömmer och mitt första möte med Marianne Francke är ett sådant. Att jag fick kasta mina egna programtankar överbord är inget jag sörjer.
Situationen påminner om mötet med mannen på ölkaféet i Malmö. Närvaron och flödet finns där. Sättet att berätta följer sin egen rytm. Tillfället var rätt. Inga särskilda frågor behövdes. Det räckte med att jag lyssnade. För det mesta är det betydligt snårigare att krångla sig fram till det enkla.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".