Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättelser från verkligheten

Michel

Publicerat måndag 2 juni 2008 kl 11.09

Det finns människor jag intervjuat för länge sedan och som jag fortfarande för något slags samtal med. Människor som jag tänker på men aldrig trott att jag skulle se igen.
Susanne är en av dem. Och så är det Michel:

Det är söndag, klockan är tio och jag har precis ätit frukost. Nu läser jag tidningen, noggrant och omsorgsfullt. Medan jag läser tänker jag på mamma.  Precis så har jag varit van vid att se henne sitta vid köksbordet på mornarna läsandes tidningen. Fast hon egentligen velat har hon aldrig kunnat förmå sig att hoppa över någonting, varenda liten notis måste med. Jag har sett och förundrats.

Och nu gör jag exakt likadant. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli lik henne också i sådana små saker. Jag kastar en hastig blick ut genom fönstret. Fortfarande stilla i huset mitt emot. Träpersiennerna hos mannen tvärs över släpper inte in minsta ljusstrimma. Jag blir inte klok på mannen som bor där. Han är nyinflyttad. På dagarna lyser ett genomträngande blått sken upp hela vardagsrummet:

Ibland ser jag honom sitta framåtlutad över något i det kalt möblerade rummet. Från mitt fönster ser jag bara en svart hög rygg på en kontorsstol. Ibland ser det ut som en man med mantel – konturerna mot det skarpa blå ljuset ger ett hotfyllt intryck. De andra grannarna känner jag bättre, och jag ser välbekanta trivsamma rörelser i köket näst intill.
Barnen sover än. En stund att vila i. Det tar ett tag innan jag hör att det ringer.

– Hej, det är Michel!  Det är Michel!  Han skrattar när han hör hur glad jag blir.  Vi har inte setts på länge och snart tjugo år har gått sedan programmet om honom och hans vänner spelades in.
– Har du lust att ta en fika?  Om jag har.  Jag hade inte väntat mig någonting. Tvärtom var det ett ganska låst läge. Jag skulle göra program, jag mådde inget vidare och ville helst av allt dra mig tillbaka och kura. Tänkte att jag skulle ringa någon av mina vänner och beklaga mig, men förstod att fristen skulle bli kortvarig. Det här måste jag klara själv.  Bara att gå ut, ta med bandspelaren, vässa frågorna och ge järnet. Inombords ensam och övergiven med känslan av att:
Detta… går aldrig över. Konstigt att det är så lätt att känna så när man är ledsen? Som att det är ett permanent tillstånd. När man känner sig glad och upprymd däremot ligger det ofta lika nära till hands att intala sig att den  känslan är snabbt övergående.
Varför är det så?

Det är mörkt, det är regnigt och det är en kväll i februari. Planlöst vandrar jag gatorna fram på söder. Jag tänker fråga dem jag möter vad de säger om ordet normalt. Vad är normalt och vad är inte normalt? Om det, tänker jag, ska mitt nya program handla. Vag idé, det medges, men så brukar jag i och för sig ofta börja. Missmodigt frågar jag några på vägen och får (naturligtvis…) svar  därefter. Vad då normalt? Driver hon med oss?
Det börjar regna och tacksam att få ett skäl att sluta hejda folk på gatan går jag in på ett café.
Jag hinner bara ta några steg in i lokalen när någonting får mig att stanna upp. Det känns som om jag är på privat mark, som om jag kommit rakt in i någons hem. I dunklet sitter ett gäng unga tjejer och killar. Framför dem på bordet står ett paket mjölkchoklad, en burk svarta oliver, en halv baguette och en ost som inte har många fler lakan att bjuda på. Någon slags lunchmiddag ser det ut som.

Det är tre killar och två tjejer. De iakttar mig och jag ser att de ser min tvekan. Det gör mig ännu mer osäker. Jag önskar att jag kunde gömma mig. Hade varit bättre att skynda hem, det skulle inte tagit mer än tio minuter att komma  undan regnet.
Bandspelare har hon också. Jag hör vad de tänker. Tröttnar de aldrig? Spaltkilometer har skrivits om anarkisterna på söder som trots alla tillsägelser och all uppmärksamhet vägrar att ge sig av. Med ens går det upp för mig. De tillhör naturligtvis det gäng som ockuperat hus i kvarteret intill. Nu är det bara en tidsfråga.  Här ska rivas och här ska byggas nytt och snart ska de kastas ut. Tidningar, radio och tv har jagat ockupanterna hela veckan och nu räcker det. De har fått nog. De vill inte längre ha med journalister att göra. Och så kommer jag. Jaha. Vad ska hon nu ställa för hopplös fråga om ungdomar och bostäder?
Jag sväljer och står som fastfrusen mitt i steget.
Snart slipper ni mig.
Men av någon anledning känns det för sent att vända om. Istället hör jag mig själv säga:
– Jo, hej, jag kommer för Sveriges Radio och hade tänkt göra program om vad som kan betraktas som normalt och vad som inte är det.  Jag harklar mig och försöker se ut som om jag tror på min egen idé.
Det blir alldeles tyst.
Sedan ler en av dem. Vänligt.

– Hmm.
Inte så tokigt. Det här var bättre gensvar än jag fått när jag ställde samma fråga på gatan tidigare på kvällen. Jag tar sats och fortsätter.
– Skulle de kunna tänka sig att prata lite grand om det med mig?
– Ja, varför inte?  Det var nog inte för idéns skull. De såg att jag kände mig ensam och utanför och de bjöd in mig. En kvart senare ger jag mig därifrån med en noggrant ritad vägbeskrivning  i handen. Nästa dag ska vi ses igen.
Spången står lutad mot en hög mur inne på gården. Den är bräcklig och nedisad och ser inte ut att kunna bära många kilo. Som en hönspinne fast större. När jag klättrar över muren svajar brädan betänkligt under min tyngd. Skorna slinter på de små hacken. Jag kryper på alla fyra och håller i så hårt jag kan. Måtte inte bandspelaren kana ner från ryggen. Då välter allt. Bilden av hur jag dråsar i backen framträder tydligt för mitt inre öga och för en sekund är jag nära att tappa balansen. Ibland önskar jag att jag hade lite mindre fantasi. Över. Jag andas ut. Så vidare in genom den halvöppna ytterdörren, tre trappor upp i ett hus som verkar helt dött och utfruset. På översta trappsteget stannar jag till och lyssnar. Här någonstans borde det vara. En målarkeps hänger på handtaget till en halvöppen dörr.

Vinden gnisslar i gångjärnen, annars inte ett ljud. Några spegeldörrar står lutade mot varandra i ett hörn på trappavsatsen. De har redan lyfts av. Varje dörr är handgjord och måtten varierar för varje lägenhet. Ingen standard här inte. Jag lutar mig över det vackert snidade trappräcket och får en kallsup av luftdraget från de andra våningsplanen. Snart kommer alla spår att vara borta. På gården står containrarna och väntar. Bortsett från vinden inte ett ljud. Här verkar inte finnas en levande själ. Varför hör jag ingenting? De lovade ju.

Några meter framför mig ser jag ett rum med ett tjockt täcke för dörröppningen. Det måste ha satts dit som skydd mot kylan. Efter en stund har jag vant mig vid de olika knirkanden och gnisslanden som vinden åstadkommer. Först då urskiljer jag också något annat. Till en början är ljudet så svagt att det knappt går att uppfatta, men nej, det är inte inbillning.
Mitt hjärta hoppar till.
Jag hör röster och musik. De har inte glömt. De hade ju lika gärna kunnat strunta i vårt möte. Jag var förberedd. Hade egentligen inte väntat mig någonting. Utåt anstränger jag mig för att visa mig glad och hålla skenet uppe. Inuti däremot osynlig och instängd i mig själv. Så fort jag viker undan den gråbruna vadmalsfilten släpper kylan.
När jag ger mig ut och intervjuar brukar det ta tid, det brukar behövas en  startsträcka innan man hittar varandra. Här finns ingenting av det. Vi är i samma rum, i samma nu och i samma känsla. Det finns inga försvar, ingen attityd, inget av att vi vet att du är journalist så fråga nu då. I rummet innanför draperiet sitter en tjej och två killar uppflugna i fönsterkarmarna, alla tre med ytterkläderna på. En av dem är Michel. Han tittar upp och ler vänligt.
Ibland är kontakten omedelbar.

Sällan har jag känt mig så hemma som den vinterdagen i rummet bakom filten. Så fort jag tar steget över tröskeln slår värmen emot mig. Jag är där för att intervjua dem, men när vi står mitt emot varandra känner jag mig inte alls som journalist. Det överrumplar mig. De berättar om sina liv och de gör det med ett allvar och en öppenhet som berör djupt. Vi lever helt olika liv, det mesta skiljer oss åt. Mycket av det de saknar har jag. Ett hem och ett jobb till exempel. Dessutom är jag ju mycket äldre än de. Ändå finns det en närhet i rummet som är påtaglig. Och när jag tänker tillbaka på vårt möte inser jag att igenkänningen ligger på ett djupare plan.
Det slår an en ton.

Märkligt hur hemma man kan känna sig bara av att träffa andra som också känner sig rotlösa. Michel har rymt från sin fosterfamilj där han bott i nio år 
– Jag tycker… jag har ingenting… man saknar så mycket… En framtid och en bakgrund. För mig finns inga spår framåt eller bakåt. Det är liksom bara nu.
Han har blåsvart hår, svarta snäva jeans, en silverkedja runt halsen. Och hela tiden medan han talar tittar han uppmärksamt på mig som för att försäkra sig om att jag lyssnar.  Det enda han äger är det han står och går i.
Rummet är kalt, inga stolar och inget bord, det finns ingenstans att sitta, så vi står upp. Medan Michel pratar lyssnar Kajsa spänt. Ansiktet är kritvitt, vitsminkat och ögonen blänker som kolbitar under den svarta luggen. En punklook som så många andra tjejer, men blicken, säger något annat.
Kajsa har flytt hemifrån efter en akut kris i sin familj och även om hon skulle vilja vågar hon inte åka tillbaka. Hon känner sig hotad. Ändå klandrar hon ingen utom sig själv. Hon är övertygad om att allt som hänt är hennes eget fel. Michel och Kajsa känner inte varandra och har aldrig setts tidigare. Hem vet de inte vad det är.
– Tror ni att det är många som känner som ni? Att dom saknar en framtid och en bakgrund trots att dom inte bor på så rotlösa villkor som ni gör? Jag ser att Michel förstår vart jag vill komma. Men han går förbi det och påminner istället om det som är en självklarhet för de allra flesta:
– Ah, jag vet inte, jag tror att nästan alla har någon sorts trygghet. En mamma där de kan gå hem och käka hos, duscha och så där… det är liksom det viktigaste tror jag. Det har inte jag.
Det är inte bara den praktiska bekvämligheten han talar om. Han har hållit tillbaka länge nog. Kajsa förstår inte riktigt:
– Jag har ju heller ingenting sånt, men jag tycker inte det är det man saknar. Det är mer att man känner en sån stor tomhet inom sig själv. Och jag skulle inte känna att den fylldes upp av att jag bodde i en familj och gick i skolan eller jobbade. Det skulle jag inte känna.

Hon uttrycker sig försiktigt men Michel tar illa upp:
– Det är inte frågan om att man måste bo där utan bara att man har haft det! Han har svårt att hålla tillbaka sin otålighet:
Så att man har haft ett andrum och fått lite tid på sig istället för att man aldrig har haft det och fått kämpa hela tiden. Man har aldrig kunnat stanna upp och titta efter vad man håller på med utan bara rusat hela tiden. Så känner jag det i alla fall.
Det blir tyst en stund. Ibland är det svårt att förmedla det som ligger djupast och ingen vill såra den andra. Istället för att göra ett nytt försök att förklara ber Kajsa att få läsa upp en dikt som hon själv har skrivit:    

Stig ombord
Var god tag plats
Din silverklädda cell
Väntar
Bakom gallergrind
I livets karusell 
Skratta 
Gå med stora steg 
Och vänd dig inte om 
Så märker inte mänskor 
Att du inte är som dom 
Så märker inte mänskor 
Att du bara spelar med 
Att du blöder bakom masken 
I en tid som är ur led 
I en tid av svarta speglar 
I en värld av lust och hat
Där alla mänskor ljuger högt 
Om lik på silverfat 
I ett liv där ingen lever 
I en luft där ingen andas
I en verklighet som är en film 
Där alla bilder blandas 
Så håll dig hårt 
I ingenting
Täpp till din fontanell
I en värld där allting snurrar
I en taggtrådskarusell

Det är snart tjugo år sedan vi sågs i det iskalla rummet. Innan jag gick dit kände jag mig ensam och utanför. När vi skildes åt var allt som bortblåst. Varför hade jag varit så missmodig dagen innan? Obegripligt. Det finns inget som går upp mot oförutsedda möten. Jag är inte ensam, jag är inte utanför. De ser mig, de hör mig, de lyssnar på mig. På väg hem från rivningshuset på Söder går jag med lätta steg. De visar tillit, de verkar tycka att jag förstår och de vill träffa mig igen! Fastän jag inte berättat någonting om mig kändes det som om de såg och förstod. Kort sagt, det finns fler som känner som jag. Kan man bli annat än lycklig.

Som ni redan har förstått. Vad som är normalt eller onormalt har jag fortfarande ingen aning om för det programmet blev aldrig av. Men så småningom utkristalliserade sig ett tema. Jag följde Michel och några av de andra som deltog i ockupationen och eftersom de ständigt återkom till hur mycket de betydde för varandra förstod jag snart att programmet skulle komma att handla om vänskap, deras vänskap.  Och med Michel var det något särskilt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".