Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Tjejerna på Aftonbladet

Publicerat torsdag 29 maj 2008 kl 14.38
Redaktionsbild från Aftonbladet. Foto: SVT

Jag skulle följa de kvinnliga journalisterna på Aftonbladet under några veckor, 1978.
De hade skrivit en bok om hur det var att arbeta som tjej på Aftonbladet. De skrev om grabbkultur, om lättklädda damer på nyhetsplats och om luncher där manliga kollegor gärna tog sig en sup eller två. Kort sagt, de skrev om en miljö där det inte är lätt för tjejer att göra sig gällande. I förordet står bland annat:

”Vi arbetade på flera sätt, vi träffades i smågrupper och diskuterade. Vi hade större möten. Vi skrev om oss själva, vi intervjuade varandra. Efterhand som berättelserna kom in blev vi frimodigare. Vi märkte att vi inte var ensamma om våra problem och vi började tro lite mer på oss själva.”

Några axplock om hur de upplevde arbetsklimatet på tidningen:
”Det är svårt att beskriva kvinnoförtrycket på Aftonbladet. Formellt så finns ju inget sådant. Men faktum kvarstår: jag känner mig förtryckt. Men det ligger på ett mycket subtilt plan som kan beskrivas ungefär så här:

Jag har inget personligt klagomål att anföra om lönediskriminering, fördelning av jobb, tjänstetillsättning och dylika konkreta förtrycksmekanismer.
Min känsla av förtryck kommer från det manliga ”klimatet, sättet att tala om kvinnor, barn och sådant som berör samlevnad, känslor o.d. traditionellt, de s.k. kvinnoämnena. Så fort någon kvinna hörts eller synts i debatten med åsikter som liknar mina, och som känns viktiga och riktiga, så fram med storsläggan och klubba ned! Eller också bara ironi, skämt och giftpilar. Vilket vapen som än används så blir resultatet att jag känner mig ganska splittrad. ”

När boken kom ut möttes den av idel lovord. Manliga kollegor öste beröm över tjejerna som vågat ta bladet från munnen och presentera den osminkade sanningen.
Hög tid för självrannsakan! Skrevs det i kolumner och krönikor. Det här, slog de fast, var viktig läsning.
Men vad hände sedan? Hur gick samtalet på Aftonbladet när Dokumentet väl kommit ut?

På ledarplats och i krönikor, överallt hade manliga journalister gjort avbön och uttryckt sin avsky över ”manligt översitteri”. Sedan ebbade debatten ut. Vad betydde det? Hade klimatet på tidningen förändrats? Och tonen? Allt frid och fröjd? Jag måste få veta. 

Annika var redigerare och enda tjejen på nattskiftet. Kunde hon tänka sig att jag följde henne på centralredaktionen under några veckor? Nästan med en gång sa hon ja. Just då funderade jag inte så mycket på det, men i efterhand har jag undrat många gånger: Att hon vågade.

Idag känns det som om ett sådant program skulle vara omöjligt att spela in. Rädslan för att prata om hur man har det på jobbet är mycket större nu än på sjuttiotalet. Då gjordes det många nedslag på olika arbetsplatser, då fanns fortfarande en öppenhet, men idag? När hörde ni ett inträngande reportage från någon arbetsplats senast?

Trots att vi tillbringar halva vårt liv på jobbet är det på många sätt en hemlig värld. Nu görs det dramaserier från arbetsplatser, som till exempel The Office. I kriminalserier får man också en inblick i hur det kan se ut, men i verkligheten? Nej, glöm det. Det känns som ett näst intill borttappat område åtminstone av oss journalister. Och visst, det Annika ställde upp på då gick nog lite utöver det vanliga även på den tiden.

När jag gjorde en uppföljning av programmet tjugo år senare blev allt ännu tydligare. Alla var bestörta över hur fritt man tilläts diskutera på sjuttiotalet. Och alla vara överens om att så – var det inte längre. Under de år som gått hade det blivit mycket tystare. Och märk väl, sedan dess har ytterligare tio år hunnit gå. Annika har förberett sina arbetskamrater och visst, det är okay att jag kommer. En sommar har hunnit gå sedan hon och de andra tjejerna skrev Dokumentet.

Augustisolen värmer fortfarande och kvällarna är sidenblå. Det är den 23 augusti 1979. Jag har tagit tåget upp till Stockholm och lånat en god väns lägenhet i några veckor. Stan andas fortfarande sensommar och folklivet är glest. Båttrafiken är livlig och på caféerna längs kajerna sitter folk som ser ut att koppla av från allt.

Annika går på nattskiftet klockan två. När klockan ringer har jag bara sovit en och en halv timme. Det är knappast den mest pratsamma tiden på dygnet. Jag drar täcket tätare runt kroppen, vänder om på mage och trycker ner huvudet i kudden. Fem minuter till bara. Varför gav jag mig in i det här? För sent att ångra sig. Medan jag kastar i mig en kopp te och en knäckemacka hör jag ljudet av en bilmotor utanför fönstret. Taxin är redan här. En hastig blick för att se att spisen är avstängd, resten får vara. Känner mig fortfarande hungrig som om jag skulle behöva en rejäl portion lagad mat.

Några minuter senare tar jag plats i baksätet. Från bilradion hörs svaga toner av en melodiös gitarr. En countrylåt låter det som. Inte min favoritmusik precis men nu känns det helt okay. Varken taxichauffören eller jag yttrar ett ord under den halvtimmes långa resan in mot city. Jag blundar och sjunker in i den behagliga och kravlösa stämning som så ofta infinner sig när man åker bil. Lätt att sitta tyst och lätt att vara sig själv även om den man åker med är en fullständig främling. Så var det med Mats också. Det var inte många ord vi sa till varandra på den långa resan från Kumla till hans hem.

Jag lutar pannan mot fönstret. Vindrutan är kall men nacken sträcks ut och det känns skönt. Jag ser Mats framför mig och hör samtidigt hans röst. Vissa tonfall glömmer man aldrig. Hur han pratade och kanske ännu mer hans sätt att hålla tillbaka. Minns att han lyssnade mycket på Johnny Cash. Det är väl country? Ja, det måste det vara. Tur att andra inte vet hur stora luckor jag har i min allmänbildning.

Sakta glider vi fram längs huvudstråken i centrum och jag tar tacksamt emot alla små stopp som erbjuds. Jag känner mig långt ifrån redo att presentera mig för journalisterna på nyhetsredaktionen och varje rödljus betyder ytterligare några minuters fredad tid. Inga bilar i filen bredvid vår och inga fotgängare som passerar. Bara skyltfönster med modedockor som trängs om utrymmet. I ljuset från starka spotlights ser de om möjligt ännu mer konstgjorda ut än i dagsljus. Men så mycket snyggt det finns.Jag skulle verkligen behöva klä upp mig några hack.

Sista rödljuset vid Åhléns. Jag tar ett djupt andetag och försöker samla tankarna. Om några minuter är vi framme, snart svänger vi av längs de trånga smågatorna bakom Drottninggatan. Ljuset från affärerna är borta, gatlyktorna är få och svaga och jag kan inte se att det lyser i ett enda fönster. Becksvart. Här skulle jag inte våga gå ensam efter mörkrets inbrott.

Vi rundar ännu ett gathörn och i den trånga passagen är det om möjligt ännu mörkare, ännu ödsligare. Men längst ner i backen ser jag. Där lyser det från ett helt våningsplan. Det måste vara där. Jag sväljer en extra gång och hänger bandspelaren över axeln. Ett vant grepp som gör att jag konstant har ont i höger del av ryggen. När taxin stannar sneglar jag in i ett iskallt neonfönster. Det är Aftonbladets nattupplysta reception. Lysröret blinkar men skenet bländar ändå. Taxichauffören kliver ur bilen.

Det här, konstaterar han belåtet, var hans sista körning för natten. Nu ska han raka vägen hem! En varm kopp te och sedan sova utan någon klocka som ringer! Jag ger honom ett trött leende och önskar god natt. Det samma! ropar han halvvägs in i bilen utan att inse hur långt ifrån det jag känner mig just nu.
Om han bara visste.

Första kontakten inför en inspelning kommer jag aldrig att vänja mig vid. Anspänningen är konstant. Och den sena timmen gör knappast saken lättare. Med ett klick går dörren upp, Receptionen är kall och ogästvänlig. Två trappor upp med hissen, en hastig titt i spegeln och ett nytt försök att le mot mig själv.
Gaska upp dig Susanne, det här klarar du. Svaret från min spegelbild är inte särskilt övertygande, Mina ögon skickar en vädjan som jag inte tycker om. Leendet hjälper inte upp det alls.

Tre minuter senare står jag i dörren till centralredaktionen.
Vid den här tiden på dygnet är de flesta platser obemannade, men det är tillräckligt många i rummet för att jag ska känna mig besvärad. Skrivborden är placerade mitt emot varandra och längst bort skymtar jag Annika. Hon sitter framåtlutad över bordet och hennes kroppshållning utstrålar att hon är strängt upptagen. Ingen idé att vänta på att hon ska se mig och komma ut.

I ett försök att få lite respit backar jag några steg tillbaka och lutar mig lätt mot kaffeautomaten. Men för sent. En av killarna närmast dörren har redan fått syn på mig. Medan jag plockar upp bandspelaren från golvet försöker jag se så vaken och pigg ut som jag bara kan.
Alla tittar på mig. Fast nej. Jag måste påminna mig. Den som verkligen är i skottgluggen är faktiskt inte jag.
Det är Annika.

Var hon än går småspringer jag tätt efter med bandspelaren beredd. Annika är ensam tjej på skiftet. Killarnas blickar känns tydligt och jag klandrar dem inte. Att se mig springa av och an efter Annika måste vara ett lättsamt tidsfördriv.Jag skulle själv ha tittat. Det är fritt fram, vi är alla i samma stora rum och det måste se komiskt ut. Om det åtminstone hade varit på dagen.

När de tror att vi inte ser småler och skrattar de i smyg. Inte elakt bara roat. Annika och jag låtsas inte höra utan gör vad vi kan för att hålla skenet uppe. Det ökar naturligtvis bara skrattfaktorn. Det skulle komma att dröja många år innan jag ställde mig den frågan. Hur stod Annika ut med att ha en mikrofon framför näsan var hon än gick.

Hur klarade hon av att hela tiden känna killarnas granskande blickar, dessutom deras ifrågasättande och motvilja och att ändå, som ensam tjej på nattskiftet, stå upp och låta mig följa henne med bandspelaren överallt. Vilket tålamod kräver inte det. Och framför allt, vilket mod. 

I början är Annikas manliga kollegor avvaktande inför bandspelaren. Så fort jag närmar mig tystnar de eller uttrycker sig lågmält och försiktigt. De är journalister och de vet. Bäst att vakta sin tunga. Men efter några dagar släpper det. Min första nervositet har gått över och jag kan tillåta mig att andas lite lugnare. Intresset för min person har avtagit markant, jag är inte längre i allas blickfång, och jag börjar känna mig hemma på redaktionen. Därför vågar jag gå närmare med mikrofonen och det är inte många replikskiften jag missar.

Det märks att killarna känner sig friare och jag kan inte se några tecken på att de förställer sig inför mikrofonen. De skrattar och raljerar om vilka nyheter som ska in och det finns bara en sak som förbryllar mig. Av det tjejerna berättat om i sin bok hör jag absolut ingenting.

Var finns jargongen och de nedlåtande kommentarerna som tjejerna beskrivit så målande? Var finns den romantiska spritkulturen? Dag efter dag gör jag nya försök att fånga samtal mellan Annika och hennes manliga kollegor men av det Dokumentet berättar om - inte ett spår.
Mikrofonen lägger säkert band på spontaniteten. Jag inser att bandspelaren är ett hinder. Men ändå. Så stark kan inte självkontrollen vara. Någonting borde sippra igenom.

Hade tjejerna överdrivit i sin beskrivning av den massiva grabbkulturen på tidningen? Jag fortsätter inspelningarna, men börjar luta åt att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag kom i kölvattnet efter Dokumentet var tydligen ingen bra plattform för vidare diskussioner. Att det är journalister jag vänder mig till gör knappast saken lättare. Och några längre samtal mellan Annika och hennes manliga kollegor verkar det inte bli tal om.

Missmodig ställer jag in mig på att packa ihop och ge mig iväg. En av de sista dagarna bestämmer jag och tjejerna träff på en kinarestaurang i närheten för att säga hej då. Stämningen runt bordet är dyster. Vad mer finns att säga? Det hade kostat på att gå ut offentligt och beskriva hur det var att arbeta som kvinnlig journalist på tidningen. Tjejerna är besvikna. Beröm hade de fått. Men det viktiga för dem var att få igång en diskussion med killarna på redaktionen, att de visade att de hade lyssnat och förstått. Och av det hade det inte blivit mycket. På redaktionen var Dokumentet knappast samtalsämnet för dagen. Allting hade runnit ut i sanden. Uppgivenheten hänger i luften. Vad är deras arbete värt om ingenting förändras?

Maten är uppäten och notan betald men vi drar oss för att bryta upp. Det är vår sista gemensamma träff, jag är på väg tillbaka till Malmö och har bara några dagars inspelning kvar. Det är bara att inse. Killarna på redaktionen har varit tillmötesgående. De har varit vänliga och trevliga och de har gärna pratat om allt. Med ett undantag… På väg ut från restaurangen skymtar vi några av tjejernas manliga kollegor, alla tre chefer. De sitter i ett bås en bit längre bort och vinkar ivrigt åt vårt håll.
– Hallå! Kom hit! Kom och sätt er här en stund! Ropar de när de får syn på oss.
Annika tvekar lite men går sedan fram till deras bord. Jag följer tätt efter.
– Sätt er här så får vi snacka lite.

Killarna makar på sig för att ge plats. I flera veckors tid har jag följt Annika med mikrofonen. De har sett oss, de har förstått och de har hållit god min. Ända fram till nu. Nu är stunden kommen. Nu vill de också få ett ord med i laget. Knappt hinner vi sätta oss förrän de överöser Annika med frågor. Vad har ni nu suttit och tisslat och tasslat om …? Varför ska alltid ni tjejer dra er undan för er själva? Vad menar ni med Dokumentet egentligen? Jag tror knappt det är sant.

Alla tre pratar i mun på varandra. Nu vill de säga sitt. Under de veckor jag varit på tidningen har de hållit igen och hållit igen men nu går det inte längre. När de såg oss sitta och äta lunch tillsammans… ja då rann bägaren över. Tonen är sårad och upprörd på samma gång och under de närmaste timmarna virvlar allt som legat och pyrt genom luften. Det har blivit dags att korrigera bilden, dags att tala om var skåpet ska stå.
– Nyheter är ju för fan det mest elementära! Egon slår handen i bordet.
– Ja men, replikerar Annika blixtsnabbt:
– Är Lill-Babs en nyhet?
– Ja, när det händer klockan sex på morgonen och hon har varit med om en bilolycka - då är det en nyhet.
– Varför är det det… Kan du förklara det för mig? Förklara för mej för jag fattar inte det! Annikas röst går upp en oktav.

Själv lutar jag mig så diskret jag kan över bordet för att hinna nå fram med mikrofonen i tid.
Egon rynkar pannan och gör en avvärjande gest åt mitt håll. Det här är mellan oss och Annika. Tydligare kan det inte bli. Han vill att jag ska stänga av. Motvilligt gör jag som han säger och vrider inspelningsratten till stoppläge.
Två, tre fyra fem minuter behärskar jag mig. Att sitta med bandspelaren avstängd när allt det som tjejerna skrivit om i dokumentet äntligen kommer upp frestar på. Jag försöker se avspänd ut men invärtes kokar jag. Ska jag bara sitta vid sidan om och lyssna utan att få dokumentera? Cheferna vinkar på servitrisen och beställer in mer att dricka. Under tiden räknar jag tyst till tio.

Sedan gör jag en lätt rörelse, vrider om vredet, ser att bandet rullar och nålen slår. Ingen kan undgå att se när jag sträcker fram mikrofonen igen men den här gången uteblir protesterna. Topplocket har flugit av och diskussionen går inte längre att hejda. Trots att jag går nära dem som pratar verkar ingen längre ta notis om mig. Nyss satt Annika i lugn och ro och åt lunch med sina kvinnliga arbetskamrater. Några minuter senare befinner hon sig mitt i stormens öga. Elden kommer från tre håll samtidigt. Än en gång får jag det bekräftat. Det lönar sig att vänta. Först kommer ingenting och ingenting och ingenting. Sedan plötsligt kommer allt på en gång.

Attacken gäller allt som Annika och hennes kvinnliga arbetskamrater skrivit om i Dokumentet. Det har blivit dags att stå till svars och eftersom de andra tjejerna inte är här får Annika försöka stå stark på egen hand. På ytan låter det som om diskussionen handlar om olika sätt att värdera nyheter. Annika drar upp ett exempel:
– Varför är det en braskande nyhet som ska läggas på ettan när Lill-Babs kommer i turnébussen efter olycksbilen och hjälper skadade?
– Fattar du inte det då måste vi ha en kurs.

Tonen säger allt. Klasse markerar att han vet vad han talar om, men Annika låter sig inte hejdas:
– Nej jag fattar inte det, jag fattar inte…
Längre hinner hon inte innan hon blir avbruten:
– … Men det är alltså elementära säljmekanismer.
– Ja, men det är ju inte det! Vi säljer ju inga tidningar – upplagan sjunker, vi satsar på samma grejor… vi satsar på kändisar…
– Vänta nu!
Klasse lutar sig fram och sänker rösten:
– Är det fult att sälja tidningar?
– Nej, det är inte fult men det är dåligt att sälja på Lill-Babs för hon är inte gångbar längre.
Nu vrålskrattar alla tre Det där var roligt:
– Hörde du vad du sa nu? Hörde du vad du sa nu? Det är inte gångbart att försöka sälja tidningar på Lill-Babs för hon säljer inte längre men om hon hade sålt då hade du inte haft någonting emot det
– Jo, det hade jag!
– Jaså, det var som fan!
Klasse spelar förvånad och drar ut på orden…
Aha, nu har du förstått… Flicka lilla.
– Jag tycker det är dålig journalistik att sälja på …det var en olyckshändelse och så var Lill-Babs med där – ja då ska vi dra på Lill-Babs för att sälja… detvar ju inte Lill-Babs, det var ju en olycka!
Egon skakar överseende på huvudet. Lilla gumman. När ska tjejerna förstå?
– Hon har ju för fan varit med i en realistisk verklighet ute på en väg!
Klasse lutar sig över bordet:
– Nu får du ju ge dej för fan nån enda gång!
– Ge mej för vad då?
Annikas röst låter mer och mer ansträngd.
– Du får ju ge dej för sanningen va…
– Vad är det som är sanning då?
– Sanningen är det som står i tidningen, det som står på löpet.
Klasse sänker rösten. Han talar lågt och intensivt.
– Men du menar att det knäcket skulle hunsas ner till en enspaltare på sidan nio va… då hade du varit nöjd när du hade gått hem från en dag på tidningen och försäljningsavdelningen och Gud och alla människor hade varit synnerligen missnöjda om du hade fått bestämma den dagen!
Basta!
Inga fler motsägelser tack. Men Annika hör inte på det örat:
– Ja men, jag hade… Om jag hade styrt detta så hade utgångspunkten varit en helt annan… det hade kunnat bedömas som ett oväsentligt knäck. Det är dit jag vill ha det!
– Ja, och vet du vad vi andra som jobbar på tidningen hade sagt då?
Egon spottar ut orden:
– Byt ut den där jävla bruden som jobbar som…
Men Annika väjer inte:
– Ja, då har vi svaret på varför det inte finns några kvinnliga chefer!
Alla tre protesterar men Annika vägrar att låta sig tystas:
– Jo, för hon satsar inte på rätt grejor!

Klockan är två och medan de tre cheferna frågar ut Annika beställer de in nya drinkar. Lokalen är så gott som folktom, de flesta lunchgästerna har droppat av för länge sedan, men ingen av de tre tittar på klockan. Det finns viktigare angelägenheter. Nu ska saker och ting redas ut en gång för alla.
–Hallå! Får jag en gin till! Och tonic också.
– En sexa …gin?
–Ja, en sexa gin.
– Och en Carlsberg.
Medan Annika räknar upp olika ämnen som hon tycker skulle vara viktiga att skriva om fyller de tre på sina glas. De är upptagna med att se att de fått rätt beställning och ingen av dem verkar höra vad Annika säger. Men än har hon inte gett upp:
– Föräldrakonflikter, skriver vi nånsin om det?
–Hallå, hit med en penna för fan! Är det nån som har en pennjävel?
Piken är vass. Ragnar får tag i en penna och låtsas skriva upp allt Annika säger på en servett:
– Jag menar att tidningen varje dag ska innehålla saker som berör människor direkt.
– Jättebra!” Tjusiga formuleringar! Men en sak som jag tycker är väldigt konstig med ditt resonemang är att du är så jävla nyfrälst! Det här är väl ändå en problematik som journalister har ägnat sig åt i hundra år!
Egon lutar sig förtörnad bakåt i stolen och läppjar på sin drink.
– Ja, men varför har ni inte löst det? Vi är inte nån jäkla gerillarörelse som ni uppfattar det utan vi försöker bara dra vårt strå till stacken.För en sekund skymtar ett stygn av smärta. Tjejerna har träffat en öm punkt. Annika ger sig inte:
– Ja men varför sitter ni bara för er själva då istället för att inbjuda till en stor diskussion med alla?
Istället för att svara på frågan upprepar Egon:
– Du är offer för en frälsning, för en sån där nyfrälsning som pågår nu på tidningen.
– Ja, men jag har entusiasmen kvar!
För en sekund blir det alldeles tyst. Ragnar tittar upp och ser sig yrvaket omkring:
– Vad fan är klockan här? Jag måste gå på bolaget.
– Är hon halvfyra? Vad fan… halvfyra kan hon väl inte vara…Dags att sammanfatta:
Klasse fixerar Annika med blicken:
– Du är inte så blöt i alla fall.
Annika skrattar hysteriskt. De andra fyller i och under någon minut gurglar alla fyra ikapp. Lågt och intensivt, som om det fanns något slags samförstånd. Men det finns en skillnad. Annika skrattar inte av fri vilja. Hon skrattar helt enkelt för att hon har svårt att få fram orden:
– Vad menar du med att jag inte är så blöt?
– Äh, du lägger dej inte direkt va…
Insinuationen är glasklar:
Annika brister ut i skratt igen och hon har svårt att sluta.
– Det är alltså kontentan av hela det här samtalet att jag inte lägger mej direkt, jag är inte så blöt!
– Det är bra, det uppskattas.
Klasse behöver inte höja rösten, varje ord går fram ändå.
– Du fan, ska vi inte betala du?
Egon sneglar på klockan men Klasse har ännu inte sagt sista ordet.
– Jag har aldrig sett tjejer som mina fiender förrän jag fick se Dokumentet faktiskt. Det bara är så.
Nya skrattsalvor.
– Där ser du vad ert dokument har ställt till med. Jag har aldrig varit ovän med brudar nånsin förrän jag läser Dokumentet. Då förstod jag att det måste ju finnas en ohygglig aggression som ligger lagrad.Annika försöker samla ihop sig:
– Ja men det finns det hos alla människor, det finns det…Längre hinner hon inte. Tonen är hotfull och lågmäld på samma gång.
– Nej, tjejer har den plats de förtjänar på tidningen.
De andra frustar av förtjusning. Klasse är nöjd:
– Det kan man nog säga. Varför får jag ingen mer Carlsberg?
Annika tittar snabbt åt mitt håll och småler. Sedan säger hon mest för sig själv:
– Man kanske ska ta och åka hem…
Klasse tittar till:
– Oj, nu tog man musten ur dem! Nej då, jag gillar pigga tjejer.
– Bara de är vackra och se på också va?
Annika försöker låta ironisk men skrattet fastnar i halsen.
– Nej. För fan, inte ens det är nödvändigt. Kommer det ett och annat manus ur fingrarna så är det bra.
Klasse lutar sig fram över bordet så att huvudet hamnar tätt intill Annikas.
– Du förstår, man kan inte skära sönder kisar som har jobbat tjugo år på den här tidningen. Det går inte att skära sönder dem över en natt för helvete!
–Jo, över en natt kanske det går…

Den här gången är det Ragnar som vitsar till det och nu skrattas det inte längre. Nu fnittras det. En halvtimme senare ebbar samtalet ut, dags att beställa in notan. Cheferna betalar för sina groggar och en minnesvärd långlunch är till ända.

För tre timmar sedan var jag på väg att ge upp. Nu är läget ett helt annat. Allt som legat under ytan och pyrt finns på bordet. Och på band. Men det förstås. Omständigheterna var speciella. Man kan inte bortse från att vi satt på krogen och att alla tre cheferna hade tagit några järn. Ljuset var milt och försonligt. Eftermiddagen var sen och skymning höll på att gå över i kväll. Vad skulle de tre säga nästa dag när allt var som vanligt igen? När alla var tillbaka på tidningen i ett ack så mycket bistrare morgonljus?

För sista gången biter jag ihop och kliver över tröskeln till centralredaktionen. Det gäller att försöka förbereda sig på vad som komma skall. Jag inser att risken är stor att någon av cheferna (eller alla tre) kommer att säga att de inte vill att samtalet från krogen ska sändas.
Mycket riktigt.

Jag får syn på honom direkt. Så fort jag kommer innanför dörren tar en av de tre cheferna sikte på mig. Raskt och beslutsamt närmar sig Egon med skjortärmarna uppkavlade. Okay, tänker jag. Nu kommer det. Så skulle jag också ha resonerat. Jag hade inte heller velat att detta sändes ut till hela svenska folket. Egon stannar till, tittar mig djupt i ögonen och lägger handen vänligt på min arm. Mycket hade jag väntat mig, men detta…
– Du, igår… orden kommer långsamt och han betonar varje stavelse som för att inskärpa vikten i det han har att säga:
– …Igår upprepar han, kom vi in på en hel del väsentligheter.

Väsentligheter?
Tankarna snurrar runt i huvudet. Hörde jag rätt? Jag som försökt förbereda mig på att klara av att de tre cheferna skulle kräva att få bli bortklippta ur programmet! Ja, inte bara trodde, jag var fullständigt övertygad! Med en kraftansträngning lyckas jag kväva min överraskning och nickar instämmande.

– Visst! Du har rätt. Igår kom vi verkligen in på en hel del väsentligheter…
Inte förrän långt senare skulle jag förstå. Att få syn på sin egen jargong och sitt eget sätt att prata är näst intill omöjligt. Det går inte att höra sig själv ”utifrån”. För skandal blev det. Mord på Aftonbladet! skrev Aftonbladets förre legendariska chefredaktör Allan Fagerström i sin kolumn och föreslog omedelbar deportering av de tre cheferna. Till Sibirien skulle de, omedelbart! Jag för min del borde, tyckte han, snarast kopplas bort från allt journalistiskt arbete för omplacering till något av radions arkiv.
Basta. 

Både raggarna och journalisterna har genom sitt sätt att prata väckt starka reaktioner hos lyssnarna. Hur kommer det sig att de medverkande är så ohämmade inför mikrofonen? har de undrat. Svaret är enkelt. De är så inkörda i sitt sätt att uttrycka sig och den ton de använder att de inte har några invändningar mot att det ska sändas i radio. De talar ju bara utifrån sin egen verklighet!

Och egentligen är det inte så konstigt. Det är bara att gå till sig själv. Jag vet inte heller hur det ”låter” om mig när jag talar med mina barn. Vilken samtalston har vi? Hur låter den i andras öron?
Jag har ingen aning för jag står för nära och är för inblandad. Eller med ett annat ord… hemmablind.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".